BUSBLOMMA

Rapport från igår (som kommer idag, för att inloggningen var stängd igår):

Jag sladdade iväg från jobbet med huvudet fullt av ogjorda saker, hämtade upp en färdigklädd liten sötnos på förskolan, trasslade oss igenom parkeringskaoset vid sjukhuset och knatade upp till barnkliniken. Anlände en minut efter utsatt tid, puuuh.

Men äsch. Återbesöket var inte så givande. Läkaren började med att bli lite kinkig för att Frida satt och kissade just när vi ropades in - fast vi hade fått vänta minst 10-15 minuter. "Nu får hon ta och komma annars hinner vi inte det här - vi ligger redan efter idag". Jamendåså. Verkar knappast fiffigt att stressa en liten plutt som är där för toabesvär... Då blev mamman på smått kantigt humör.

Nåja, Fridas nya astmaläkare (den andre flyttade tillbaka till Oman! Ja, Oman!) var inte så tokig egentligen. Hon frågade en hel del. Hon kollade och klämde och lyssnade på Frida. Hon vägde henne – 15 kilo nu! Men hon liksom MÖTTE inte Frida så mycket som den förre, som vi verkligen gillade. Synd, men mänskligt när det är tokstressigt såklart!

Hur som helst. Frida fick recept på en ny medicin mot förstoppning (trots att läkarna är osäkra på om det verkligen är sådana problem hon har), vi får se om det gör någon skillnad. Största skillnaden såhär direkt, är väl att hon ska dricka 50 ml istället för 10 ml varje morgon! Håller tummarna för att det går ned.

Hon ska också bli kallad senare för provtagning av laktosallergi, glutenallergi och sköldkörtelobalans - förhoppningsvis för att kunna utesluta dessa problem. De hade dock inte tid att ta proverna på labb direkt idag, eftersom de hade fullt upp med att vaccinera riskzons-barn mot svininfluensan...

Uppföljningen av Fridas astma - som vi EGENTLIGEN hade tid för - ska läkaren ta via telefon med mig tidigast om en vecka.

Vad-duktig-du-var-hos-doktorn-belönings-glass!

Jag åkte hem med känslan av att det var tur att jag fått grynet att bajsa själv två gånger i helgen, så att det kändes som om vi påbörjat en förändring i alla fall. Den känslan rämnade tyvärr ganska ordentligt under kvällen, när Frida bara var ledsen och gnällde och grät över rumpan. Hon försökte bajja men lyckades inte, så till sist tog jag till lavemanget.

Detta var VÄRSTA gången, stackars unge. Så rädd och arg har jag nog aldrig sett henne! Hon grät så att hon nästan inte fick luft, hon skrek så att hon kräktes. Jag hade stora problem att få in vätskan (fast jag inte haft det tidigare). Jag fick stoppa in lavemanget TRE gånger - jag kan ju säga att EN gång till fullt tillräckligt traumatiskt. Fy. Jag HATAR lavemanget. Att hålla fast, tvinga. Att inte kunna lyssna på och ta hänsyn till en så klok och tydlig unge... Det är skit, rent ut sagt. Och OM hon kanske har nån liten spricka eller sår i rumpan som de också misstänkt, lär det ju INTE hjälpa läkningen på traven att få ett jäkla plaströr upp i röven varannan dag typ?!

Jag var heeeelt färdig efteråt. Känslomässigt stukad, tömd. Frida den tappra skatten, hon lyckades gaska upp sig ganska snart efter att cirkusen var avslutad. Jag beundrar henne så för det! Lugnet lade sig och det blev en gosig nattning, trots allt. Det behövde både hon och jag!

Helst gör jag aldrig detta mer. Aldrig mer. Never. (Men fortsätter problemen, har vi ju inget val antar jag.) Snälla lilla goa Fridamage, sköt dig nu!

/Jenny