Jag är ju sedd i alla fall. Alltid något.
Kollar andra avsnittet av det utmärkta programmet Mia på Grötö på iPaden.
(Underbara, UNDERBARA Mia Skäringer!)
Mark Levengood pratar om matlagning. Om att han måste vara den ende i Sverige som inte gillar att laga mat, att alla andra har så vackra kök, och lagar fantastiska rätter omgivna av sina underbara vänner hela tiden. Frida lutar sig då vänskapligt mot mig, kramar runt min arm, stryker lite på min rygg och säger med ett väldigt varmt, deltagande, förstående, milt och tröstande tonfall:
- Men så ÄR det inte, mamma. Han ÄR inte den enda, DU finns ju också.
Hahaha! Sa jag att det mest är pappan i familjen som styr upp i köket här hemma?
Den kära snart-sex-åringen tror nog att jag knappt kan kocka alls.
(Kanske borde twittra Mark länken till det här inlägget.
Ifall han behöver tröst, liksom.)
Har by the way fått ett par andra sköna kompli... eh... kommentarer av Frida de senaste dygnet också. Igår kväll när hon skulle nattas låg hon och strök mig på armen. Sen sa hon plötsligt:
- Men mamma, din armbåge känns faktiskt precis som ett nachochips!
Hon tvingade sambon att känna också och fick förvånat medhåll. Haha, dags att smörja lite, tydligen... Och i morse nånstans i slutet av min sedvanliga snoozefest, kvicknade jag till av att Frida vaknat och strök mig på kinden. När jag blinkade till sa hon med len, mjuk, sådan där trösta-bebis-röst:
- Godmorgon mamma! Det är inte LIKT dig att inte snarka!
Jag var så oväntat tyst att hon måste kolla om jag levde, kanske? Jomenvisst. Man är ju läcker, charmig och kvinnigt skir och sådär... Nu fattas bara bettskena - fast just ja, en sådan är på ingående. Hot, hot, hot - not. Haha!
/Jenny
Kommentarer
Trackback
