Tungt

Idag orkar jag inte kvittra. En av mina arbetskamrater dog igår eftermiddag. Det var väntat, för hon var bröstcancersjuk sedan många år. Hade nyligen fått upphöra med behandlingarna, eftersom inget mer gick att göra. Då gick det snabbt - senaste veckan har hon bott på hospice.

Jag kände henne inte så väl. Gillade henne skarpt, som en av de mest glädjespridande och lättsocialiserade personerna på jobbet. Hon hade en härligt enkel stil och liksom roligt brysk humor. Men jag kände henne inte på djupet alls, bara sådär arbetskompis-fikarumssnack-aktigt sedan några år. Och vi hade inga gemensamma arbetsupppgifter.

Och ändå. PANG. Även jag blev alldeles energilös och förvirrad på något sätt.
Lite skärrad, trött, ledsen, tyngd.

Vi hade en tårfylld samlingsstund i morse och sedan var hela dagen totalt upp och ned. Jag fick bidra med att göra minnesblad och en minnessida, ta bort hennes namn från webbsidan och annat oerhört konkret som liksom skär i själen. Som gör allt så definitivt.

När någon nära inpå en dör, blir man förutom att bli ledsen över den personen dessutom liksom påmind om alla andra personer man förlorat. Man kliver in i sorgen och där finns också skuggor från förr som plötsligt blir extra tydliga. Jag har tänkt mycket på mamma idag, liksom från ett annat håll. Undrat över hur det var på hennes jobb när hon dog - hon som också dog i cancer och jobbade på bibliotek. Enkla paralleller som piskade fram komplicerade tankar.

Till sist går man hem och kramas med sina älskade. Skiter högaktiningsfullt (betydligt mer än igår i alla fall) i allt man inte hann av alla måsten. Det blir som det blir. Det är inte så viktigt när allt kommer omkring! Livet går före.

Perspektiv. När sorgen kliver in, får man vääääldigt snabbt perspektiv.

/Jenny

Kommentarer

Skriv en kommentar eller hälsning här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0