BUSBLOMMA

Hallå, jag lever! Men jag har varit lite osynlig här, minst sagt. Jag minns inte ens sist jag hade blogguppehåll i fyra dagar - och det nästan utan att jag hann tänka på det! Jisses.

Vilken jädra vecka. Tjong in i vardagskaklet.

Måndag var en jobba-loss-dag vid skrivbordet, mestadels. Hemma sent. Och så en lång och mysig kompisfika på kvällen, som jag redan skrivit. Men alldeles för få kramiga familjeminuter.

Tisdag var det intensiv workshop heeela dagen, med ett gäng webbmänniskor och skulle producera ihop. En totalt uppbokad, lång dag. Sedan en efterlängtad kväll med Frida, medan sambon tränade. Välbehövlig närhetstankning åt båda hållen.

Onsdag innebar samma sorts workshop igen, fast med den fina knorren att jag var dubbelbokad med andra möten som jag sicksackade mellan exakt hela dagen. Puh. Jag kom hem så sent att det var bara poff kväll genast, kändes det som. Ynk.

Torsdag tillbringades i konferenslokaler på stan, planeringsdag med jobbet. Lyssna, sitta, lyssna, sitta. Fika. Lyssna, sitta. Sedan en efterlängtad middag på stan men en av mina bästa vänner som jag alldeles, alldeles för sällan hinner träffa. Själsligt påfylld hann jag hem precis i tid för att hinna natta lilla pricken!

Fredag, idag alltså, var som ett pärlband av möten. Noll marginaler emellan och ett studiebesök som fick jongleras om med vänsterhanden eftersom kollegan som skulle hålla i det fick magsjuka. Ingen rast ingen ro. Istället för tidig hemgång, fick jag hjälpa till att rassla undan supportkön som tornat upp sig innan det kändes bra att göra helg.

Puuuuuh. Sällan har en fredag varit så rätt i tiden.

När jag kom hem idag låg Frida som en liten trött trasa utströsslad i soffan, djupt sovandes med rosiga feberkinder. Min fina skatt. Hon hade fått gå hem lite tidigare från förskolan idag, eftersom hon var varm och trött och utan matlust. Hon hade 39,2 här på kvällen och var som ett enda litet ynk bara. Trött som en plätt. Mammahjärtat lider av att inte få finnas där då.

Det är ovant det här. Vi lever i upp-och-ned-vända världen nu.

Jag har levt en vecka i frihetsberusning, med utrymme att göra egna planer och den ljuvliga smidigheten att slippa rusa till förskolan en viss tid och lämna tusen lösa trådar på jobbet. Men SOM jag har längtat hem, varenda dag! Jag lever i sambons tidigare tidsramar, med skillnaden att han och Frida dessutom har tre extra eftermiddagstimmar för myyys ihop eftersom han måste hämta henne redan klockan två. Jag är så avis på just den biten att det inte är klokt! Fast anledningen till det är ju inte så festlig, förstås.

Sambon roddar hämta-och-lämna-vardagen, och han gör det på ett strålande sätt. Han är en rastlös och företagsam sort, så där sitter det inte fast direkt. Han har dessutom lagat saker hemma, tvättat bilen, bakat, lagat mat, lämnat bilen på service och tagit hem Fridas kompisar på lekdejt. Applåder och visslingar!

Jag är tacksam för lättnaden kring att för en tid slippa vara den som fixar allt-allt-allt sådant där dagligt fix som behövs. Jag tror vi båda mår bra av att få insikt i varandras världar. Men uj vad jag tycker det är tufft att vara så avskuren plötsligt. Det känns avigt att gå innan de sticker, och komma hem när de varit hemma flera timmar.

Nu ska jag gå upp och kolla febern på den lilla heta, innan jag lägger mig. Hon vägrade ta alvedon innan hon lade sig, men nu får vi se. Hon grät för allt och inget och slocknade på min arm fem sekunder efter att jag stängt kvällens bok, trots att båda lamporna var tända och trots att hon sovit en timme på soffan precis nyss. Det tyder inte på nån pigg tjej, direkt.

Ha en fin helg därute! Här bir det hemmalugn, kan jag tro.

/Jenny