Nostalgitripp

Nu ska vi snart sussa. Det vill säga, som vanligt sussar redan pappan och blomman och jag är på väg i säng. "Jag ska bara" först. Typ 100 saker. --ler-- Just nu laddar jag ned en mediaspelare på jobbets bärbara, så att jag ska kunna dra igång en DVD om Frida tröttnar ur på hemresan. Försökte det nu på uppresan, men stötte på teknisk patrull. Typiskt! Som tur är, är Frida bästbästbäst på att hålla humöret uppe (åtminstone ibland). Hon trallade och sjöng istället, gullnosen.

Vi har alltså anlänt till min hemby. Installerat oss i morfarns lilla lägenhet och ägnat nån timme åt att försöka få sprudelbarnet vi har att somna! Hon sov två timmar i bilen, och väl framme var hon alldeles sprallig över att få komma till morfarn och M! Det har hon pratat om under hela resan upp. Grejen är ju bara att själva morfarn inte är här nu. Och M ska vara kvar hemma och jobba såklart. Moffisen kommer hem från påskandet imorgon, men då är det ju jobbdag. Så bara en kortis imorgon kväll hinner vi ses, och det har jag förklarat för Frida såklart. Men hon tror ändå att han ska knalla in genom dörren när som helst! Hon har tjajtat och pratat i flera månader om att få åka och träffa dem, och så blir den här lilla snutten allt hon får nu. Hjärtskärande. Så pass att jag faktiskt grät en skvätt, av ömhet för hennes entusiasm som måste dövas med verklighet.

Jag har lätt till tårar som ni förstår, haha! Nu var jag ju redan lite omskakad, eller vad jag ska säga. Så fort jag kommer åkande in i trakten här blir jag lite labil. Det är många känslor som trängs. Nostalgi och nån längtan som inte går att sätta fingret på. Minnen överallt - glada och roliga och jobbiga och bortglömda... Melankoli över hur sorgligt det är med vissa saker, hur affärer slås igen, fasader förfaller och byggnader rivs. Saker ändras åt fel riktning ofta och det får jag lite magknip över. Fast visst finns det motverkande krafter också, men de känns så få ibland.

Var in en sväng på Pizzeria Träffen när vi kom nu. Hann i sista sekunden köpa en pizzamacka till min hungriga mage. Snacka om nostalgi! Träffen hängde man en del på i gymnasietider. Istället för skollunch ibland, efter krogen ibland. Samma kille jobbar där (äger det?) fortfarande - och kände igen mig! Jisses! Traktens tröttare och något slitna profiler satt och ölade in i det sista nu. Hann med en pratstund med en kille som växt upp på samma gata som jag, medan jag väntade på mackan - smått udda hela historien. LIvet levs på och tar oss lite hit och dit. 

Sen rullade vi vidare till mitt lilla samhälle. Stället där jag har en stor del av min själ, på något vis. Plötsligt överväldigades jag av det faktum att vi INTE skulle åka till "min" gata den här gången! Mycket märklig känsla. Det här är första gången jag INTE åker till huset, när jag är här uppe. Weird. Det känns tomt, ovant. Inte dåligt tror jag egentligen, bara konstigt. Och extra tomt då alltså, lite själlöst, eftersom min pappa inte är här heller. Därav tårarna, kanske... Eller är jag bara fasligt trött, helt enkelt? --ler-- Till allt detta läggs också känslan av att Frida inte riktigt kommer att få uppleva var jag vuxit upp, var jag bott, hur mina stigar och lekplatser sett ut. Det känns lite underligt det med!

Ja, ni hör ju. Värsta nostalgi-svajjet. Men i morgondagens kranka blekhet rasslar nog allt på som vanligt. Då ska vi hälsa på gudmormor A! Nu ska jag lyfta över Frida till sin resesäng. Hon somnade närmare midnatt idag, tro vad det ger för morgonkvist?? Och för humör? --ler-- Återstår till att börja med att se om hon vill sova i egen säng här, eller om det blir oroligt och gnälligt och återtåg till storsängen... Kraaaam!

/Jenny på vift

Kommentarer

Skriv en kommentar eller hälsning här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0