BUSBLOMMA

Det här med döden kan ju vara lite svårt att förklara för barn. Många gör det ganska finkänsligt och vackert. Många pratar bara med barnen om döden när de måste, typ om nån släkting går bort.

Här har vi en ganska rakt-på-sak-stil. Frida har ju en mormor som är död. (Eller... HAR hon henne då? Men ja, ni fattar.) Jag vill ju att Frida ska veta att hon funnits, så vi pratar om henne en del. Det finns foton och så. Och så konstaterar vi helt enkelt att Frida inte kan få träffa henne, för att hon är död. Typ.

Härom veckan hade vi besök av lilla I. Då kom mormorn på tal för att I såg foton på henne, och I:s mamma S sa då att Fridas mormor är en stjärna på himlen nu (helt enligt den underbara boken En stjärna vid namn Ajax - gråtvarning!) . Finstämt. Men Frida nöjde sig inte, utan sa med barsk röst:
- Nä, hon är ingen stjärna, hon är DÖD.

Hon säger ofta sådär, lite abrupt så att folk studsar till en smula. Härom dagen hade hon ett långt resonemang om råttor i råttfällor. "De är heeeelt döda i fällan, smack bara och så är de heeeelt döda, då lever de inte alls mamma." Eeehhh... Nä. Jag frågade hur hon visste det. "Det har farmor och farfar sagt". Haha.

Det ska bli spännande att se hur det blir när de här tankarna får fler dimensioner! Existensiella frågor är ju inte lätta ens för vuxna. Just nu pratar Frida mycket om var hon fanns när vi var små, och om vilken tårta hon vill att jag ska köpa när hon fyller HUNDRA år...

/Jenny