Massor av mys
Idag sov hela familjen till klockan halv nio. Tack! Ordentlig mörkläggning is the shit.
På förmiddagen drog pappan till huvudstaden på diverse missions; Ett gäng lånade och urväxta barnkläder ska återlämnas, en lånad barnstol lämnas och en annan hämtas, en smoking ska lånas ut och framför allt ska han vara flytthjälp. Som bonus fick han tillfälle att gratta sin äldsta systerson på födelsedagen på plats på rätta dagen - det är inte varje år.
Vi tjejer stannade hemma, flytten känns så nära nu att jag inte har ro att åka bort. Men har jag flyttstökat nåt då? Ytterst lite. Istället har Frida och jag haft en väldigt mysig eftermiddag och kväll med skön stämning och ytterst lite gnäll! Hon är grym på att säga kärleksfulla saker, den här pinglan. Underbart för mammahjärtat!
Vi har kikat på stan och gjort några små ärenden. Frida har klättrat på stadsbockarna. Vi har lyxat med sushilunch, smarrat glass, köpt lördagsgodis och jordgubbar som mumsades här hemma på kvällningen. Sista utposten innan hemgång var att utforska fontänen på torget, tillsammans till Fridas lycka - hon blev till sist helt genomblöt, men jag klarade mig hyfsat.
Efteråt raskade vi på hem i blåsten och duschade oss varma. Sedan kröp Frida in i övervåningen på sin koja och kollade på DVD medan jag fixade käk. Det blev så tyst att jag trodde att hon slocknat, men det kom faktiskt ut en brutta när jag ropade om middag (om än rejält gäspande).
Frida har varit lite ledsen ikväll över att vi ska flytta. Hon grät hjärtskärande när den lånade barnstolen åkte till Stockholm idag, och hon har förklarat att hon minsann vill ha allting som det brukar, att hon vill ha med sig duschen och min tröja och sugkoppskorgen med pixiböcker och sitt "rum" precis som det är! Och jag kramade om och berättade att jag känner igen mig på pricken. Jag har samma nostalgi i mig, och har alltid haft. Samma darrning i hjärtat när jag ska skiljas från saker, personer och platser. Men det brukar ju bli bra även när det känns som om tröskeln är hög.
Nu ligger Frida och snusar sedan länge, utströsslad på tvärsen i våran säng. Hon ville sova där inatt, när pappan är borta. Klart att hon får! Jag välkomnar knuffande fötter och små mjuka armar som kastas över ens hals i nattmörkret, medan chansen fortfarande finns att njuta av det. Hon växer så snabbt!
/Jenny
På förmiddagen drog pappan till huvudstaden på diverse missions; Ett gäng lånade och urväxta barnkläder ska återlämnas, en lånad barnstol lämnas och en annan hämtas, en smoking ska lånas ut och framför allt ska han vara flytthjälp. Som bonus fick han tillfälle att gratta sin äldsta systerson på födelsedagen på plats på rätta dagen - det är inte varje år.
Vi tjejer stannade hemma, flytten känns så nära nu att jag inte har ro att åka bort. Men har jag flyttstökat nåt då? Ytterst lite. Istället har Frida och jag haft en väldigt mysig eftermiddag och kväll med skön stämning och ytterst lite gnäll! Hon är grym på att säga kärleksfulla saker, den här pinglan. Underbart för mammahjärtat!
Vi har kikat på stan och gjort några små ärenden. Frida har klättrat på stadsbockarna. Vi har lyxat med sushilunch, smarrat glass, köpt lördagsgodis och jordgubbar som mumsades här hemma på kvällningen. Sista utposten innan hemgång var att utforska fontänen på torget, tillsammans till Fridas lycka - hon blev till sist helt genomblöt, men jag klarade mig hyfsat.
Efteråt raskade vi på hem i blåsten och duschade oss varma. Sedan kröp Frida in i övervåningen på sin koja och kollade på DVD medan jag fixade käk. Det blev så tyst att jag trodde att hon slocknat, men det kom faktiskt ut en brutta när jag ropade om middag (om än rejält gäspande).
Vi har det så stökigt redan, en koja gör väl ingen skillnad!
Tittuuuuut!
Frida har varit lite ledsen ikväll över att vi ska flytta. Hon grät hjärtskärande när den lånade barnstolen åkte till Stockholm idag, och hon har förklarat att hon minsann vill ha allting som det brukar, att hon vill ha med sig duschen och min tröja och sugkoppskorgen med pixiböcker och sitt "rum" precis som det är! Och jag kramade om och berättade att jag känner igen mig på pricken. Jag har samma nostalgi i mig, och har alltid haft. Samma darrning i hjärtat när jag ska skiljas från saker, personer och platser. Men det brukar ju bli bra även när det känns som om tröskeln är hög.
Nu ligger Frida och snusar sedan länge, utströsslad på tvärsen i våran säng. Hon ville sova där inatt, när pappan är borta. Klart att hon får! Jag välkomnar knuffande fötter och små mjuka armar som kastas över ens hals i nattmörkret, medan chansen fortfarande finns att njuta av det. Hon växer så snabbt!
/Jenny
Kommentarer
Trackback
