Syreintag
Frida och jag har spenderat dagen inne och ägnat oss åt krya-på-sig-lämpliga aktiviteter. Stilla lek och pyssel av olika slag. Förvånansvärt lite TV-tittande under denna sjuklighet - typ inte nåt alls! Mycket ovanligt, kors i taket.
Man får lätt en viss syrebrist-artad känsla av att bara gå inne och lalla med en sjuk skrutt. På eftermiddagskvisten tog vi därför en prommis hela familjen, det var ju så soligt och fint ute! Jojo. Jag är ju varmblodig av mig, men även jag noterade att det var FRISKT ute. I alla fall om man trodde det var vårsol och hade tagit den tunnare jackan... Pappan och Frida frös - men Frida hade ju fördelen att kunna hålla sig nedbäddad under en filt i vagnen när det kändes huttrigt!
Frida ville stanna till och leka på ett par ställen efter vägen, bland annat där ett par större barn var ute och rutschade nedför en snöhög. Medan jag knögglande på Frida täckbrallorna, vände hon sig om flera gånger och vinkade till dem och ropade glatt "Hej hej hörrni, hallå!". Hon såg SÅ fram emot att hoppa in i leken. Lilla söthjärtat, hon är så omedelbar och så oblyg och sååå social.
När Frida sedan kravlade uppför snöhögen för att leka samma sak som de andra två, sprang de bara om henne och åkte före. Tog liksom ingen notis om den där lilla, som verkade vilja vara med. Sedan sa Frida "Jaaa, jag ska åka i rutschkanan!" och strävade över skaren till en liten kana som var halvt begravd i snö. Innan hon hunnit fram, hade dock grabben sprungit dit och satt sig högst upp och deklarerat "Nu ska jag sitta här". Jag fick ropa åt honom att släppa fram Frida.
En lång stund följde hon dessa två barn som en skugga, trots att de bara ignorerade henne och inte tilltalade henne alls. Tvärtom var de lite retsamma och liksom småtaskiga. När vi skulle gå vidare, hade tjejen gått in och Frida försökte leka med grabben utan att få en enda respons. Jag fick bära iväg henne därifrån, för hon ville baaara stanna och leka.
Det var bara en liten, liten situation, men jag märkte ändå att mitt mammahjärta bankade lite extra. Jag kände att jag fick en pyttevittring på hur det är när ens barn inte får vara med. Och blev framför allt sorgsen när jag tänkte på att det där fantastiska hos Frida, det nyfikna, vidöppna, positiva, glada, sociala, lättsamma och accepterande inte kommer att finnas kvar i den här formen för alltid. Att det antagligen kommer att stukas till av livet.
Jojo, gott folk. En liten promenad bara, mer behövs visst inte för att jag ska hoppa fram i tanken till tonårsproblematiken eller så. Leva här och nu, var det väl man skulle ägna sig åt... Leva här och nu, med VÄRLDENS gladaste lilla sötunge!
/Jenny
Man får lätt en viss syrebrist-artad känsla av att bara gå inne och lalla med en sjuk skrutt. På eftermiddagskvisten tog vi därför en prommis hela familjen, det var ju så soligt och fint ute! Jojo. Jag är ju varmblodig av mig, men även jag noterade att det var FRISKT ute. I alla fall om man trodde det var vårsol och hade tagit den tunnare jackan... Pappan och Frida frös - men Frida hade ju fördelen att kunna hålla sig nedbäddad under en filt i vagnen när det kändes huttrigt!
Frida ville stanna till och leka på ett par ställen efter vägen, bland annat där ett par större barn var ute och rutschade nedför en snöhög. Medan jag knögglande på Frida täckbrallorna, vände hon sig om flera gånger och vinkade till dem och ropade glatt "Hej hej hörrni, hallå!". Hon såg SÅ fram emot att hoppa in i leken. Lilla söthjärtat, hon är så omedelbar och så oblyg och sååå social.
När Frida sedan kravlade uppför snöhögen för att leka samma sak som de andra två, sprang de bara om henne och åkte före. Tog liksom ingen notis om den där lilla, som verkade vilja vara med. Sedan sa Frida "Jaaa, jag ska åka i rutschkanan!" och strävade över skaren till en liten kana som var halvt begravd i snö. Innan hon hunnit fram, hade dock grabben sprungit dit och satt sig högst upp och deklarerat "Nu ska jag sitta här". Jag fick ropa åt honom att släppa fram Frida.
En lång stund följde hon dessa två barn som en skugga, trots att de bara ignorerade henne och inte tilltalade henne alls. Tvärtom var de lite retsamma och liksom småtaskiga. När vi skulle gå vidare, hade tjejen gått in och Frida försökte leka med grabben utan att få en enda respons. Jag fick bära iväg henne därifrån, för hon ville baaara stanna och leka.
Det var bara en liten, liten situation, men jag märkte ändå att mitt mammahjärta bankade lite extra. Jag kände att jag fick en pyttevittring på hur det är när ens barn inte får vara med. Och blev framför allt sorgsen när jag tänkte på att det där fantastiska hos Frida, det nyfikna, vidöppna, positiva, glada, sociala, lättsamma och accepterande inte kommer att finnas kvar i den här formen för alltid. Att det antagligen kommer att stukas till av livet.
Jojo, gott folk. En liten promenad bara, mer behövs visst inte för att jag ska hoppa fram i tanken till tonårsproblematiken eller så. Leva här och nu, var det väl man skulle ägna sig åt... Leva här och nu, med VÄRLDENS gladaste lilla sötunge!
/Jenny
Kommentarer
Postat av: Marielle
Jag förstår precis hur lätt det är att hamna i tankarna om framtiden och hur det liksom låser sig i bröstet när oron kommer krypande. När E fyllde tre gick hon med sin pappa till mataffären för att köpa nåt gott att bjuda kompisarna hos dagmamman på. Hon kom hem med mums-mums och en stooor låda med blandade småkakor och jag oroade mig i 24 timmar över om kompisarna skulle gilla det hon valt eller inte... Oroade mig på riktigt, kände mig nästan kallsvettig vid tanken på hur hon glatt dukade fram och ingen åt... Fy, jag känner likadant nu när jag tänker på det!
Trackback
