Del 7: Berätta om ett av dina favoritfotografier
Berättarkalenderdags igen. Idag är det ju en hel OMÖJLIG kategori! Suck. Jag älskar fotonn och har väääldigt svårt att välja ETT enda. Och då helst ett som jag kan visa här, för det blir ju roligare då.
Om jag bara hittat diabilden, skulle jag ha valt ett foto av mig och min morfar som jag älskar.
Bilden är från 1972 skulle jag gissa, och den har hunnit bli lite blekt. Vi sitter i gräset vid en vägkant, och bilden är tagen bakifrån. En liten person, en stor. En ung, en gammal. En med lockig kalufs, en väldigt tunnhårig med keps på sniskan. En med liten klargul klänning och vita strumpbyxor, en med beiga långbrallor och (som nästan alltid) en rutig bomullsskjorta med uppkavlade ärmar. Vi tittar lite åt vänster. Vi väntar på nån slags parad som ska komma åkande, om jag minns rätt. Morfar röker pipa och håller i kopplet till sin tax Tobbe som slagit sig ner i gräset bredvid honom. Alltid bredvid honom.
Det är något rörande över den där lilla knatten som är jag, och kontrasten mellan den lilla nya människan och den gamla rynkiga. Bilden liksom lyfter fram en gemenskap, en enkelhet.
Men nu hittade jag ju inte diabilden. Rackarns! Haha.
Då kom jag istället att tänka på det här fotot:
Bilden är tagen i Thailand för ett år sedan, på en utflykt till Poda Island. Folktomma stränder, ljus och luft och energi! Frida och pappan, mina älskade människor, njuter av friheten, av avkopplingen. Det finns tid, det finns lek, det finns plats. Ljuvligt att tänka sig tillbaka!
/Jenny
Om jag bara hittat diabilden, skulle jag ha valt ett foto av mig och min morfar som jag älskar.
Bilden är från 1972 skulle jag gissa, och den har hunnit bli lite blekt. Vi sitter i gräset vid en vägkant, och bilden är tagen bakifrån. En liten person, en stor. En ung, en gammal. En med lockig kalufs, en väldigt tunnhårig med keps på sniskan. En med liten klargul klänning och vita strumpbyxor, en med beiga långbrallor och (som nästan alltid) en rutig bomullsskjorta med uppkavlade ärmar. Vi tittar lite åt vänster. Vi väntar på nån slags parad som ska komma åkande, om jag minns rätt. Morfar röker pipa och håller i kopplet till sin tax Tobbe som slagit sig ner i gräset bredvid honom. Alltid bredvid honom.
Det är något rörande över den där lilla knatten som är jag, och kontrasten mellan den lilla nya människan och den gamla rynkiga. Bilden liksom lyfter fram en gemenskap, en enkelhet.
Men nu hittade jag ju inte diabilden. Rackarns! Haha.
Då kom jag istället att tänka på det här fotot:
Bilden är tagen i Thailand för ett år sedan, på en utflykt till Poda Island. Folktomma stränder, ljus och luft och energi! Frida och pappan, mina älskade människor, njuter av friheten, av avkopplingen. Det finns tid, det finns lek, det finns plats. Ljuvligt att tänka sig tillbaka!
/Jenny
Del 6 - Berätta om bloggarna du läser
Egentligen hinner jag inte följa någon blogg riktigt ordentligt just nu, känns det som. Det uppstår luckor i mitt läsande även av favoritbloggarna.
På bloglovin kan man prenumerera på inlägg från bloggar man vill följa, och där prenumererar jag på sisådär 40-50 bloggar! Men jag har inte varit ikapp med antal inlägg där på evigheters evigheter, såklart. Det är dock ett sätt att hitta dem lätt, när jag vill läsa ikapp lite.
Några favoriter:
Fredrik Backman
Inte sällan skrattar jag högt åt inläggen i denna blogg. Han skriver så skruvat, så bitskt, så beskrivande, sååååå himla skönt. Ofta långt men värt det. Han beskriver ofta underhållande vinklar på situationer med sin fru, sin son och sina vänner. Icke-politiskt korrekt och väldigt roligt. Och taggarna under inläggen ska man inte heller missa.
Vuxna människor har inte hamstrar
Underbara Maria skriver med oerhört krass och underbar ironisk ton om livets små retligheter och kaosstunder. Hon har två barn, jobbar på förskola och har en sambo - baksidan av alla de sakerna brukar synas i bloggen. Jag bara älskar hennes sätt att skriva om tillkortakommanden eller gnäll med knorr så att det blir jätteroligt.
Husmorsorna
En blogg av Emma Hamberg och Anette Rosvall, som gjort bl.a. kokboken Husmorsorna ihop. Störtsköna människor, och goda rexept får man på köpet!
Dagarna
Ninni Schulman skriver underfundigt och klokt om skrivande och livet.
Fotbollsfrun
Malin Wollin tar ställning, sätter fingret på saker och beskriver med helskön attityd sitt liv med en framgångsrik fotbollsspelare och mamma till en hel hög kids.
Ketchupmamman
Härliga Karin växlar mellan ironiska betraktelser, fnitterroliga underfundigheter och knivskarpa statements om viktiga saker. Lättläst och alltid underhållande.
Korvasbloggen
Pappa Daniel skriver om sin dotter Edith, som kallas Korvas. Han skriver så klokt, inkännande, roligt, finurligt.
Monas Universum
En blogg med bitsk, skön ton. Roligt om livet som egen företagare, boende i "finområdet", med en tonåring och en lilltjej och en man som som bråkar med.
Nu när du finns
Sveriges yngsta tant Linda bloggar om familjelivet med sambon och sonen som kom till med hjälp av IVF. Mest läste jag hennes blogg innan sonen kom (Innan du fanns), men jag försöker hänga med en del nu också. Återigen en tjej som kan beskirva saker med knorr, på sitt alldeles egna vis. Skön attityd.
På bloglovin kan man prenumerera på inlägg från bloggar man vill följa, och där prenumererar jag på sisådär 40-50 bloggar! Men jag har inte varit ikapp med antal inlägg där på evigheters evigheter, såklart. Det är dock ett sätt att hitta dem lätt, när jag vill läsa ikapp lite.
Några favoriter:
Fredrik Backman
Inte sällan skrattar jag högt åt inläggen i denna blogg. Han skriver så skruvat, så bitskt, så beskrivande, sååååå himla skönt. Ofta långt men värt det. Han beskriver ofta underhållande vinklar på situationer med sin fru, sin son och sina vänner. Icke-politiskt korrekt och väldigt roligt. Och taggarna under inläggen ska man inte heller missa.
Vuxna människor har inte hamstrar
Underbara Maria skriver med oerhört krass och underbar ironisk ton om livets små retligheter och kaosstunder. Hon har två barn, jobbar på förskola och har en sambo - baksidan av alla de sakerna brukar synas i bloggen. Jag bara älskar hennes sätt att skriva om tillkortakommanden eller gnäll med knorr så att det blir jätteroligt.
Husmorsorna
En blogg av Emma Hamberg och Anette Rosvall, som gjort bl.a. kokboken Husmorsorna ihop. Störtsköna människor, och goda rexept får man på köpet!
Dagarna
Ninni Schulman skriver underfundigt och klokt om skrivande och livet.
Fotbollsfrun
Malin Wollin tar ställning, sätter fingret på saker och beskriver med helskön attityd sitt liv med en framgångsrik fotbollsspelare och mamma till en hel hög kids.
Ketchupmamman
Härliga Karin växlar mellan ironiska betraktelser, fnitterroliga underfundigheter och knivskarpa statements om viktiga saker. Lättläst och alltid underhållande.
Korvasbloggen
Pappa Daniel skriver om sin dotter Edith, som kallas Korvas. Han skriver så klokt, inkännande, roligt, finurligt.
Monas Universum
En blogg med bitsk, skön ton. Roligt om livet som egen företagare, boende i "finområdet", med en tonåring och en lilltjej och en man som som bråkar med.
Nu när du finns
Sveriges yngsta tant Linda bloggar om familjelivet med sambon och sonen som kom till med hjälp av IVF. Mest läste jag hennes blogg innan sonen kom (Innan du fanns), men jag försöker hänga med en del nu också. Återigen en tjej som kan beskirva saker med knorr, på sitt alldeles egna vis. Skön attityd.
...och så läser jag flera vänners bloggar såklart! Till exempel C som jag jobbat med, och U i gamla hemtrakterna. Det är ett mysigt sätt att hänga med lite i vad som händer hos dem.
Och om Mia Skäringer börjar blogga igen, kommer jag garanterat att läsa. Alltid.
/Jenny
Del 5: Berätta om vem du var för ett år sedan
Dags för del fem i berättarkalendern! Försenad igen, men ändå:
För ett år sedan bodde jag i en tvårumslägenhet i centrum.
För ett år sedan övningskörde jag sista gångerna med S.
Före ett år sedan hade jag precis fyllt fyrtio.
För ett år sedan budade vi på ett hus för första gången (men fick det inte).
Men framför allt:
För lite drygt ett år sedan, befann jag mig på en strand på Koh Lanta i Thailand. Jag låg kanske på nån madrass med utsikt över havet och fick massage, eller skvimpade runt i poolen, eller samlade snäckor, eller flöt i havet, eller läste en bok, eller var på ytflykt med nån mysko taxibuss, eller åt galet god mat. Jag var harmonisk, ostressad, ledig, avkopplad. JÖSSES vad jag längtar iväg igen!
/Jenny
För ett år sedan bodde jag i en tvårumslägenhet i centrum.
För ett år sedan övningskörde jag sista gångerna med S.
Före ett år sedan hade jag precis fyllt fyrtio.
För ett år sedan budade vi på ett hus för första gången (men fick det inte).
Men framför allt:
För lite drygt ett år sedan, befann jag mig på en strand på Koh Lanta i Thailand. Jag låg kanske på nån madrass med utsikt över havet och fick massage, eller skvimpade runt i poolen, eller samlade snäckor, eller flöt i havet, eller läste en bok, eller var på ytflykt med nån mysko taxibuss, eller åt galet god mat. Jag var harmonisk, ostressad, ledig, avkopplad. JÖSSES vad jag längtar iväg igen!
/Jenny
Del 4: Berätta om en person som du beundrar
Oj hoppsan, nu har jag redan hamnat snett i ordningen... Inlägget i berättarkalendern som skulle komma 4 december, kommer istället nu den 5 december. Jaja. Så får det vara.
Berätta om en person du beundrar, alltså. Den var lite klurig, faktiskt. Det finns många jag beundrar, både nära vänner och offentliga personer. Vem skulle jag välja att skriva om?
Men så plötsligt kom jag på det.
Ni förstår, jag snubblade härom dagen över en blogg - http://skitungarna2011.blogspot.com. Den skrivs av två unga tjejer som tagit hand om sisådär tretton före detta gatubarn i Uganda. Tretton grabbar som inte bara haft en obegripligt tuff uppväxt, utan sedan också misshandlats och behandlats oerhört illa av den person som skulle ta hand om dem.
De här helt vanliga svenska tjejerna åkte ned till Uganda för att skriva C-uppsats i sin socionomutbildning och blev liksom kvar, om jag fattat det rätt. De var tvugna att agera. I det här inlägget kan du läsa mer om bakgrunden till det hela. Jag är så imponerad avderas handlingskraft, deras mod, deras engagemang. Världen behöver fler sådana människor!
Givetvis behöver Emma och Therese (som tjejerna heter) pengar. Det kostar nästan 15 000 kronor i månaden att driva det här oerhört behjärtansvärda projektet! Läs mer om kostnaderna och deras behov här.
Det finns många saker att ge pengar till. Det finns barn i Sverige som har det tufft. Det finns sjukdomar som behöver medel för att kunna botas. Det finns fattiga människor med skriande behov både här och där. Men om ni har en liten peng över då och då, är det här något väldigt konkret att kunna skänka till. Kom ihåg: Det är bättre med en överföring på 50 kronor än inget alls.
Jag beundrar människor som gör skillnad i livet.
De gör de här tjejerna. Ordentligt.
/Jenny
Berätta om en person du beundrar, alltså. Den var lite klurig, faktiskt. Det finns många jag beundrar, både nära vänner och offentliga personer. Vem skulle jag välja att skriva om?
Men så plötsligt kom jag på det.
Ni förstår, jag snubblade härom dagen över en blogg - http://skitungarna2011.blogspot.com. Den skrivs av två unga tjejer som tagit hand om sisådär tretton före detta gatubarn i Uganda. Tretton grabbar som inte bara haft en obegripligt tuff uppväxt, utan sedan också misshandlats och behandlats oerhört illa av den person som skulle ta hand om dem.
De här helt vanliga svenska tjejerna åkte ned till Uganda för att skriva C-uppsats i sin socionomutbildning och blev liksom kvar, om jag fattat det rätt. De var tvugna att agera. I det här inlägget kan du läsa mer om bakgrunden till det hela. Jag är så imponerad avderas handlingskraft, deras mod, deras engagemang. Världen behöver fler sådana människor!
Givetvis behöver Emma och Therese (som tjejerna heter) pengar. Det kostar nästan 15 000 kronor i månaden att driva det här oerhört behjärtansvärda projektet! Läs mer om kostnaderna och deras behov här.
Det finns många saker att ge pengar till. Det finns barn i Sverige som har det tufft. Det finns sjukdomar som behöver medel för att kunna botas. Det finns fattiga människor med skriande behov både här och där. Men om ni har en liten peng över då och då, är det här något väldigt konkret att kunna skänka till. Kom ihåg: Det är bättre med en överföring på 50 kronor än inget alls.
Jag beundrar människor som gör skillnad i livet.
De gör de här tjejerna. Ordentligt.
/Jenny
Del 3: Berätta om din bästa vän
Dags för del 3 i berättarkalendern. "Berätta om din bästa vän" är kategorin. Ojojoj.
(Jag började igår kväll men blev för trött, så därför kommer inlägget en dag för sent.)
Jag har inte EN bästa vän. Jag har och har haft många. Och var och en av mina vänner är som en helt unik och mycket vacker pärla, som tillsammans bildar ett vackert halsband. Stora och små pärlor, i olika färger. En helt underbar mix.
Jag är så otroligt tacksam för mina vänner. De går inte att räkna upp, för tänk om jag glömmer någon? Många av dem som jag inte träffar så ofta betyder också väldigt mycket. Det finns också sådana som jag ganska nyligen lärt känna och tycker väldigt mycket om, som jag hoppas fördjupa vänskapen med och ser att de kan bli mycket viktiga i mitt liv. Så finns du inte med här men är min vän - jag LOVAR att du finns med i hjärtat och tanken!
Men visst, några ska jag skriva om. En historik, liksom.
När jag var sisådär fyra år träffade jag jag C, vars pappa också var tandläkare på samma ställe som min. Vi var lika gamla, gick sen i samma klass, var bästisar, hängde ihop jämt, lekte med Barbie ihop, åkte skridskor på vintern och bråkade ibland så stickor och strån rök.
Nån gång vid växlingen till mellanstadiet började jag vara mest med F. En pojkflicka med frikyrkoföräldrar, som jag gjorde tidningen Pang med (skrev och ritade, kopierade upp och prackade på grannarna!) och såg min första skräckfilm (The Shining) hos. Jag hade en hamster en period som hon fick ta över, som vi sedan begravde bakom hennes lekstuga. Vi lekte mycket ute och var ständigt blöta och rufsiga känns det som. Jag hängde en hel del på Filadelfia och höll under en period nästan på att bli kyrklig av bara farten.
Ungefär här blev jag bästis med W. Älskade W. Ännu idag en av mina allra viktigaste människor, min nästan-syster. Hon har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, vi har fortfarande tät kontakt och har varit med om mycket ihop genom åren. Vi bodde på varsin sida om en allmänning, och på vintern skottade vi en stig mellan våra hus för att slippa gå gatan runt. Det var dit jag gick när jag var ledsen för något. Vi pratade timmavis i telefonen, vi snackade killar, vi sov över hos varandra, vi gick på disco och åkte på den första föräldralösa semestern ihop. Men W var ett år yngre än mig, så vi gick inte i samma klass. Därför hade vi båda även bästisar i våra klasser, parallellt på nåt vis.
På högstadiet var jag mest med C. Hon var rakryggad och modig och rolig. Hon skaffade en foderhund från Statens Hundskola, fina svarta Pierina, och vi gjorde inte annat än hundpromenerade hela kvällarna och tränade dressyr och lydnad. Jag lånade diverse hundar av människor i grannskapet som inte hade tid att vara ute med sina så mycket, och hängde på. (C jobbar idag med hunduppfödning och utbildning av ledarhundar, så det intresset höll milt sagt i sig.)
På gymnasiet fick jag en hel bukett nya fina vänner! Vi var ett helt gäng tjejer i min klass som umgicks massor och de flesta av oss har åtminstone stötvis kontakt fortfarande idag. (Med Facebook blir allt sådant lite lättare dessutom.) Från min skola (men från andra klasser och kretsar) kom A, L, S och M. Från Ullånger kom R (eller U om vi ska vara korrekta). Från Kramfors kom M, L och M. Åh en så underbar tid! Det var killar och discon och hemmamys med husrädda gänget. Vi grät sanna tårar på studenten, för det kändes så sorgligt att splittras. Vem jag stått närmast har varierat lite genom åren, men idag är det nog M och A som jag håller bäst kontakt med. Fast inte så bra som jag vill - M har haft en jättetuff sommar och höst och jag hade ingen aning. Skäms på mig.
När jag jobbade på ICA lärde jag känna flera vänner. Den som kom mig allra närmast var mysiga M. Vi var lika även till utseendet och kunderna blandade ihop oss hej vilt - till och med hennes mamma har sett fel en gång! Hos henne och T har jag tillbringat många timmar. Vi lagade tacos ihop, åkte på utflykter och pratade om livet. Hon är en sådan som finns där. Hos M var jag när pappa berättade att mamma fått cancer, och M kom och hjälpte mig tömma lägenheten när mamma dött. Vi har delat vardag, åkt på semestrar ihop och hälsat på varandra när vi bott i olika landsändar. Hon är en sådan där alldeles särskild person som alltid är jätteviktig och nära mitt hjärta, även fast vi just nu måste skärpa upp oss en smula efter en tid när vi setts ganska lite.
Jag flyttade till Gävle när jag var 26, och kom via nollningen och högskolan direkt in i en varm våg av gemenskap! Där fick jag vänner som jag aldrig vill tappa. Många fina själar fanns där, men i järngänget var vi väl fem: Underbara, fantastiska M, med katterna, handlingskraften, klokskapen och den välkomnande känslan. En systersjäl i det nya. Utan henne hade inte de senaste femton åren varit alls de samma! Vi har delat massor av vanliga dagar, men också härliga semestrar och utfärder som jag tänker tillbaka på med stor glädje. Sprudlande, energirika och omtänksamma S och hennes fina, lugna, mysiga A som alltid tar sig tid - dem har jag hängt hos sååå mycket och gjort så mycket kul med. Och givetvis fine, snälle, pålitlige S som dåförtiden bodde mitt över gatan, bara ett stenkast bort. Vilket gäng, vilken tid. Och de finns här än idag.
Jag är så otroligt, otroligt lyckligt lottad. Vilken skatt.
Jag hade kunnat skriva en hel uppsats om alla kände jag. Vilket flow!
Och det här är bara ett urval. Det finns så många fler viktiga, omtyckta.
När jag just hade flyttat hemifrån, hade jag en kylskåpsmagnet hemma.
"Vännerna är familjen du själv väljer", stod det på den.
Jag har valt världens bästa familj. Tack för att ni valt mig!
Jag älskar er, allesammans. Kärlek till er.
/Jenny
(Jag började igår kväll men blev för trött, så därför kommer inlägget en dag för sent.)
Jag har inte EN bästa vän. Jag har och har haft många. Och var och en av mina vänner är som en helt unik och mycket vacker pärla, som tillsammans bildar ett vackert halsband. Stora och små pärlor, i olika färger. En helt underbar mix.
Jag är så otroligt tacksam för mina vänner. De går inte att räkna upp, för tänk om jag glömmer någon? Många av dem som jag inte träffar så ofta betyder också väldigt mycket. Det finns också sådana som jag ganska nyligen lärt känna och tycker väldigt mycket om, som jag hoppas fördjupa vänskapen med och ser att de kan bli mycket viktiga i mitt liv. Så finns du inte med här men är min vän - jag LOVAR att du finns med i hjärtat och tanken!
Men visst, några ska jag skriva om. En historik, liksom.
När jag var sisådär fyra år träffade jag jag C, vars pappa också var tandläkare på samma ställe som min. Vi var lika gamla, gick sen i samma klass, var bästisar, hängde ihop jämt, lekte med Barbie ihop, åkte skridskor på vintern och bråkade ibland så stickor och strån rök.
Nån gång vid växlingen till mellanstadiet började jag vara mest med F. En pojkflicka med frikyrkoföräldrar, som jag gjorde tidningen Pang med (skrev och ritade, kopierade upp och prackade på grannarna!) och såg min första skräckfilm (The Shining) hos. Jag hade en hamster en period som hon fick ta över, som vi sedan begravde bakom hennes lekstuga. Vi lekte mycket ute och var ständigt blöta och rufsiga känns det som. Jag hängde en hel del på Filadelfia och höll under en period nästan på att bli kyrklig av bara farten.
Ungefär här blev jag bästis med W. Älskade W. Ännu idag en av mina allra viktigaste människor, min nästan-syster. Hon har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, vi har fortfarande tät kontakt och har varit med om mycket ihop genom åren. Vi bodde på varsin sida om en allmänning, och på vintern skottade vi en stig mellan våra hus för att slippa gå gatan runt. Det var dit jag gick när jag var ledsen för något. Vi pratade timmavis i telefonen, vi snackade killar, vi sov över hos varandra, vi gick på disco och åkte på den första föräldralösa semestern ihop. Men W var ett år yngre än mig, så vi gick inte i samma klass. Därför hade vi båda även bästisar i våra klasser, parallellt på nåt vis.
På högstadiet var jag mest med C. Hon var rakryggad och modig och rolig. Hon skaffade en foderhund från Statens Hundskola, fina svarta Pierina, och vi gjorde inte annat än hundpromenerade hela kvällarna och tränade dressyr och lydnad. Jag lånade diverse hundar av människor i grannskapet som inte hade tid att vara ute med sina så mycket, och hängde på. (C jobbar idag med hunduppfödning och utbildning av ledarhundar, så det intresset höll milt sagt i sig.)
På gymnasiet fick jag en hel bukett nya fina vänner! Vi var ett helt gäng tjejer i min klass som umgicks massor och de flesta av oss har åtminstone stötvis kontakt fortfarande idag. (Med Facebook blir allt sådant lite lättare dessutom.) Från min skola (men från andra klasser och kretsar) kom A, L, S och M. Från Ullånger kom R (eller U om vi ska vara korrekta). Från Kramfors kom M, L och M. Åh en så underbar tid! Det var killar och discon och hemmamys med husrädda gänget. Vi grät sanna tårar på studenten, för det kändes så sorgligt att splittras. Vem jag stått närmast har varierat lite genom åren, men idag är det nog M och A som jag håller bäst kontakt med. Fast inte så bra som jag vill - M har haft en jättetuff sommar och höst och jag hade ingen aning. Skäms på mig.
När jag jobbade på ICA lärde jag känna flera vänner. Den som kom mig allra närmast var mysiga M. Vi var lika även till utseendet och kunderna blandade ihop oss hej vilt - till och med hennes mamma har sett fel en gång! Hos henne och T har jag tillbringat många timmar. Vi lagade tacos ihop, åkte på utflykter och pratade om livet. Hon är en sådan som finns där. Hos M var jag när pappa berättade att mamma fått cancer, och M kom och hjälpte mig tömma lägenheten när mamma dött. Vi har delat vardag, åkt på semestrar ihop och hälsat på varandra när vi bott i olika landsändar. Hon är en sådan där alldeles särskild person som alltid är jätteviktig och nära mitt hjärta, även fast vi just nu måste skärpa upp oss en smula efter en tid när vi setts ganska lite.
Jag flyttade till Gävle när jag var 26, och kom via nollningen och högskolan direkt in i en varm våg av gemenskap! Där fick jag vänner som jag aldrig vill tappa. Många fina själar fanns där, men i järngänget var vi väl fem: Underbara, fantastiska M, med katterna, handlingskraften, klokskapen och den välkomnande känslan. En systersjäl i det nya. Utan henne hade inte de senaste femton åren varit alls de samma! Vi har delat massor av vanliga dagar, men också härliga semestrar och utfärder som jag tänker tillbaka på med stor glädje. Sprudlande, energirika och omtänksamma S och hennes fina, lugna, mysiga A som alltid tar sig tid - dem har jag hängt hos sååå mycket och gjort så mycket kul med. Och givetvis fine, snälle, pålitlige S som dåförtiden bodde mitt över gatan, bara ett stenkast bort. Vilket gäng, vilken tid. Och de finns här än idag.
Jag är så otroligt, otroligt lyckligt lottad. Vilken skatt.
Jag hade kunnat skriva en hel uppsats om alla kände jag. Vilket flow!
Och det här är bara ett urval. Det finns så många fler viktiga, omtyckta.
När jag just hade flyttat hemifrån, hade jag en kylskåpsmagnet hemma.
"Vännerna är familjen du själv väljer", stod det på den.
Jag har valt världens bästa familj. Tack för att ni valt mig!
Jag älskar er, allesammans. Kärlek till er.
/Jenny
Del 2: Berätta om staden som du bor i
Jag bor i Gävle sedan femton år nu. (FEMTON?! Vart tar livet vägen egentligen?!)
Jag valde Gävle. Jag hamnade inte bara här, eller blev kvar. Jag valde.
Först när jag sökte högskoleutbildning och satte Gävle som mitt första-val.
Sedan när jag ville stanna här efter studierna, sökte jobb och fick det.
För mig är Gävle alldeles utomordentligt bra. Det är lagom stort - man kan cykla överallt men utbudet är ändå brett och allsidigt inom de flesta områden. Gävle har helt okej shopping och ett rikt kulturliv. Stan ligger så bra till; nära Stockholm (sisådär 20 mil) där massor med släkt och vänner bor, men också nära "hem" till där jag är uppväxt (30 mil). Det är bara en kort tågresa till Arlanda, om man ska flyga och fara. Kringområdet är toppen och har massor att ge, Boulognern är en pärla. Och så bränner folk ned världens ståtligaste halmbock här då och då - senast inatt.
Havet finns nära, vilket känns skönt för mig som fått för mig att bo i djupt inland skulle kännas lite... instängt. Fast jag har ju faktiskt inte provat. Men min själ gillar havet! Min själ gillar också alla fantastiska vänner Gävle gett mig. Framför allt studietiden serverade vänner jag aldrig vill bli av med.
Jag minns faktiskt precis första gången jag kände att "Ah, nu är jag verkligen HEMMA här!". Jag hade bott i Gävle i fem år. Mina första två egna arenor där hade försvunnit - jag hade avslutat högskolestudierna och KY-utbildningsstudierna. I de världarna var jag hemma sedan länge, men nu var de i uppluckring. Tillfälliga Gävlebor skingrades, andra stannade - men det skulle aldrig mer bli sig likt.
Hur som helst. Den här sommardagen kom jag hem till Gävle efter att ha varit på semester. Det var gatufest i stan. Jag gick ned ensam till centrum och inom en timme hade jag hejat på fem personer, de flesta icke studierelaterade. Då kände jag mig plötsligt väldigt hemma. Trygg, tillhörig, sedd. Ni förstår, är man uppväxt på en ort med ett par tusen personer är man van vid att känna de flesta och heja på alla, typ. Vissa hatar det, men andra passar det för. Jag är en av dem.
Numera är Gävle också min dotters stad. Staden hon kommer att ha som sin, nån slags bas som hon kommer att ha inom sig hela livet. Hennes farmors och farfars stad. Steden som det kommer att kännas nostalgiskt att tänka på, när hon gått vidare nån annanstans.
Det finns säkert en oerhörd mängd fler alldeles utmärkta platser att bo på, men jag längtar inte bort. Jag undrar inte särskilt ofta över hur det vore. Jag har ju valt.
/Jenny
Jag valde Gävle. Jag hamnade inte bara här, eller blev kvar. Jag valde.
Först när jag sökte högskoleutbildning och satte Gävle som mitt första-val.
Sedan när jag ville stanna här efter studierna, sökte jobb och fick det.
För mig är Gävle alldeles utomordentligt bra. Det är lagom stort - man kan cykla överallt men utbudet är ändå brett och allsidigt inom de flesta områden. Gävle har helt okej shopping och ett rikt kulturliv. Stan ligger så bra till; nära Stockholm (sisådär 20 mil) där massor med släkt och vänner bor, men också nära "hem" till där jag är uppväxt (30 mil). Det är bara en kort tågresa till Arlanda, om man ska flyga och fara. Kringområdet är toppen och har massor att ge, Boulognern är en pärla. Och så bränner folk ned världens ståtligaste halmbock här då och då - senast inatt.
Havet finns nära, vilket känns skönt för mig som fått för mig att bo i djupt inland skulle kännas lite... instängt. Fast jag har ju faktiskt inte provat. Men min själ gillar havet! Min själ gillar också alla fantastiska vänner Gävle gett mig. Framför allt studietiden serverade vänner jag aldrig vill bli av med.
Jag minns faktiskt precis första gången jag kände att "Ah, nu är jag verkligen HEMMA här!". Jag hade bott i Gävle i fem år. Mina första två egna arenor där hade försvunnit - jag hade avslutat högskolestudierna och KY-utbildningsstudierna. I de världarna var jag hemma sedan länge, men nu var de i uppluckring. Tillfälliga Gävlebor skingrades, andra stannade - men det skulle aldrig mer bli sig likt.
Hur som helst. Den här sommardagen kom jag hem till Gävle efter att ha varit på semester. Det var gatufest i stan. Jag gick ned ensam till centrum och inom en timme hade jag hejat på fem personer, de flesta icke studierelaterade. Då kände jag mig plötsligt väldigt hemma. Trygg, tillhörig, sedd. Ni förstår, är man uppväxt på en ort med ett par tusen personer är man van vid att känna de flesta och heja på alla, typ. Vissa hatar det, men andra passar det för. Jag är en av dem.
Numera är Gävle också min dotters stad. Staden hon kommer att ha som sin, nån slags bas som hon kommer att ha inom sig hela livet. Hennes farmors och farfars stad. Steden som det kommer att kännas nostalgiskt att tänka på, när hon gått vidare nån annanstans.
Det finns säkert en oerhörd mängd fler alldeles utmärkta platser att bo på, men jag längtar inte bort. Jag undrar inte särskilt ofta över hur det vore. Jag har ju valt.
/Jenny
Del 1: Berätta om dig själv
Första inlägget i den berättar-julkalender jag nappat på att delta i.
Berätta om dig själv. Då ska vi se...
Jag är oftast en anska glad person men har ett rörligt temperament - tur att åskskurarna passerar snabbt. Jag gör mitt bästa för att fokusera på det positiva. Jag har på tok för dålig karaktär, men mycket god förmåga att njuta av livet! Jag väger alldeles för mycket och tränar för lite. Jag följer en massa TV-serier och tycker att play-kanalerna är en utomordentlig uppfinning. Min favvomat och tacos och sushi. Jag är nattuggla och gillar inte bli avfärdad och vara utanför.
Jag hänger mycket på Facebook och vid datorn över huvud taget. Jag är totaltorsk på att spela wordfeud. Jag gillar att simma, och när jag inte är så lat som nu gillar jag bland annat boxercise, poweryoga och afrikansk dans också. Jag har astma, och just nu en vätskefylld cysta som spökar på min hals. Att träffa mina vänner ger mig alltid energi och det borde jag göra mycket oftare. Jag har så många fina människor omkring mig och det uppskattar jag verkligen!
Jag älskar att skriva. Drömmen är och har alltid varit att skriva en bok någon dag! Jag har en obotlig dragning till böcker, fråga bara alla stackare som bar flyttkartonger... Samma sak gäller kort, presentinslagningsprylar, vackra papper och fina pennor. Jag gillar saker med mysfaktor - att gå på bio, fika eller käka ute, göra utflykter, gå på kulturella grejor, ta ett bad i stearinljusens sken eller resa någonstans. Jag tycker mycket om att fotografera.
Det är nu drygt åtta år sedan jag och min sambo blev tillsammans på en trettioårsfest ute i skogen och kramades framför brasan. Vi flyttade i somras från vår stora tvåa med makalösa fönster i centrala stan, och bor nu i ett bostadsrättsradhus i sydvästra Gävle. Jag är stolt mamma till fantastiska Frida, som är född i februari 2007 och är navet i mitt liv. Jag kommer från vackra Ångermanland från början, men har varit Gävlebo sedan 1996 då jag flyttade hit för att plugga på högskolan - och nu jobbar jag där.
Ja. Det får räcka för den här gången. Bäst att spara några ord till kommande "luckor"!
/Jenny
Berätta om dig själv. Då ska vi se...
Jag är oftast en anska glad person men har ett rörligt temperament - tur att åskskurarna passerar snabbt. Jag gör mitt bästa för att fokusera på det positiva. Jag har på tok för dålig karaktär, men mycket god förmåga att njuta av livet! Jag väger alldeles för mycket och tränar för lite. Jag följer en massa TV-serier och tycker att play-kanalerna är en utomordentlig uppfinning. Min favvomat och tacos och sushi. Jag är nattuggla och gillar inte bli avfärdad och vara utanför.
Jag hänger mycket på Facebook och vid datorn över huvud taget. Jag är totaltorsk på att spela wordfeud. Jag gillar att simma, och när jag inte är så lat som nu gillar jag bland annat boxercise, poweryoga och afrikansk dans också. Jag har astma, och just nu en vätskefylld cysta som spökar på min hals. Att träffa mina vänner ger mig alltid energi och det borde jag göra mycket oftare. Jag har så många fina människor omkring mig och det uppskattar jag verkligen!
Jag älskar att skriva. Drömmen är och har alltid varit att skriva en bok någon dag! Jag har en obotlig dragning till böcker, fråga bara alla stackare som bar flyttkartonger... Samma sak gäller kort, presentinslagningsprylar, vackra papper och fina pennor. Jag gillar saker med mysfaktor - att gå på bio, fika eller käka ute, göra utflykter, gå på kulturella grejor, ta ett bad i stearinljusens sken eller resa någonstans. Jag tycker mycket om att fotografera.
Det är nu drygt åtta år sedan jag och min sambo blev tillsammans på en trettioårsfest ute i skogen och kramades framför brasan. Vi flyttade i somras från vår stora tvåa med makalösa fönster i centrala stan, och bor nu i ett bostadsrättsradhus i sydvästra Gävle. Jag är stolt mamma till fantastiska Frida, som är född i februari 2007 och är navet i mitt liv. Jag kommer från vackra Ångermanland från början, men har varit Gävlebo sedan 1996 då jag flyttade hit för att plugga på högskolan - och nu jobbar jag där.
Ja. Det får räcka för den här gången. Bäst att spara några ord till kommande "luckor"!
/Jenny
En personlig berättar-julkalender
Jag blev utmanad av Carina att skriva en personlig julkalender, som hon läst om hos Emily. Ett inlägg om dagen, där man berättar om olika saker enligt en förbestämd lista.
Jisses. Okej, jag försöker hänga på. Det här är alla teman:
/Jenny
Jisses. Okej, jag försöker hänga på. Det här är alla teman:
/Jenny
Dagens (jobbiga) i-landsproblem
Jag håller på att byta bank. Och det driver mig smått galen.
Man måste ju byta ut all fakta man lyckats klämma in i skallen!
Det är så mycket att hålla reda på. Nytt kort - och därmed ny kod. Nytt telefonnummer till telefonbanken. Nya koder för vad man gör där. Ny kod för enkel inloggning på internetbanken. Nya menyer där. Ny bankdosa med obekanta funktioner. Nytt nummer för att spärra kortet. Och kanske mest trixigt - nya kontonummer. Långa, krångliga kontonummer.
Jag kan ju det mesta utantill i min gamla bank. Koder, konton, telefonnummer, funktioner. Har man haft samma bank (och till viss del samma konton) sedan man var typ 14 år, så hinner det liksom nötas in. Men nu - blankt. Tomt, nollställt.
Idag blir jag dock tvungen att ta tjuren helt vid hornen, för det är typ NU som autogiron dras, räkningar ska betalas och lönen kommer. Dessutom har min e-legitimation på förra banken gått ut och jag måste snart begära tillfällig föräldrapenning eftersom Frida varit sjuk.
Åh suck, det känns fasligt omständigt och ovant alltsammans.
Hm....
Det KAN vara så att jag ogillar förändring.
Och att jag har en tendens att göra saker till ett projekt.
Typ.
/Jenny
Man måste ju byta ut all fakta man lyckats klämma in i skallen!
Det är så mycket att hålla reda på. Nytt kort - och därmed ny kod. Nytt telefonnummer till telefonbanken. Nya koder för vad man gör där. Ny kod för enkel inloggning på internetbanken. Nya menyer där. Ny bankdosa med obekanta funktioner. Nytt nummer för att spärra kortet. Och kanske mest trixigt - nya kontonummer. Långa, krångliga kontonummer.
Jag kan ju det mesta utantill i min gamla bank. Koder, konton, telefonnummer, funktioner. Har man haft samma bank (och till viss del samma konton) sedan man var typ 14 år, så hinner det liksom nötas in. Men nu - blankt. Tomt, nollställt.
Idag blir jag dock tvungen att ta tjuren helt vid hornen, för det är typ NU som autogiron dras, räkningar ska betalas och lönen kommer. Dessutom har min e-legitimation på förra banken gått ut och jag måste snart begära tillfällig föräldrapenning eftersom Frida varit sjuk.
Åh suck, det känns fasligt omständigt och ovant alltsammans.
Hm....
Det KAN vara så att jag ogillar förändring.
Och att jag har en tendens att göra saker till ett projekt.
Typ.
/Jenny
Jag värdesätter och älskar varje sekund
Vissa dagar har jag närmare till känslorna. Då ligger tårarna så nära ögonvrårna, och då får tankarna nästan inte plats i skallen.
På sistone har jag återkommit till hur mycket jag älskar den lilla ungen vi har.
Och hur skört och värdefullt livet är och hur tiden går.
Jag samlar på alla ögonblicken.
Jag absorberar dem och sorterar dem fint i silkespapper.
Jag jublar i hjärtat över en liten trutig pussmun som möter min.
Jag känner kärlek när hennes hand stryker min kind.
Jag ler åt alla finurligheter hon säger och den klokskap hon besitter.
Jag är stolt över att hon är så fin mot människor.
Jag njuter av barnkroppen som vecklar in sig i mitt knä och myser lilla näsan mot halsen.
Jag hör henne säga att hon älskar mig och att jag är bäst. Då kommer tårarna.
Alla de fantastiska stunderna gör mig jublande lycklig!
Men ofta så anar jag också den skuggiga kanten av en baksida just då.
Jag vet att det kommer en tid när hon ska välja sina vänner före oss.
En tid när hon kommer att skrika åt oss och tycka att vi är dumma.
En tid när det är långt ifrån självklart att få krama sitt älskade barn länge varje dag.
Missförstå mig rätt!
Jag vill att hon ska bli stolt, stark och stor.
Självständig, framåt, nyfiken och full av eget liv.
Jag vill att hon ska våga, och vilja och göra.
Men hjärtat brister lite, när jag vet att den här fantastiska tiden när hon är oss så oerhört nära är så kort. Den är kort, men makalöst underbar. Och hon är underbar. Hon är helt fantastisk på alla sätt och jag älskar att få vara hennes mamma. Vilken gåva!
Jag ska hålla tummarna för att om jag gör så rätt jag kan i mammalivet, kanske jag får vara med lite längre. Kanske vågar hon hålla dörren öppen? Kanske får jag höra om kärlekar, om dumheter, om sorger, om viktigheter.
Jag hoppas innerligt att jag kan få en kram, en strykning på kinden och några fina ord, även när föräldrar blivit töntiga. Hon ska i alla fall få det, även om hon viftar bort det som om det inte betyder något.
För det betyder allt.
/Jenny
På sistone har jag återkommit till hur mycket jag älskar den lilla ungen vi har.
Och hur skört och värdefullt livet är och hur tiden går.
Jag samlar på alla ögonblicken.
Jag absorberar dem och sorterar dem fint i silkespapper.
Jag jublar i hjärtat över en liten trutig pussmun som möter min.
Jag känner kärlek när hennes hand stryker min kind.
Jag ler åt alla finurligheter hon säger och den klokskap hon besitter.
Jag är stolt över att hon är så fin mot människor.
Jag njuter av barnkroppen som vecklar in sig i mitt knä och myser lilla näsan mot halsen.
Jag hör henne säga att hon älskar mig och att jag är bäst. Då kommer tårarna.
Alla de fantastiska stunderna gör mig jublande lycklig!
Men ofta så anar jag också den skuggiga kanten av en baksida just då.
Jag vet att det kommer en tid när hon ska välja sina vänner före oss.
En tid när hon kommer att skrika åt oss och tycka att vi är dumma.
En tid när det är långt ifrån självklart att få krama sitt älskade barn länge varje dag.
Missförstå mig rätt!
Jag vill att hon ska bli stolt, stark och stor.
Självständig, framåt, nyfiken och full av eget liv.
Jag vill att hon ska våga, och vilja och göra.
Men hjärtat brister lite, när jag vet att den här fantastiska tiden när hon är oss så oerhört nära är så kort. Den är kort, men makalöst underbar. Och hon är underbar. Hon är helt fantastisk på alla sätt och jag älskar att få vara hennes mamma. Vilken gåva!
Jag ska hålla tummarna för att om jag gör så rätt jag kan i mammalivet, kanske jag får vara med lite längre. Kanske vågar hon hålla dörren öppen? Kanske får jag höra om kärlekar, om dumheter, om sorger, om viktigheter.
Jag hoppas innerligt att jag kan få en kram, en strykning på kinden och några fina ord, även när föräldrar blivit töntiga. Hon ska i alla fall få det, även om hon viftar bort det som om det inte betyder något.
För det betyder allt.
/Jenny
Släpper en svävande tanke
Idag, alldeles nu sånär som på nån timme, är det sjutton år sedan min mamma dog.
Det är obegripliga sjutton år sedan mamma fick släppa taget om livet. Släppa taget om hantverkandet, om skogspromenerandet, om folkdansandet, om hundklappandet, om bokläsandet. Slippa ifrån sjukdomsperioden som jojjat oss upp och ned av hopp och förtvivlan i fem år. Släppa taget om kroppen, som blivit så härjad av operationer och medicinering. Och släppa taget om mig, antar jag.
Jag släpper fortfarande taget, kan man kanske säga. Nu när vi flyttat, har jag släppt taget litet mer igen. Gjort mig av med sådant som var hennes, som jag faktiskt inte behöver. Saker som jag gillar, men inte älskar vettlöst. Sådant hon valt, eller fått. Och lite, lite av sådant hon gjort. Ett brödfat hon målat sålde vi till exempel på loppis till min före detta arbetskamrats mamma, så det är i Schwiez nu minsann. Rolig kuriosa.
Sjutton år är en lång tid. Jag har för länge sedan blivit väldigt van vid att mamma inte finns. Varje tanke på henne gör inte ont, fast det känns ofta vemodigt. Men jag pratar ofta om henne, extra ofta sedan Frida föddes. Hon är med i vardagen. Förra året skrev jag om det. Jag tycker om att det är naturligt att prata om henne och jag vill att Frida ska få en bild av vem hon var för mig.
Hon finns med i vardagen, ja. Jag ser mig omkring hemma och har henne överallt. I nogsamt broderade initialer på kökshanddukar, i tavlor (fast än så länge är ju de inte uppsatta i nya huset...), i bokhyllan, i kartonger med särskilda saker som ska sparas i förrådet. Hon finns med på jobbet, i den på sätt och vis så hemvanda biblioteksmiljön jag valt att jobba i.
Hon finns med i möbler. I kökssoffan där jag sov när jag hälsade på hos henne innan hon skaffade en trea. I den underbara Lamino-fåtöljen som hon unnat sig, som tog mig igenom alla pluggtimmar på högskolan och nu ska finnas på paradplats vid öppna spisen. I det mörkbruna skrivbordet med många lådor, som stod i hennes sovrum och var fullt av fina papper och pennor.
I Fridas rum finns nu ett turkosmålat litet skåp med glasdörrar, som mamma lekte dockskåp i när hon var liten. Där finns en byrå som jag målade ljusgrå med dalablå knoppar och tog med när jag flyttade hemifrån, men som var mörkblålaserad när den skaffades till i mina föräldrars hem på 70-talet. I Fridas rum står också en hylla som mamma hade på flera ställen, men sist i sitt sovrum. Och på Fridas säng ligger det lapptäckesöverkast i röda nyanser dubbelvikt, som mamma sydde till mig av resttyger från examenskjolar och annat.
Älskade mamma. Sjutton år, hur gick det till? Bara sex år kvar till den magiska gränsen då det kommer att vara fler år i mitt liv som du inte funnits än år vi hann dela.
Idag tänker jag på dig, mamma. På tiden vi hade och tiden som gått sedan dess.
Och jag tänder ett ljus för dig nu, ifall du vill fladdra hit och titta till oss lite.
(Fridas rum är det som har en rosa postlåda utanför.)
/Jenny
Det är obegripliga sjutton år sedan mamma fick släppa taget om livet. Släppa taget om hantverkandet, om skogspromenerandet, om folkdansandet, om hundklappandet, om bokläsandet. Slippa ifrån sjukdomsperioden som jojjat oss upp och ned av hopp och förtvivlan i fem år. Släppa taget om kroppen, som blivit så härjad av operationer och medicinering. Och släppa taget om mig, antar jag.
Jag släpper fortfarande taget, kan man kanske säga. Nu när vi flyttat, har jag släppt taget litet mer igen. Gjort mig av med sådant som var hennes, som jag faktiskt inte behöver. Saker som jag gillar, men inte älskar vettlöst. Sådant hon valt, eller fått. Och lite, lite av sådant hon gjort. Ett brödfat hon målat sålde vi till exempel på loppis till min före detta arbetskamrats mamma, så det är i Schwiez nu minsann. Rolig kuriosa.
Sjutton år är en lång tid. Jag har för länge sedan blivit väldigt van vid att mamma inte finns. Varje tanke på henne gör inte ont, fast det känns ofta vemodigt. Men jag pratar ofta om henne, extra ofta sedan Frida föddes. Hon är med i vardagen. Förra året skrev jag om det. Jag tycker om att det är naturligt att prata om henne och jag vill att Frida ska få en bild av vem hon var för mig.
Hon finns med i vardagen, ja. Jag ser mig omkring hemma och har henne överallt. I nogsamt broderade initialer på kökshanddukar, i tavlor (fast än så länge är ju de inte uppsatta i nya huset...), i bokhyllan, i kartonger med särskilda saker som ska sparas i förrådet. Hon finns med på jobbet, i den på sätt och vis så hemvanda biblioteksmiljön jag valt att jobba i.
Hon finns med i möbler. I kökssoffan där jag sov när jag hälsade på hos henne innan hon skaffade en trea. I den underbara Lamino-fåtöljen som hon unnat sig, som tog mig igenom alla pluggtimmar på högskolan och nu ska finnas på paradplats vid öppna spisen. I det mörkbruna skrivbordet med många lådor, som stod i hennes sovrum och var fullt av fina papper och pennor.
I Fridas rum finns nu ett turkosmålat litet skåp med glasdörrar, som mamma lekte dockskåp i när hon var liten. Där finns en byrå som jag målade ljusgrå med dalablå knoppar och tog med när jag flyttade hemifrån, men som var mörkblålaserad när den skaffades till i mina föräldrars hem på 70-talet. I Fridas rum står också en hylla som mamma hade på flera ställen, men sist i sitt sovrum. Och på Fridas säng ligger det lapptäckesöverkast i röda nyanser dubbelvikt, som mamma sydde till mig av resttyger från examenskjolar och annat.
Älskade mamma. Sjutton år, hur gick det till? Bara sex år kvar till den magiska gränsen då det kommer att vara fler år i mitt liv som du inte funnits än år vi hann dela.
Idag tänker jag på dig, mamma. På tiden vi hade och tiden som gått sedan dess.
Och jag tänder ett ljus för dig nu, ifall du vill fladdra hit och titta till oss lite.
(Fridas rum är det som har en rosa postlåda utanför.)
/Jenny
Vi börjar få vittring nu
Allt plockande och rensande och stökande syns ordentligt i hemmet. Det är skräpigt och rörigt. En hel del skåp och lådor är rensande och redo (även om det är många kvar). Bokhyllan börjar gapa tom. Tavlorna är nedplockade. En massa trötta krukväxter har mött kompostdöden. De packade kartongerna börjar travas och man får snirkla runt dem vart man än går. Dessutom har vi skrivit på sjuttiofjorton lånepapper och postat dem till banken!
Nu börjar det kännas verkligt att vi ska flytta!
Det är ungefär lika rörigt inombords, på sätt och vis. Jag är ju nostalgiskt lagd, så jag går runt och liksom noterar alla saker som snart är över. Alla sista-sakerna. Platser, vanor, rutiner och "rumsbundna" minnen poppar upp. Stort och smått, praktiskt och känslomässigt - allt får liksom en särskild touch.
Ja, jag menar verkligen ALLT; Var vi slänger soporna, vilken väg vi tar på morgonen och var vi brukar handla mat. Att köpsushin finns bara sådär bredvid. Att vi kan hamna på en drop-in-tid hos frissan på väg från bilen till lägenheten efter förskolan, bara genom att gå andra varvet runt kvarteret. Att vi hur lätt som helst kan kila ut och fixa en snabb present med Frida i släptåg, utan att det behöver blir ett projekt.
Sådant som påminner om Fridas bebis- och småbarnstid känns kanske allra mest. Hjärtat suckar lite och präntar in var Frida lärde sig stå och gå, vart vi bytte blöja och badade henne, vart hoppgungan hängde med en sprallig bebisbrutta... Typ.
Tänk att allt ska ändras alldeles snart! Inte bli negativt alls, bara... annorlunda.
Jag har nyss varit inne i en period där jag fokuserat på minusen med nya stället; bristen på förvaringsutrymmen, de alldeles för små fönstren jämfört med våra stooora idag, att vi inte har egen tvättstuga... Men så minns jag ju; närheten till förskolan och jobbet (för mig), eget rum till Frida, mer utrymme för övernattningsgäster, stor kyl och frys och givetvis friheten med egen altan och grääääs! Just ja. Det blir nog bra det här!
Vi får tillträde till radhuset på fredag (iiiihhhh!). Snart händer det.
/Jenny
Synsätt
I gissningsvis ganska många hem i morse:
- Åh neeeej, vart tog värmen vägen?! Usch, det är ju alldeles grått och kallt ute!
Hemma hos mig i morse:
- YES, det är kallt och grått ute, jippi!!! Så SKÖNT, det är ju perfekt!
Det är bra cykelväder för sådana varma själar som mig idag. Tack så mycket.
/Jenny
- Åh neeeej, vart tog värmen vägen?! Usch, det är ju alldeles grått och kallt ute!
Hemma hos mig i morse:
- YES, det är kallt och grått ute, jippi!!! Så SKÖNT, det är ju perfekt!
Det är bra cykelväder för sådana varma själar som mig idag. Tack så mycket.
/Jenny
Men skärp till er nångång
Så, då har jag anmält VAB (vård av barn) till jobbet och försäkringskassan. Klappat och klart, skönt. Men till förskolan? Nej nej,det går inte.
Vi är supernöjda med Fridas förskola, missförstå mig rätt. Den är grymt bra, personalen är härlig och duktig och hon trivs enormt bra. Men alltså det här med informationskanalerna i förskolan...
Hallåååå, resten av världen har blivit digital! Jag saknar att det inte skickas ut mail om allt de sätter upp lappar om. Jag saknar en möjlighet att fylla i barnets schema online. Och just idag, tycker jag det känns liiiite omodernt att man inte kan meddela såhär på kvällskvisten att ungen är sjuk och inte kommer till förskolan imorgon.
Maila in? Nej.
Klicka i på nätet nånstans? Nej.
Åtminstone lämna meddelande på en telefonsvarare? Nej.
Nädå, det är minsann bara att ställa väckarklockan på ringning enkom för detta syfte. Gäääsp.
/Jenny
Vi är supernöjda med Fridas förskola, missförstå mig rätt. Den är grymt bra, personalen är härlig och duktig och hon trivs enormt bra. Men alltså det här med informationskanalerna i förskolan...
Hallåååå, resten av världen har blivit digital! Jag saknar att det inte skickas ut mail om allt de sätter upp lappar om. Jag saknar en möjlighet att fylla i barnets schema online. Och just idag, tycker jag det känns liiiite omodernt att man inte kan meddela såhär på kvällskvisten att ungen är sjuk och inte kommer till förskolan imorgon.
Maila in? Nej.
Klicka i på nätet nånstans? Nej.
Åtminstone lämna meddelande på en telefonsvarare? Nej.
Nädå, det är minsann bara att ställa väckarklockan på ringning enkom för detta syfte. Gäääsp.
/Jenny
Äntligen kan man sitta ute!
Det är väl för härligt, nu när man kan börja sitta ute på lunchen och fikarasterna! Vi har en jättefin altan på jobbet, som är guld värd. Särskilt för mig, som än så länge inte har så mycket utomhusmöjligheter hemma med lägenhet i stan och balkong utan sol.
Fast det är klart, när våren kommer krypande kommer även pollen.
Ögonen rinner, näsan kittlas, andningen tar rejält med stryk.
Det ökar dessutom i styrka allt eftersom dagarna går och mer slår ut, så...
Jag går in och sätter mig istället.
Och nästan direkt när jag går ut och försöker, kommer ju getingarna.
Surrar och snurrar, kommer nära, envist störande.
Jag vill inte ha hjärtklappning och rusande puls (hur fånig rädslan än är), så...
Jag går in och sätter mig istället.
Och ganska snabbt är det ju FÖR varmt ute för fröken lättsvettad.
Jag tycker det är jobbigt att äta i direkt sol.
Och jag vill ju inte känna mig ofräsch resten av dagen, så...
Jag går in och sätter mig istället.
Sensommaren är ju fantastiskt härlig! Äntligen lagom temperatur.
Men då har vi ju getingarna igen. Och regnet.
Och myggen, inte att förglömma! Myggen gillar att smaska på mig, så...
Jag går in och sätter mig istället.
Oooh vad det ska bli skönt att få en egen altan utanför radhuset snart, haha!
(Tror ni grannarna tittar snett om jag sitter ute på VINTERN istället?)
/Jenny
Fast det är klart, när våren kommer krypande kommer även pollen.
Ögonen rinner, näsan kittlas, andningen tar rejält med stryk.
Det ökar dessutom i styrka allt eftersom dagarna går och mer slår ut, så...
Jag går in och sätter mig istället.
Och nästan direkt när jag går ut och försöker, kommer ju getingarna.
Surrar och snurrar, kommer nära, envist störande.
Jag vill inte ha hjärtklappning och rusande puls (hur fånig rädslan än är), så...
Jag går in och sätter mig istället.
Och ganska snabbt är det ju FÖR varmt ute för fröken lättsvettad.
Jag tycker det är jobbigt att äta i direkt sol.
Och jag vill ju inte känna mig ofräsch resten av dagen, så...
Jag går in och sätter mig istället.
Sensommaren är ju fantastiskt härlig! Äntligen lagom temperatur.
Men då har vi ju getingarna igen. Och regnet.
Och myggen, inte att förglömma! Myggen gillar att smaska på mig, så...
Jag går in och sätter mig istället.
Oooh vad det ska bli skönt att få en egen altan utanför radhuset snart, haha!
(Tror ni grannarna tittar snett om jag sitter ute på VINTERN istället?)
/Jenny
Underliga tillfälligheter AB
I Örebro hände två sådana där udda saker, som får en att undra lite:
Konstighet 1
När jag kliver ur bilen och går för att checka in på hotellet, kliver jag som en klant rätt ut på en cykelväg och får backa snabbt för att inte bli påkörd. En av cyklisterna som störts i sin rytm stannar till och sätter ned foten. Då hinner vi se varandra ordentligt.
Nämen? Där står den ENDA person jag är bekant med som bor i Örebro! Den som anordnat den användarträff jag ska på under torsdag-fredag. Va??? Av alla människor, alla gator, alla cyklister och alla områden kontra de få timmar jag befinner mig i staden - och jag kliver ut just framför hennes cykel?! Weird.
Konstighet 2
Står i toakön på Sitevision-konferensen och pratar med kollegan. Kvinnan framför oss vänder sig plötsligt om och frågar mig:
- Har du jobbat på Lantmäteriet?
Jag svarar att neeej, det har jag ju inte. Eller tja förresten,... Jag gjorde ju 10 veckors praktik där i Gävle, och jobbade extra sedan över sommaren i nån månad. Men nej, det lär ju ingen minnas, det var 2001. Dröm om min förvåning när kvinnan svarar:
- Jo, men då är det dig jag minns. Jag jobbade jag på i Örebro och var uppe i Gävle några gånger, men vi pratade i telefonen också. Så jag kände igen dig nu på rösten, jätteväl. Vad kul!
Oooookej. Jag måste säga att jag blir lite överraskad över detta fenomen. Min röst?! Tio år senare? Jösses.
Slutsats
Ni vet det här snacket om att världen är liten? Jag kan inte annat än hålla med.
/Jenny
Tiden är ur led
Vänta nu - är det påsk, verkligen? Eller hade det redan hunnit bli midsommar?? Det är ju trots allt soooool, blå himmel och t-shirt-väder. Sommarskor, möjlighet till solbränna och uteserveringsdags.
Fast... På midsommar brukar det ju vara lite kallt på kvällen, och nu är det ju fortfarande ljummet vid 23-tiden. Okej, då säger vi juli då. Sommarsemester-dags, ja det känns fint! Eller?
Va? April, säger ni?! TVÅ månader kvar innan det är ledigt för sommar på riktigt? Nämen hallå, vi måste omförhandla. I den här takten lär ju höstlöven ha börjat falla vid det laget! Och hon som blir varm för ingenting, pallar nog inte riktigt sommar från april till augusti...
/Jenny
Fast... På midsommar brukar det ju vara lite kallt på kvällen, och nu är det ju fortfarande ljummet vid 23-tiden. Okej, då säger vi juli då. Sommarsemester-dags, ja det känns fint! Eller?
Va? April, säger ni?! TVÅ månader kvar innan det är ledigt för sommar på riktigt? Nämen hallå, vi måste omförhandla. I den här takten lär ju höstlöven ha börjat falla vid det laget! Och hon som blir varm för ingenting, pallar nog inte riktigt sommar från april till augusti...
/Jenny
Ibland undrar man
Man blir ju minst sagt förvånad när man sitter uppe och ugglar efter midnatt - mitt i veckan - och genom de tunna fönstren ut mot gatan TYDLIGT hör småbarnsröster som babblar medan de passerar!
Barn ute på stan?
Närmare ett på natten?
Plötsligt känner man sig som en rätt god förälder, oavsett eventuella brister. Alltid skönt.
/Jenny
Översvämmat hjärta
I morse fick jag väcka Frida. Hon var trött, men till slut fick jag liv i henne. Hon sträckte på sig som en liten katt och mumlade grötigt:
- Vart ska du då, mamma?
- Till jobbet, såklart. Jag är ju frisk nu, vet du.
Då klippte hon plötsligt till med ögonen, rusade håret ur ögonen och försökte sätta sig upp:
- Mamma, får man PUSSA dig idag?!
- Jajjamen, det får man.
- Jaaa, äntligen!
De orden gick såklart rätt in i hjärtat på en myslängtande mamma! Sedan rasslade hon plötsligt snabbt och vigt över från sin säng till våran och flög i min famn, medan hon trutade med sin lilla sötmun och pussade mig över hela ansiktet.
Bästa tänkbara start på dagen. KÄRLEK.
/Jenny
- Vart ska du då, mamma?
- Till jobbet, såklart. Jag är ju frisk nu, vet du.
Då klippte hon plötsligt till med ögonen, rusade håret ur ögonen och försökte sätta sig upp:
- Mamma, får man PUSSA dig idag?!
- Jajjamen, det får man.
- Jaaa, äntligen!
De orden gick såklart rätt in i hjärtat på en myslängtande mamma! Sedan rasslade hon plötsligt snabbt och vigt över från sin säng till våran och flög i min famn, medan hon trutade med sin lilla sötmun och pussade mig över hela ansiktet.
Bästa tänkbara start på dagen. KÄRLEK.
/Jenny
Historien om en dockskåpsfamilj
När vi plockade fram de gamla dockskåpsmöblerna, hittade jag något fantastiskt.
Ramarna för alla de utsvävande dockskåpsfantasierna finns delvis dokumenterade i världens skönaste anteckningsbok. Jag hade skrivit ned vad alla dockorna heter, hur gamla de är, deras särdrag och intressen och humör! Ofantligt noggrannt, då och då ändrat och justerat efter nya idéer.
Det är så sjukt söt och roande läsning, som säger en del om min bild av världen på något sätt. Om hur tankarna gick, var impulserna kom ifrån, utifrån vad jag hittade på. Om hur jag ville ordna saker. Det säger en del om mig. Då.
(Och för er som inte finner NÅT som helst nöje eller mening med detta inlägg - jag förstår er. Absolut. Gå och drick lite kaffe eller så och lämna detta dravel därhän... Jag kunde bara inte låta bli.)
Jag fascineras av all viktfixering - jag var tunn som en pinne hela skoltiden och hade inte minsta viktproblem (då...). Är oerhört road av hur jag beskrivit allas humör. Ler åt deras hobbys - naturligtvis gillar mamman sömnad och kurser, haha, just det är visst direkt från verkligheten minsann. Men motorer och snickra för pappan? Eeeeh... Könsroller much?!
Från början hette familjen Doell, det syns att jag suddat och ändrat. Varför? Var kom Doell ifrån? Och varför ändrade jag till det mycket vanligare Larsson? Och VARFÖR alla dessa citationstecken?? Jisses.
Jag vill klappa lite på mitt lilla jag, när jag läser i den här boken.
Ge mig själv en kram.
/Jenny
Ramarna för alla de utsvävande dockskåpsfantasierna finns delvis dokumenterade i världens skönaste anteckningsbok. Jag hade skrivit ned vad alla dockorna heter, hur gamla de är, deras särdrag och intressen och humör! Ofantligt noggrannt, då och då ändrat och justerat efter nya idéer.
Det är så sjukt söt och roande läsning, som säger en del om min bild av världen på något sätt. Om hur tankarna gick, var impulserna kom ifrån, utifrån vad jag hittade på. Om hur jag ville ordna saker. Det säger en del om mig. Då.
(Och för er som inte finner NÅT som helst nöje eller mening med detta inlägg - jag förstår er. Absolut. Gå och drick lite kaffe eller så och lämna detta dravel därhän... Jag kunde bara inte låta bli.)
Mamman i familjen - normal vikt, naturlig och trevlig, haha!
Pappan, en övergödd skrytpelle?! Storasyrrans kille gillar kortspel och frimärken...
Jag fascineras av all viktfixering - jag var tunn som en pinne hela skoltiden och hade inte minsta viktproblem (då...). Är oerhört road av hur jag beskrivit allas humör. Ler åt deras hobbys - naturligtvis gillar mamman sömnad och kurser, haha, just det är visst direkt från verkligheten minsann. Men motorer och snickra för pappan? Eeeeh... Könsroller much?!
Från början hette familjen Doell, det syns att jag suddat och ändrat. Varför? Var kom Doell ifrån? Och varför ändrade jag till det mycket vanligare Larsson? Och VARFÖR alla dessa citationstecken?? Jisses.
Äldsta dottern är bara 12 år yngre än mamman... Gulligt. Och har tydligen ett
snäsigt morgonhumör! Mormorn är "snärt" - jag antar att jag menade "smärt".
Storasystern Jessica Jeanette verkar jag har vurmat om mest. Bra humör hela dan.
Och gillar ridning och läsning. En djurskötare på zoo, fatta! Med ljust fint hår, haha!
Tvilingarna Anna och Annica. Den ena gnällig, den andra envis - lika men olika.
Lillasystern - också envis. Och en GIRAFF?! Men en barnvänlig sådan, så skönt, haha.
Jag vill klappa lite på mitt lilla jag, när jag läser i den här boken.
Ge mig själv en kram.
/Jenny
