BUSBLOMMA

Ikväll har jag gjort en sådan där liiiten detalj som man alldeles för sällan tar sig för. Och vilken stor utdelning det ger, vad bra det känns!

 

Jag hann ringa någon jag länge tänkt höra av mig till. (I vettig tid - brukar få näsan över ytan för sådana idéer alldeles för sent jämt annars!) Jag ringde en släkting som varit sjuk en sväng sedan vi talades vid senast.Jag ville höra hur han mådde och vad som hänt. Inte nog med att jag fick prata med honom, jag fick även tala med hans dotter som råkade vara där på besök! Vilken bonus.

 

Det bästa, det som ger mig energi, är att båda samtalen var sådana där "på-riktigt-prat". Inte en massa väder och vind, inte snicksnack om ingenting. Det blev två långa, fina, levande samtal om livet, vad som är viktigt, hur det går med drömmar och mål, hur vi EGENTLIGEN mår, Fint! Det gjorde mig glad inombords.

 

Jag älskar sådana samtal. Jag älskar människor jag kan ha sådana samtal med. Så blir det ofta med dessa två, och alldeles särskilt med den yngre.Trots att vi sällan pratar, kan vi skala bort artighetsfraserna och snacka på riktigt liksom. Direkt.

 

Allt behöver inte vara allvarsamt i sådana samtal, tvärtom. Några gapskratt, en massa leenden, mjukhet och lite galghumor är aldrig fel. Men just det där att inte väja för väsentligheterna, det är underbart. Att våga fråga om sådant som kommer att bränna till lite och bli mött med ett ärligt svar och ett fortsatt samtal, att våga berätta det som berör längst inne trots att man inte vet vart det ska ta vägen - det är fint.

 

Nu kan jag sova gott.

 

/Jenny