BUSBLOMMA

Jag började liksom skriva ett blogginlägg i huvudet i morse medan jag promenerade till jobbet. Det skulle handla om att det är en slags historisk dag idag.

Det är nämligen första året på jag-minns-inte-hur-länge (halva livet, typ) som jag inte har tänkt gå på bokrean. Första året som jag inte tagit lite ledigt från jobbet för att slippa köstress, eller gått upp okristligt tidigt för att hinna dit en sväng innan, eller flexat ut tidigt för att botanisera bland bokborden i lugn och ro.

Bokrean är en festlig dag. En bokkärleksdag. Och en dag när jag tänker mycket på min mamma, som jag delade förtjusningen och fascinationen med. Boksuget. Eller störningen om man så vill, haha.

Men nä. I år var planen alltså att avstå. Tanken var att undvika onödiga utgifter. Och inte minst att slippa knöla in nya böcker som det faktiskt inte finns plats för.

Men sen var det ju den där presenten som skulle köpas till en arbetskamrat. Just idag. Och när jag väl klarat av det, kunde jag ju inte låta bli. Fötterna gick till bokrean av sig själva.

Jag lovade mig själv att bara titta. Eller... kanske kunde jag få köpa EN bok. Eller ett par stycken, bara. Kanske tre. Max.

Jag vet inte om det är ett friskhetstecken eller om det är dags att bli orolig, men jag lyckades låta bli att handla en enda bok! Va? Kors i taket och allt det där. Ändå gick jag till tre ställen. Och visst såg jag böcker jag gärna hade lagt rabarber på... Men icke.

Det är tydligen lite som chips. Låter man bli att ta det första, så kan man hålla sig från att käka upp hela skålen.

Det blev en historisk dag, hur som helst. Nästan mer än vad jag trodde från början, för det normala för mig (för MIG, knappast för alla) är jag väl gått dit är att komma hem med ett par proppade kassar.

Happy bokfest där ute!

/Jenny