BUSBLOMMA

Härom kvällen när Frida skulle somna, seglade ett sådant där "stort samtal" plötsligt in från ingenstans:

- Mamma, hur ser man ut när man är död?
- Tja, det beror ju lite på hur man dog, men oftast ser man ut nästan som om man sover. Fast man är blekare.
- Varför blir man blek?
- För att när man dör, stannar ju hjärtat. Och det är ju hjärtats jobb att punpa runt i blod i kroppen, så att man får färg på kinderna och kan hålla sig varm och så kan man säga.
- Ja just ja. Mamma, har du sett någon som är död nån gång?
- Ja, det har jag.
- Hur många då? Vem då?
- Ja... Min farmor och min mamma, i alla fall. Och kanske min farfar? Jag kommer inte riktigt ihåg, men jag tror det.
- Hur hade de dött?
- Min farfar dog nog mest liksom för att han var gammal, att hans kropp hade levt klart. Min farmors hjärta blev sjukt och slutade fungera. Min mamma fick ju en sjukdom, som gjorde att hon till slut inte kunde andas längre kan man säga, kroppen blev för trasig på många ställen så att den inte orkade leva mera.
- Jaha. Hur många begravningar har du varit på, mamma?
osv osv.. 

Men sedan avbryter hon sig plötsligt:

- Men mamma. Nu började vi ju prata om det här PRECIS när jag ska somna. DET var ju kanske INTE så smart!
- Haha, lilla filurunge, det har du ju så rätt i! Då kanske vi ska prata om något glatt det sista vi gör då. Vad är det bästa som hänt dig idag, hjärtat? (den frågar jag väldigt ofta henne och hon mig - påminner om att sätta fokus på det goda!)
- ALLT, mamma! Allt är det bästa! Och att få komma hem till dig mamma, det är det bästa bästa!

Jojo, hon vet vad som smälter hjärtan den här pinglan.
Den här tankfulla, frågvisa, kluriga pinglan.

Jag älskar dig, Frida!

/Jenny