Det värsta KAN hända
Jag läser om Fasching, som just förlorat sin 14-åriga son i en tågolycka. Det är en stark text, skriven bara två dagar efter att det värsta hänt. Jag gråter för dem. Man går ju sönder bara av att läsa - de lever i det. Hjärtat liksom stannar, när man försöker tänka tanken ut hur det skulle kännas.
Jag låter sällan mitt katastrof-tänkande få ta över. Det finns där, men jag låter det bara få vara ett inslag bland andra i tillvaron liksom. När man får barn så blir det starkare, tillfällena är fler när man med iskyla i magen vet hur lätt allting skulle kunna rämna. Men det gör det ju inte. För det mesta, alltså. Och om det en dag GÖR det, blir det knappast lättare för att man gått runt i panik alla andra dagar innan! Så jag tänker tanken och släpper den, tänker tanken och släpper den. Ofta. Om man inte släpper den, blir man nog lite prillig i skallen tror jag.
Jag har alltid varit sådär... morbid, drastisk, dramatisk. Utan att det behöver få ta så stor plats! Det kanske låter lite knäppt (och det är det nog!), men så är det faktiskt. En liten mörk skugga kan få finnas där, bara naturligt liksom. När jag ska resa bort, tänker jag ofta: "Jaha, tänk vilken röra vi lämnar efter oss nu igen, tänk ifall vi dör nu och så ska nån stackare komma hit och behöva ta rätt på allt det här." Och så stänger jag och sticker, utan att fundera mer på det. Vad ska man göra liksom?! Äsch.
Jag vill alltid säga hej då ordentligt när jag skiljs från familj och vänner, för man VET inte om man blir påkörd av en lastbil under dagen. Det kan bli jordbävning och alla hus kan rasa, som i Haiti där livet just nu är tuffare än det nånsin ska behöva vara. Allra troligast inte såklart, men OM... Tanken finns där, att nåt kan hända. Då vill man inte ha snäst det sista man gjorde! (Fast det håller inte i alla lägen såklart. Så duktig är jag verkligen inte. Jag har ett förbaskat humör, även om det vänder snabbt.)
Min hjärna räknar motvilligt ut att om jag får cancer när mamma fick det, så är det dags om fem år. Då är Frida 8 år, jag var 18 - en alldeles för stor skillnad. Om jag skulle dö i samma ålder som mamma, så har jag elva år kvar. Det är INTE länge. Då vore Frida 13 när jag dog. Det är för tidigt! Det är alltid för tidigt, men särskilt vid 13 år. Fast mest troligt blir det ju inte så. Så jag sjunker inte ned i den paniken utan den få blåsa förbi, tills nästa gång den vill hälsa på. Varför skulle det bli likadant? Det kan lika gärna bli så att jag hinner se Frida plugga och jobba, få bli mormor och få vara omåttligt stolt på en bröllopsdag. Så måste jag välja att tänka. Framåt, med hopp. Tills man vet något annat.
Det enda raka är att uppskatta här och nu. Se och välja det fina, det glada, det bästa. Sedan mamma dog, ökade den förmågan påtagligt. Det är så nära man kan bli påmind om förgängligheten utan att själv gå åt, liksom. Medvetenheten ökade om att man ALDRIG vet något mer än NU. Jag försöker tänka på att säga att jag tycker om dem som jag tycker om, att ge folk komplimanger, att le när jag kan. Jag kan bli mycket bättre på det, men tanken finns där i alla fall. Alltid något. Och jag tillåter mig att skriva den här käcka bloggen om det glada, och lämnar oftast det eventuellt inte så glada vid sidan. Jag väljer positivt fokus. Försöker vara tacksam så ofta jag kan, kanske just för att jag vet att saker kan hända.
För ibland blir 14-åriga pojkar påkörda av tåg, fast de inte borde få bli det.
/Jenny (Som ska åka till dagis nu och krama sin unge. Hårt.)
Jag låter sällan mitt katastrof-tänkande få ta över. Det finns där, men jag låter det bara få vara ett inslag bland andra i tillvaron liksom. När man får barn så blir det starkare, tillfällena är fler när man med iskyla i magen vet hur lätt allting skulle kunna rämna. Men det gör det ju inte. För det mesta, alltså. Och om det en dag GÖR det, blir det knappast lättare för att man gått runt i panik alla andra dagar innan! Så jag tänker tanken och släpper den, tänker tanken och släpper den. Ofta. Om man inte släpper den, blir man nog lite prillig i skallen tror jag.
Jag har alltid varit sådär... morbid, drastisk, dramatisk. Utan att det behöver få ta så stor plats! Det kanske låter lite knäppt (och det är det nog!), men så är det faktiskt. En liten mörk skugga kan få finnas där, bara naturligt liksom. När jag ska resa bort, tänker jag ofta: "Jaha, tänk vilken röra vi lämnar efter oss nu igen, tänk ifall vi dör nu och så ska nån stackare komma hit och behöva ta rätt på allt det här." Och så stänger jag och sticker, utan att fundera mer på det. Vad ska man göra liksom?! Äsch.
Jag vill alltid säga hej då ordentligt när jag skiljs från familj och vänner, för man VET inte om man blir påkörd av en lastbil under dagen. Det kan bli jordbävning och alla hus kan rasa, som i Haiti där livet just nu är tuffare än det nånsin ska behöva vara. Allra troligast inte såklart, men OM... Tanken finns där, att nåt kan hända. Då vill man inte ha snäst det sista man gjorde! (Fast det håller inte i alla lägen såklart. Så duktig är jag verkligen inte. Jag har ett förbaskat humör, även om det vänder snabbt.)
Min hjärna räknar motvilligt ut att om jag får cancer när mamma fick det, så är det dags om fem år. Då är Frida 8 år, jag var 18 - en alldeles för stor skillnad. Om jag skulle dö i samma ålder som mamma, så har jag elva år kvar. Det är INTE länge. Då vore Frida 13 när jag dog. Det är för tidigt! Det är alltid för tidigt, men särskilt vid 13 år. Fast mest troligt blir det ju inte så. Så jag sjunker inte ned i den paniken utan den få blåsa förbi, tills nästa gång den vill hälsa på. Varför skulle det bli likadant? Det kan lika gärna bli så att jag hinner se Frida plugga och jobba, få bli mormor och få vara omåttligt stolt på en bröllopsdag. Så måste jag välja att tänka. Framåt, med hopp. Tills man vet något annat.
Det enda raka är att uppskatta här och nu. Se och välja det fina, det glada, det bästa. Sedan mamma dog, ökade den förmågan påtagligt. Det är så nära man kan bli påmind om förgängligheten utan att själv gå åt, liksom. Medvetenheten ökade om att man ALDRIG vet något mer än NU. Jag försöker tänka på att säga att jag tycker om dem som jag tycker om, att ge folk komplimanger, att le när jag kan. Jag kan bli mycket bättre på det, men tanken finns där i alla fall. Alltid något. Och jag tillåter mig att skriva den här käcka bloggen om det glada, och lämnar oftast det eventuellt inte så glada vid sidan. Jag väljer positivt fokus. Försöker vara tacksam så ofta jag kan, kanske just för att jag vet att saker kan hända.
För ibland blir 14-åriga pojkar påkörda av tåg, fast de inte borde få bli det.
/Jenny (Som ska åka till dagis nu och krama sin unge. Hårt.)
Kommentarer
Postat av: Marielle
Usch, fy (egentligen finns det behov av mycket starkare, fulare ord) vilken hemsk berättelse. 14 år... Mannen i mitt liv har ända sen E föddes sagt att vi ska hålla henne in(låst)ne tills hon blir 30. Ibland håller jag med, även om jag logiskt vet att det inte går att skydda sig mot allt.
Men blotta tanken på att nåt hemskt skulle hända E eller nån annan familjemedlem kan ge mig sån stark värk i bröstet att jag nästan måste söka läkarvård. Och jag känner mig ändå som en stark människa, som en överlevare om än något blyg och försiktig.
Är det egentligen ett BEKYMMER att E inte vill sova i sin egen säng? Inte vill sluta med napp? Nä, bara lite vardagskrångligt...
Trackback
