Processar visst lite här

I söndags morse låg jag och drog mig i sängen, medan Frida och sambon var uppe och stökade på. Sambon kom upp på övervåningen, och så hör jag Fridas snabba fötter i trappan och hennes röst, till brädden fylld av sprillande glädje och stolthet:
 
- Pappa, hjälp mig att knyta!
- Oj, har du gjort det där halsbandet helt själv? Vilket LÅNGT! Och vilket fint!
- Ja, jag har bestämt att det ska A (gudmormorn) få!
- Vad snällt av dig! Vänta ska vi se då...
 
Sedan hör jag hur det rasslar iväg en ström av pärlor nedför trappan, när pappan råkar tappa taget om snöret. Fridas reaktion är omedelbar - hon ger upp ett skri ("Jag hade ju satt dem i en ORDNING!") och tårarna kommer.
 
Jag behöver inte se henne för att känna bedrövelsen, snopenheten, bestörtningen. Det gör ont i mammahjärtat, när det lilla glada, kvillrande, stolta barnhjärtat just då går i tusen bitar i takt med pärlorna. Pappan ber tusen gånger om förlåtelse, kramar och tröstar, plockar pärlor. Och ganska snart samlar sig Frida, torkar tårarna och gör om sitt halsband - och knyter det sedan själv! Ingen fara.
 
Men där sitter jag med en uppförstorad vemodighet.
 
Jag märker att jag är tunnhudad för sådant här just nu. Det kommer inpå mig så ovanligt lätt! Jag tror jag tröskar tankar inför hösten. Ni förstår, till hösten har vi ett skolbarn! Mamman behöver visst ställa om sig, haha. Det känns härligt och spännande, men tydligen lite läskigt också.
 
Så jag reflekterar ovanligt mycket. Jag jonglerar runt med tankarna på att mitt barn blir allt större och träder alltmer in i omvärlden. Den stora, riktiga omvärlden. Den hårda. Ett tappat halsband liksom påminner mig om alla situationer som kommer, där någon ska försöka förstöra, sänka och smutsa ned. Där någon ska stampa på hennes glädje, hennes glöd, hennes stolthet. Och vi föräldrar kommer bara att hamna längre och längre bort från stora delar av hennes tillvaro.
 
Jag vet att det kändes ungefär såhär när hon skulle börja förskolan och det gick ju hur bra som helst, så det här blir nog finfint - jag behöver bara befinna mig i processen lite. Fatta läget, liksom. Vänja mig. Påminna mig.
 
Om ett par veckor ska vi ha valt vilken skola vi vill att Frida ska gå i.
Hade vi inte en bebis nyss, eller i alla fall en liten trubbig, knubbig två-treåring?
VAD HÄNDE, liksom?
 
Jisses.
 
/Jenny

Kommentarer

Skriv en kommentar eller hälsning här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0