BUSBLOMMA

Jag måste vara fullständigt unik. Eller ja, det är vi ju alla såklart. Men nu tänker jag på en särskild sak, som jag inte deltar i men många andra verkar jobba hårt på:

 

Semesterdrickandet.

Och skyltandet med det.

 

Facebook svämmar över av glas, flaskor, burkar och tetror. Alkolholhaltiga sådana. Immiga glas i solnedgång, burkar i isbad, människor som skålar, flaskor på bord i motljus. Nya roliga sorter och rekommendationer av favoriter. Det ska kopplas av, rajrajas, mysas.

 

Jag är helt fascinerad. Och en smula bekymrad, faktiskt.

 

Det är inte varje enskild individs publicerande jag hakar upp mig på. Inte alls. Det finns definitivt individer där ute som inte har nån vidare bra ordning på sitt drickande, men den här betraktelsen handlar inte om det. Nej, det gäller helheten. Hela företeelsen liksom. Trenden. Att det är så man gör. Så "alla" gör. Dricker och visar upp det som ett bevis på att något bra händer i deras tillvaro.

 

Vad i hela friden är det som gör att just det man dricker ska vara i fokus? Varför ska det visas upp, som nåt slags bevis på hur mysigt man har det? Hur kommer det sig att de där bilderna på det man dricker, ska symbolisera ledighet och avkoppling? Vad är det som gör att sååå många förknippar ledighet med drickande? För de där glas/flask-bilderna förekommer rätt friskt resten av året också, då oftast som symbol för fredagsmys eller lördagstjoho. Och på semestern formligen exploderar Facebook av dem.

 

Jag är inte absolutist, men jag dricker allt mindre och sällan för varje år märker jag. Kanske är det därför den här ofantliga mängden "äntligen semester + bild på immigt roséglas"-foton drabbar mig så mycket. Jag vet inte. Jag tycker bara att det känns lite märkligt. Som ett symptom vi borde söka orsaken till, på nåt sätt.

 

Jag har nu haft semester i snart fem veckor.

Jag har inte druckit något alkoholhaltigt ännu.

Jag vet inte om jag kommer att göra det heller.

(Och jag är inte gravid, nykter alkoholist eller "tvungen" att låta bli av andra anledningar.)

 

Jag känner mig helt klart som "one of a kind".

 

/Jenny