Saker att hålla för sig själv... eller inte
Jag är en ganska öppen person. I alla fall med det jag vill/kan/känner för att dela med mig av. Det är faktiskt en rätt medveten filosofi. Min älskade mamma spelar t.ex. en viss roll i det valet, eftersom hon i mina ögon hade en ganska stor portion integritet. En gräns man inte ofta kom innanför. Kanske hade jag lättare gjort det om vi fått umgås mer som vuxna, men så ville ju inte livet ha det. Typiskt!
Men hur som helst så har jag jobbat på att vara öppen. Våga erkänna fel och brister, våga prata om obekväma saker. Försöka tro att nån ibland kan intressera sig för sådär privatkonstiga uddatankar. Jag har en stark tro på att livet skulle bli lättare, om vi inte vore så förbaskat måna om att hålla skenet uppe! Om alla bara kunde hjälpa varandra att släppa lite på bilden av att alla andra har det så ordnat och perfekt, vare sig det handlar om relationer, humör, städning eller jobb, typ. Bättre då att kunna lägga energin på att faktiskt förbättra det man vill!
Efter denna filosofiska utläggning, ska jag backa till basics. Det finns saker man undviker här i livet, eller vill hålla för sig själv. Och det finns saker man inte har nåt emot att dela med sig av. Att leva med ett barn påminner dock om att de gränserna är olika för alla, och att barn inte har dem naturligt. Vilket oftast är underbart befriande, om nån frågar mig!
Idag stack Frida och jag ut på stan efter att vi lämnat dagis och jobb åt sitt öde. En kort avlämning av saker hemma och inhämtning av middagsmat bara, sedan drog vi. Matade i Frida käk på en bänk i solen, busade runt kring fontänen, kikade på fåglar och flaggor... Det har varit helt underbart väder här idag. Vi hann också kika lite på skor och kläder men handlade inga stordåd, bara nån lätt och ledig vardagstopp som jag är totalt i brist på nu när värmen bli alltmer påtaglig. Under denna runda, hann Frida demonstrera några exempel på sitt sätt att hantera privata gränser, eller vad man ska kalla det.
Plötsligt satte sig Frida på huk bakom ett ställ solbrillor på Åhlens och såg klart misstänkt ut. Jag ville att hon skulle komma längre in i affären, så att jag åtminstone skulle kunna få lite klädspanartid medan hon gjorde sitt. När jag bad henne komma, ropade hon (onödigt högt, som så ofta) "Men ja bajsaj juh, ja baaajsaj nu!". OK, toabesök på gång så att säga, check. Jag noterade minst fyra vuxna som förvånat vände på huvudet och kollade på henne, frustade till av skratt eller på annat sätt noterade informationen.
Tänk om vi vuxna skulle säga sådär, mitt i ett jobbmöte eller på första dejten: "Nä, jag ska bara gå och bajsa, jag kommer snart." Herregud. (Fast jag vet manliga bekanta till mig, hemifrån norr speciellt, som faktiskt säger så ibland. Jag vet inte om jag ska tycka att det är onödigt osmakligt eller befriande okrussidullligt...) Frida bryr sig helt tydligt inte om vilka som VET att hon bajsar, bara de inte SER och stör. (Och förresten: Att sedan gå runt och lukta BLÄ är också noterbart obekymmersamt...)
Den lilla sötfröken stod också med mig i provrummet nån sväng. När jag tog av mig tröjan, klappade hon mig först på BH:n och sa "Däj i är dina bjöst. Däj amma jag näj jag vaj en pyyytteliten bäbis!". Sedan trummade hon mig på magen hårt så att det klatschde och utropade (återigen liiite för högt...) "Ojojoj, vicken stooooj mage, klappa stooooj mage!". Klatsch klatsch. Och knåd knåd. Tackar tackar, haha! Kvinnan i provrummet intill kvävde ett tydligt fnitter. Flera gånger. Och försälljaren log lite förläget/förstående/artigt när Frida tre gånger drog upp draperiet med mig väldigt halvklädd innanför. Bara att bjuda på det hela, haha.
Jag gillar det. Jag tycker det är ofantligt roligt att leva med barn! Jag älskar det där upp-och-ned-vändandet av det invanda sättet att se saker, som ständigt sker i det stora och det lilla. Och jag älskar just min lilla busblomma, min lilla energiska pratgök, så att det stormar i hjärtat.
/Jenny
Men hur som helst så har jag jobbat på att vara öppen. Våga erkänna fel och brister, våga prata om obekväma saker. Försöka tro att nån ibland kan intressera sig för sådär privatkonstiga uddatankar. Jag har en stark tro på att livet skulle bli lättare, om vi inte vore så förbaskat måna om att hålla skenet uppe! Om alla bara kunde hjälpa varandra att släppa lite på bilden av att alla andra har det så ordnat och perfekt, vare sig det handlar om relationer, humör, städning eller jobb, typ. Bättre då att kunna lägga energin på att faktiskt förbättra det man vill!
Frida tittar fram ur kojan på dagis, idag vid hämtningen.
Efter denna filosofiska utläggning, ska jag backa till basics. Det finns saker man undviker här i livet, eller vill hålla för sig själv. Och det finns saker man inte har nåt emot att dela med sig av. Att leva med ett barn påminner dock om att de gränserna är olika för alla, och att barn inte har dem naturligt. Vilket oftast är underbart befriande, om nån frågar mig!
Idag stack Frida och jag ut på stan efter att vi lämnat dagis och jobb åt sitt öde. En kort avlämning av saker hemma och inhämtning av middagsmat bara, sedan drog vi. Matade i Frida käk på en bänk i solen, busade runt kring fontänen, kikade på fåglar och flaggor... Det har varit helt underbart väder här idag. Vi hann också kika lite på skor och kläder men handlade inga stordåd, bara nån lätt och ledig vardagstopp som jag är totalt i brist på nu när värmen bli alltmer påtaglig. Under denna runda, hann Frida demonstrera några exempel på sitt sätt att hantera privata gränser, eller vad man ska kalla det.
Plötsligt satte sig Frida på huk bakom ett ställ solbrillor på Åhlens och såg klart misstänkt ut. Jag ville att hon skulle komma längre in i affären, så att jag åtminstone skulle kunna få lite klädspanartid medan hon gjorde sitt. När jag bad henne komma, ropade hon (onödigt högt, som så ofta) "Men ja bajsaj juh, ja baaajsaj nu!". OK, toabesök på gång så att säga, check. Jag noterade minst fyra vuxna som förvånat vände på huvudet och kollade på henne, frustade till av skratt eller på annat sätt noterade informationen.
Tänk om vi vuxna skulle säga sådär, mitt i ett jobbmöte eller på första dejten: "Nä, jag ska bara gå och bajsa, jag kommer snart." Herregud. (Fast jag vet manliga bekanta till mig, hemifrån norr speciellt, som faktiskt säger så ibland. Jag vet inte om jag ska tycka att det är onödigt osmakligt eller befriande okrussidullligt...) Frida bryr sig helt tydligt inte om vilka som VET att hon bajsar, bara de inte SER och stör. (Och förresten: Att sedan gå runt och lukta BLÄ är också noterbart obekymmersamt...)
Den lilla sötfröken stod också med mig i provrummet nån sväng. När jag tog av mig tröjan, klappade hon mig först på BH:n och sa "Däj i är dina bjöst. Däj amma jag näj jag vaj en pyyytteliten bäbis!". Sedan trummade hon mig på magen hårt så att det klatschde och utropade (återigen liiite för högt...) "Ojojoj, vicken stooooj mage, klappa stooooj mage!". Klatsch klatsch. Och knåd knåd. Tackar tackar, haha! Kvinnan i provrummet intill kvävde ett tydligt fnitter. Flera gånger. Och försälljaren log lite förläget/förstående/artigt när Frida tre gånger drog upp draperiet med mig väldigt halvklädd innanför. Bara att bjuda på det hela, haha.
Jag gillar det. Jag tycker det är ofantligt roligt att leva med barn! Jag älskar det där upp-och-ned-vändandet av det invanda sättet att se saker, som ständigt sker i det stora och det lilla. Och jag älskar just min lilla busblomma, min lilla energiska pratgök, så att det stormar i hjärtat.
/Jenny
Kommentarer
Trackback
