Jag saknar mormorn
Idag är det på pricken 15 år sedan min mamma dog. Jag skriver det här på tisdagskvällen, men klockan är efter midnatt så jag hamnar på rätt datum. Jag kan inte begripa att det gått femton år. Femton! Jösses. Tänk att jag redan levt en så stor del av mitt liv utan henne.
Den 19/8 på sena eftermiddagen för 15 år sedan, orkade mamma inte längre. Då hade hon varit sjuk i fem år, hudcancer med återfall och bra perioder blandat huller om buller. Hopp och förtvivlan, om och om igen. Till slut spred sig eländet via lymfan och blev till en hjärntumör. Eller två, faktiskt. En opererades bort, men tätt på den följde nästa som inte gick att göra något åt. Efter det beskedet ("Nu gör vi inget mer) gick det typ två och en halv dag, innan världen krängde till och blev väldigt, väldigt annorlunda. Väldigt mycket ödsligare, för mig. Och jag blev väldigt mycket mera vuxen än nyss.
Jag var 23 år. Jag sålde lägenheten, packade ihop alla saker, sparade alldeles för mycket jox och körde släpvagnar de 20 milen fram och tillbaka mellan mammas tomma lägenhet och min. Från hennes plats, från det overkliga, det förändrade, det omvälvande. Till min vardag, min bubbla, min värld, där hon inte präglat varje millimeter. Allt var konstigt, på båda platserna. Mamma var 50 år. Det var för tidigt, alldeles för tidigt. Men samtidigt hann vi bli trötta under de där sista fem åren innan allt tog slut.
På något underligt vis, var det skönt att få VETA. Nu skulle vi inte pendla mera, hon och jag och alla runtomkring. Nu skulle vi inte hoppas och tro och sedan krascha igen, nu skulle känslorna slippa åka berg-och -dalbana. Nu kunde man utgå från något FAST. Så. Här. Är. Det. Konstigt nog var det inte bara fruktansvärt fördjävligt (som det ju såklart var mest!) när hon dog, utan också nån slags lättnad. Jag skulle få tid att anpassa mig. Vara tvungen att bygga en ny verklighetsbild. Se till att fungera. Andas. Orka.
Av allt jag lärt mig av att förlora mamma (och det är mycket - jag skulle inte vara samma människa om det inte hänt!), så är det viktigaste att jag orkar mer än jag tror. Man gör det. Tiden löser saker själv också, tiden läker. Om man bara hänger kvar, så blir tillvaron lite lättare allt eftersom på något obegripligt vis. Jag bröt aldrig ihop, men det tog nog närmare två år innan tillvaron kändes helt normal. Innan känslan av vattentrampning gick över helt. Innan jag inte längre föll ned i djupa hål. Innan jag slutade känna mig overklig.
Det finns många saker jag önskar att mamma fått vara med om i mitt liv. Studietiden (hon ville ju så gärna att jag skulle plugga vidare). Jobbet (vad blev det av mig, egentligen?). Sambon (jag hade velat att hon fått lära känna honom, mannen i mitt liv och pappan till mitt barn - och han henne, lika värdefullt hade det varit). Men såklart, viktigast och mest smärtsamt: FRIDA. Hon fick inte finnas där för mig, som mammor ofta gör när man kommer med sin stora mage och sedermera lilla plutt och tuuuuusen frågor. Hon får heller inte finnas där för Frida.
Jag vet att mamma längtade efter barnbarn redan back in the day, och förvisso hade hon fått vänta läääänge. Men till slut kom hon ju, den älskade guldungen. Och jag kan få kramp inombords ibland, när jag funderar på allt jag tror att mamma hade gjort. Sytt Frida-kläder och dockkläder (åh, vad jag önskar jag lärt mer av detta!), gått i skogen, gjort kulturella utflykter, pysslat (såklart, kvinnan hade ju gått typ alla TBV:s och Studieförbundets hantverkskurser...) och läst böcker (stort fokus här, hon var ju inte bibliotekarie för intet!). Mamma skulle ha gått i pension i fjol om hon levt, så det hade passat bra. Fördelen med en frånvarande mormor, är att hon såklart kan drömmas till att vara världens bästa... Man behöver inte låtsas om att hon förmodligen även hade lagt sig i, tyckt nåt obekvämt och retat mig till gallfeber ibland!
Jag berättar för Frida om mormor redan nu, eftersom mamma finns med i mina vardagliga minnen och vanor och saker. Att mamma inte finns med oss längre är en så vanlig del av mitt liv, att det faktiskt inte är särskilt sorgligt längre. Eller i alla fall inte smärtsamt. Oftast gör det numera bara ont sådana där dagar när jag är en ynklig liten skrutt som vill ha ovillkorligt stöd och tröst! Men den här delen med Frida, där kniper det till i hjärtat även för mig. Det är jobbigt och orättvist att de inte får ha varandra och fasen vad jag hade velat kunna ändra det om det gick!
Mamma. Idag tänker jag extra mycket på dig. Med kärlek.
Kraaaaam om du finns där i molnen nånstans! (i så fall är du ganska blöt inatt...)
/Jenny
Så fint du har skrivit om din mamma, Jenny. Så klokt. Det måste ju ha varit oerhört svåra år för dig - tiden när hon var sjuk, när allt var hopp eller förtvivlan. Och hon fick inte träffa Frida och Frida få aldrig träffa henne, men du kan vara säker på att hon skulle ha älskat henne, och som du skriver - tagit med henne in i sitt liv med rika kultur- och naturupplevelser. Vi tänker på henne i dag. Stor kram till dig!
Det gör ont i mitt hjärta när jag läser det här! Vi finns här för varandra som hjälp, stöd och en famn som kramar och värmer. Du är underbar!!!
Du uttrycker dina känslor och funderingar så bra. Jag känner igen så mycket trots att det för mig gått vääääldigt kort tid... Jag hoppas jag kommer att vara lika klartsynt som dig och jag ska göra mitt bästa för att för att, precis som du, föra barnens mormor vidare genom deras liv :o)
Kram/Sara
Så fint du har skrivit, jag kännde inte din mamma men jag känner dig och det räcker för att bli berörd. Du skriver så bra Jenny fortsätt med det. Kram kram till dig min vän // Fia
Hej Jenny! Vi känner inte varandra men genom Nina Melins blogg kom jag vidare in på din...ville bara säga att det du skriver om är otroligt likt det som jag varit med om. Känner igen alla tankar och känslor som du beskriver och också den sorg man upplever om igen då man själv får barn! ALLT man skulle vilja göra tillsammans, vi har en dotter som nu är 12 och en son som är 14 (mamma dog 3 mån innan vårt första barn föddes). Har också studerat och tagit examen som hon aldrig fick uppleva. Vet inte hur det var för dig med graviditeten men jag undrade ofta hur min mamma upplevde det och om hon hade haft en lätt förlossning, etc. det slutade med att jag skickade efter min mammas förlossningsjournaler som jag läste och på så sätt upplevde! Min mamma dog i lungcancer 14 feb 1995, 47år, och visst blir "såren mindre och mindre" men jag tror aldrig att de riktigt läker helt, men däremot har jag lärt mig att leva med dem. Jag önskar Dig och din familj all lycka! Kramar Annica
Tack alla ni för sååå snälla ord! Och tack för att ni skrev, det är vanligen rätt tunnsått med kommentarer här! Så båda delarna gladde mig. =)
Det är för sorgligt... Först hemsk och plågsam cancersjukdom och sen lång, plågsam sorg! Svårt att se att det kommer att bli bättre med tiden. Fint skrivet!
Kram Marielle
Jag håller med alla här! Mycket fint skrivet! TACK.
Hälsningar Anne
