BUSBLOMMA

Ni vet när sängen är sådär magnetisk? När kroppen väger ett ton och man bara inte KAN resa sig upp? När ögonen bara faller igen fast man försöker vakna till? När man mer än något annat vill stanna i sängvärmen, under täcket, kura in sig som en liten rävunge i sitt bo och bara snusa vidare?

 

(Ja, jag talar till er morgontrötta här alltså. Ni andra övermänniskor som skuttar ur sängen direkt när alarmet ringer - eller ännu mer obegripligt INNAN dess - kanske inte riktigt fattar vad jag menar för slags somna-om-hypnotisk känsla.)

 

I morse var det en sådan morgon. Vi hade lite helgtrötthet som låg kvar; Frida har ju sovit borta, pappan har taxijobbat (fast han är ju en sådan där imponerande kliva-upp-person, så han var ju uppe såklart) och jag har nattsuddat på tjejfest.Hur som helst, jag och Frida var näst intill oväckbara. Men till sist sleeeeet jag mig upp, och ropade sedan på henne från badrummet flera gånger. Många gånger. Och ännu fler gånger. Ingen unge.

 

Efter en lång stund av icke-reaktioner hörde jag till slut ett ganska blekt "Okeeeeeeej..." och små tassande barnfötter över golvet. När hon stack in skallen i badrummet, höll jag på att ramla baklänges av förvåning:

 

Trött på tjat? Hörselskyddskåpor kan vara ett sätt att få lite lugn och ro. Haha! Gullnos. (Är det sådant man kallar lösningsorienterad?)

 

/Jenny