En liten glimt
Det är svårt det där, med vem hon är lik. Ibland kan jag se på kort när jag är liten, att det är som om det vore Frida på pricken på bilden. (Ska se om jag orkar scanna in något bra exempel nån dag...) Hennes blå blick är pappans, helt klart. Idag sa pappan att hon var lik sin mormor på ett kort. Det finns så många lager, så många spår, så många trådar i en människa.
/Jenny
Vad fint du skriver! Håller med om att det är härligt att generationerna lyser igenom. Det är häftigt att se E vara så lik sin gammelmormor till utseendet och så lik sin pappa eftersom hon hellre äter köttbullarna än moset... Tycker att din blogg är en fantastisk dagbok som följer Fridas framsteg och vardagligheter! Önskar att jag gjort samma dokumentation över lilla E's uppväxt, men jag får bära med mig det i hjärtat och i bildform, för det finns tusentals bilder... Frida kommer att kunna läsa om sin uppväxt på ett otroligt sätt, du ska vara stolt över din blogg!
Kram
Marielle: TACK! Det är precis så jag hoppas hon ska känna. Har funderat på att i det jag sparar åt henne, varva med privata "inlägg" om sånt man inte skriver här, så bilden blir ännu mer "hel". Jag tror jag gör det här till stor del för att jag önskar att jag själv haft något minsta åt det här hållet, särskilt när min mamma dog och när jag fick barn och hon inte fanns med sedan länge.
min dotter är en klon av sin far. man behöver inte ens fundera. Det är helt sjukt. på bilder från när han var liten är det svårt att se skillnaden.
sonen däremot är som en ihopklunsning av båda. fast mest mig.
