Vissa saker ska man nog inte tänka på

I allt det här Thailands-tänkandet så sticker några särskilda spår ut lite extra. De här som handlar om farliga insekter eller kräldjur, bränniga maneter, flygplansolyckor, jordbävningar, underströmmar i havet, illvilliga tjuvar och banditer och andra läskigheter. Eller så enkla saker som vad som kan hända när den arga treåringen springer ifrån en för att få vara IFRED på en strand i Thailand, istället för hemma i lägenheten...

Tankarna kretsar givetvis även kring att det faktiskt skett en tsunami där. En fruktansvärd, utplånande, drabbande, tragediskapande tsunami. Det går inte att värja sig ifrån, och nånstans där tippar det nästan över och skräcken kring det får mig nästan att vilja stanna hemma med mitt lilla dyrbara barn!

Ibland undrar vi om vi är riktigt kloka som utsätter oss - och framför allt Frida - för alla de här riskerna.

Men då tänker jag på alla härliga minnen och häftiga upplevelser vi kommer att få med oss hem. Jag tänker på all tid vi kommer att få tillsammans, och på alla mornar vi kommer att slippa säga "skynda dig nu" och bråka om täckbyxor och varma tröjor. Jag tänker på allt vi kommer att se och upptäcka tillsammans, och på fräknarna jag kommer att ha på näsan. Jag tänker på ungen som kommer att få bada så mycket hon vill, mitt i kalla hösten. På monsunregn varma som duschar, leende lokalbefolkning, vyer så vackra att det är obegripligt och goood mat.

Visst, oron finns där. Helt klart. Det är så mycket som kan hända! Men det är det faktiskt hemma också, riskerna är bara... mer bekanta. Och man kan inte låta oron begränsa sig, för då missar man väldigt, väldigt mycket bra! Våga och vinn, liksom.

Hm. Ska kanske gå och läsa boken Oron som gör oss till bättre föräldrar, som ligger någonstans i bokhyllan...

/Jenny


Kommentarer
Postat av: Minna

Ja oron blir ju inte mindre hemma känner jag. Tänk när "ungen" förlåt barnet ska ta sin cykel för fösta gången ensam och cykla längs grusvägen hem till en kompis 500 meter bort. Man tittar ju så länge det bara går efter den försvinnande figuren. Engla poppar upp i mitt huvud och jag får sitta på fingarna (mentalt) för att inte ringa hem till kompisen o kolla om barnet kommit fram. Hur orolig får man vara? Vi var till Thailand i vintras och vi har de vakraste minnena med oss därifrån men oxå en lärdom om att lyckan kan förbytas mot skräck i ett ögonblick. Ville försvann nämligen på en restauranggata sent på kvällen för att han blev nyfiken på en fläkt inne på en restaurang. Vi, ett sällskap på 10 fick inte med oss pojken och jag upptäckte (som tur var inte alltt för sent) att Peter inte hade Ville i sin hand. I ren panik började jag ropa och leta och hittade sedan gossen i handen på en thailändsk kvinna som undrade om han var min son. Detta ungefär 300 meter längre ner på gatan. Så rädd har jag nog inte varit nånsin. Men den här händelsen gör ju att vi tänker oss för och inte gör dumdristiga saker, men den kommer aldrig att få mig att sluta resa med barnen eller att låta mig hindras eller hämmas av rädsla. Jag tror att oron är en oundviklig del av föräldraskapet. Så jag hoppas verkligen att ni reser och har en underbar semester med familjen och njuter av allt det fantastiska som finns i Thailand.

2010-10-11 @ 23:15:39
Postat av: Jenny E

Minna: Tack för ditt inlägg! KLART att vi reser och KLART att vi ska njuta! De där orostankarna måste få finnas, hjälpa oss att se riskerna (så man kan undvika de värsta) och sedan fladdra vidare ur skallen en stund. I min värld tar de aldrig över. =)



Visst har vi också hunnit känna på paniken som kan uppstå, t.ex. när Frida var arg och sprang bort från oss på en camping i somras... Hu, det är hemskt. Förstår att du var rädd!

2010-10-12 @ 00:16:04
URL: http://busblomma.blogg.se/

Skriv en kommentar eller hälsning här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0