BUSBLOMMA

Frida springer över skarven, i nya skor - och inget gör ont. För en
tvååring ar allt nytt och lite obekvämt... (i söndags efter simningen)

Det är alltid skarvarna som skaver mest. Som på ett par nya skor - sömmar och kanter är vad som gör ondast, resten brukar gå bra. Det är likadant med familjelivet, föräldralivet. Det är skarvarna som gör ont och skaver.

Skarven mellan känslan av att man redan borde ha varit på väg till jobbet, och det faktum att man istället jäktad byter en oberäknad bajsblöja hemma och stress-svettas. Överlappningen i tid mellan när man vill/kunde/borde ha hämtat barnet på dagis, men istället försöker hinna två grejor till innan man katapult-skuttar iväg från kontorsstolen för den här dagen. Det knöliga i att försöka få ihop lite egentid och hjärnro, samtidigt som man vill/borde/måste (välj själv!) totalfokusera på familjens och framför allt barnens behov. Det mångdubbla i att vara kärlekspartner, mamma, anställd, kompis och ett jag. Samtidigt.

Skarvarna. Det som gör ont mellan kan och vill, mellan måste och ska. De nöts ned allt eftersom, men kan göra rackarns så ont under tiden. Och så uppstår det nya, om några försvinner.  De hör liksom till, det vore för slätstruket och trist annars!

/Jenny