När vet man?
Mammor har ju lite försprång där, som bär barnet i sin egen kropp. Åtminstone jag bara äääälskade kontakten med Frida i magen. Fast overkligt är det ju liksfullt. Svincoolt men overkligt.
Riktigt tydligt blir det liksom i punktvis insikter, tycker jag. Som när de faktiskt låter en åka hem från BB själv med den där ömtåliga lilla. När ingen kommit och hämtat tillbaka den söta skrutten efter ett par veckor, trots att allt inte funkar klockrent (t.ex kanske ungen växer föööör saaakta, som i vårt fall). När lilla knytet somnar gott på ens bröstkorg och tycker det är tryggaste platsen. När man upptäcker att barnet faktiskt lär sig saker - av mig och det jag försöker visa och förklara. Eller helt enkelt när den lilla människan själv SÄGER mamma eller pappa till en, och ens hjärta sprängs av kärlek.
Det kanske också kan vara när man inser hur förskräckligt mycket mer orolig man plötsligt blivit för att dö. När värsta försvarskänslorna triggar igång bara ett kaxigt fyllo ens tittar på barnvagnen. När man plötsligt inser att ens fulla fokus ligger nån heeelt annanstans än på sig själv. När man ryter i åt sin trotsiga treåring, och dessutom inser att man låter som sin egen förälder... När man får lite ågren över hur lite man kan om ALLT (som man antagligen kommer att behöva svara på frågor om), och undrar hur ens barn nånsin ska kunna bli särskilt klokt och allmänbildat.
Märkligt är det, alltsammans. Och spännande!
Nånstans har jag läst "Att vara förälder lär man sig av sina barn". Det är en ganska skön tanke, för då behöver man ju inte vara så bra på det från början! Barn och föräldrar växer tillsammans och lär sig av varandra. Lyllos dem som lyckas starta resan redan från början med den avslappnade inställningen!
/Jenny
Så fint skrivet...
Klart är att man är förälder när man blir tårögd när man tittar på dem när de sover, resonerar, skrattar, leker, dansar, frågar, funderar, pysslar... Man är också förälder när man man blir frustrerad när de inte vill gå från affären utan ---, när de inte vill ta på sig eller borsta tänderna...
Jag tycker att det är så härligt att få träffa sitt barn i verkligheten, för jag tycker att det är lite science fiction över att vara gravid, härligt javisst, alltifrån att kissa på en sticka via ultraljud (man tittar in till den lilla!) och de första fiskliknande rörelserna - men sen! Den knockande kärleken som är så villkorslös - fantastiskt! Det är därför man blir arg emellanåt, man vill ju att det lilla livet ska bli en empatisk, harmonisk och klok person, eller hur? Att få ge de små kärlek är makalöst och när man får kärlek tillbaka det, det är magiskt...
