BUSBLOMMA

Frida och jag har haft en så fin dag idag! En sådan där dag som med små medel känns härlig och fri och innehållsrik och glad - och som BÅDA gillar.

 

Idag var det Fridas allra sista dag på förskolan. EVER. (Jag har redan skrivit om en del känslor kring det tidigare.) Jag har både lämnat och hämtat den lilla pinglan för förskolan idag - både för att pappan var upptagen och för att det kändes fint att få vara med om sista dagen där. Jag tog ledigt ett par timmar på eftermiddagen och lät detta få ta sin plats, helt enkelt.

 

Det känns väldigt märkligt att det är över, och Frida har räknat ned hela veckan nu; förväntansfull, sprallig, sommarlovslängtande och samtidigt full av tydlig separationsångest. Idag var det alltså dags att packa ned alla hennes prylar; grusiga stövlar, lortiga regnbrallor, extrabyxor, koftor, fingervantar och en sista hög pyssel. Nostalgisk sista hämtning, sista dagen. Jag fotade några glada kids och kramade fina, fina fröknarna och darrade på rösten med tårar som rann när vi sa tack och hej. Hua, jag är ju så blödig.

 

 

 

När jag till sist fick ut henne igen var det bara att ta av allt blött, torka torrt, på med nya torra varma plagg, vrida ur det plaskvåta och packa i påse. Klappat och klart! Sedan cyklade vi till Bakfickan och mumsade "slutat-på-förskolan-middag", sent omsider.

 

 

Vi var så mycket i nuet ikväll, på ett alldeles underbart (nästan semestervittrings-)sätt. Efter maten cyklade vi för att köpa lördagsgodis, trots att klockan var halv tio och små sötungar borde ha sovit för länge sedan. Då träffade vi taxipappan som stod och väntade på körning, och han inflikade försiktigt att Frida väl borde sova eftersom hon ska upp på sin golfkurs imorgon? Eh... Just ja - golfkursen! Som JAG dessutom ska åka på för en gångs skull så pappan får sova klart! Hoppla.

 

Jag hade liksom plötsligt fått för mig att det redan var lördag, på nåt vis. Det kändes så. Jag var där och då och inte alls inne i framförhållning och planering - olikt mig, men skönt! Vi cyklade hem i kvällen och småpratade, och mitt hjärta var fullt av glädje för att jag får vara med om det här. Fina Frida sa när vi kom hem: "Vilken mysig dag vi haft mamma, vad många roligheter och speciella saker vi hunnit med!" Älskade barn, vad du är bra på att både se och säga det fina.

 

När hon väl kom i säng, somnade hon kvickare än kvickt. Nog blir hon lite trött imorgon (särskilt med tanke på att vi planerar en kvällssväng till Furuvik för att lyssna på musik nu igen), men inte gör det nåt - det ordnar sig! Nu har hon ju sommarlov, den sköna ungen.

 

/Jenny

Sommarveckornas radas upp en efter en, som smultron på ett strå. Den här veckan har varit fullständigt fullproppad och ingen tid har funnits att hänga på bloggen. För det allra mesta tyder en tyst blogg på ett intensivt liv med lite sitta-ned-tid...

 

Jag har haft turen att ha triss i trevligheter på kvällarna i början av veckan; utemiddag och viktiga samtal med en klok kvinna på måndagen, after work med fackstyrelsen (inkl. avtackning av en ledamot som slutar på jobbet) på tisdagen, och middag och härligt tjejsnack om livet med fyra andra hos en vän i Valbo på onsdagen. Lovely!

 

Har gjort några små nedslag i bilder under veckan:

 

Men baksidan av en så intensiv ha-det-bra-planering är en ganska moloken och ynklig sexåring hemma, som piper ledset över att vi ju nästan inte setts på flera dagar. Hu! Så torsdagen och fredagen har varit våra, med mycket tid och mys och kramar. Viktigt, värdefullt och ett toppenverktyg för att komma tillbaka i balans.

 

Ha en bra helg!

 

/Jenny

Min vänstra häl är så torr och sprickig att det gör ont när jag går just nu, och resten av fötterna är inte bättre de. Bedrövligt! Det får bli en fotvårdsbehandling på semestern.

 

Tog i morse på mig ett spets-ärms-artat plagg, för att försöka vara liiiite representabel på kvällens after work. Hade då missat den piffiga detaljen att mina armbågar är så frasiga att de liksom fungerar som kardborreband mot spets. Läge för smörj-SM.

 

Joråsåatte...

 

/Jenny

Det bästa med den här värmen, att att man knappt behöver ha några kläder på sig.

 

(No overall, no kängor, no jacka, no strumpor, no nothing. Sandaler, nåt kortärmat, trekvartsbrallor - och ut! Sååå skönt. Bäst i världen när man har kids, framför allt. Snabbt och lätt; inget klä-på-tjafsande.)

 

Det sämsta med den här värmen, är att man svettas hysteriskt trots att man knappt har några kläder på sig.

 

(Jag kan typ inte cykla, jäkta, bära, piffa, bädda eller promenera utan att svettas. Massor. Och direkt-från-gymet-looken känns liksom sådäääär fresh. Jag blir ilsken och less; mycket jag-svettas-tjafsande.)

 

"Man ska inte klaga på värmen!" säger alla. "Varför inte?" säger jag.

(Jag var typ den enda som INTE klagade i fjol. Så det så.)

 

Tjugo grader ute vid midnatt. Puh.

 

/Jenny

Förutom de här rätt nya grejorna "- Jag går till lekplatsen en stund jag!" och "- Jag stannar hemma själv när ni åker till affären!", så finns ytterligare en skön bonus med att ha ett barn som plötsligt är stort och inte hittar på så mycket hyss:

 

Man får somna om. Länge.

 

Vi har en unge som sover rätt länge redan till att börja med. När hon sedan vaknar, frågar hon om hon får gå upp. Vi kan lugnt vända på oss och snarka vidare, medan barnet i fråga går ner och själv brer en macka eller käkar ett äpple, och kollar på TV, eller leker med Barbie, eller pysslar, eller ritar. Utan att klaga det minsta.

 

Sweet.

 

Nu ska jag chocka både mig och omgivningen med att följa med sambon till gymmet! Holy moly, det var inte igår - undra om mitt gymkort hamnat i träda av sig själv? Frida hakar på med en väska full med dockor och annat. Även där; storbarnslyx.

 

God söndag!

 

/Jenny

 

 

Häpp så hade det gått en halv evighet sedan jag bloggade senast, nu igen.

 

Veckan som gått har bestått av en gräslig massa jobb, både på jobbet och hemifrån, mest jämt och hela tiden! Puh. Men nu är den största "inför semestern"-tröskeln över; den inför ANDRAS semester. Racet inför den magiska midsommarhelgen, när allt liksom tycks börja sakta ned och stanna av in för sommaren. Jag tror det blir en något mer uthärdlig belastning de två kommande veckorna innan min semester börjar. Men det återstår väl att se...

 

Vi var på avslutningssamtal på Fridas förskola igår. Det var ett fint snack som bland annat innehöll:

 

- Sammanfattning om hur det varit på vägen. Vi fick bläddra i Fridas pärm som innehåller spår av alla åren.

- Dagsläget med vår sköna brutta. Hon är en skön typ som leker med många, är omtänksam och mestadels spralligt glad, men behöver öva lite på tålamodsgrejor som att vänta på sin tur och inte prata hela tiden (no surprise, hej ensambarn med pratmammasläkt).

- Överlämningen till skolan och tankar framåt. Förskolepersonalen har varit med på skolbesöken, haft kontakt med "nya fröken" och överlämnar dessutom dokumentation.

 

Tänk, det är helt OBEGRIPLIGT att Frida bara har en och en halv vecka kvar på sin förskola! Om bara en dryg vecka kommer vardagen inte längre se ut som vi är vana sedan så länge, det är galet nostalgiskt.

Vi har verkligen uppskattat Fridas pedagogers omtanke, deras engagemang, och deras syn på och känsla för Frida och alla hennes kompisar. Det har varit en enorm trygghet för barnen och givetvis även för oss föräldrar, att två av pedagogerna faktiskt följt dem ända från hembesöket innan förskolestarten tills nu. Det känns jättefint att de kan minnas hur Frida var när hon var liten och saker hon varit med om, att de känner henne så väl. De kommer att finnas med oss i tanken, när vi summerar Fridas liv och de människor hon mött på vägen.

Vi bor ju nära och kommer säkert att titta in på förskolegården och heja då och då i höst när vi går förbi, om jag känner oss rätt. Om inte annat så för att det känns så sorgligt att säga hej då annars! Det blir såklart jätteroligt och spännande att gå över till skolvärlden, det tycker både Frida och vi. Men det är något alldeles särskilt att lämna ett sammanhang, att kliva ur en trygghet, att skiljas från människor man gillar.

Jag hoppas nu att vi får en riktigt skön, härlig, avkopplande sommar, och att Frida får det bra med alla nya härliga kids nästa termin!

 

Ikväll sitter jag för övrigt här med en lite öm vänsterarm, efter att Frida och jag har tagit TBE-spruta i eftermiddags. Det susade in en sådan där vaccinationsbuss i stan idag, så vi slog till. Frida sussar gott sedan länge, så det verkar helt okej med henne. Vi får väl se hur hennes arm känns imorgon och ifall det dyker upp nån sån där liten vaccinationsfeber som kan spöka ibland. Hoppas inte!

 

/Jenny

Frida och jag sitter i bilen och jag kör in bakom en bil på en parkering. Parkeringens ena sidan är i stekande sol, den andra i skön trädskugga. På skuggsidan finns gott och väl plats för två bilar - men den andra bilen glider in och ställer sig prick i mitten! Goddag yxskaft.

 

Jag muttrar lite irriterat om att det borde ha funnits plats för oss med och "hur tänkte han nu", och Frida frågar vad jag pratar om. Jag förklarar att han som parkerade före oss hade ställt sig lite klumpigt mitt i, istället för att lämna plats i skuggan även till oss. Då säger den lilla raringen:

 

 

Tack gullunge, det värmer ett mammahjärta!

 

Nu på kvällningen blev Frida plötsligt alldeles ledsen och kom och bad mig om en kram med darrande läpp. Jag frågade varför hon var ledsen, och det visade sig att hon mitt i smaskandet på en Piggelin plötsligt hade överrumplats av tankar på döden. Det pratar vi om då och då sedan länge, när det kommer upp frågor och funderingar.

 

Sötnosingen. Hon var verkligen ovanligt bedrövad och grät, så vi satte oss i soffan och kramades och pratade om döden och livet i nån halvtimme. Många frågor kring att hon är rädd för om det kommer att göra ont, hur det känns efteråt och när det ska ske egentligen med henne och med oss. Jag svarade och resonerade så gott jag kunde, vi hade ett jättefint samtal om en massa viktigheter och på-riktigt-aspekter, och lugnet lade sig så småningom igen.

 

Frida sa att hon kommit och tänka på det här just idag, för att hon inte träffat mig så mycket nu (för det blir lite skillnad när pappan lämnar och hämtar och jag jobbar lite längre) och då hade hon tänkt på att hon aldrig ville förlora mig. "Och då blev jag alldeles ledsen mamma, och började tänka på döden!" Åh, hjärtknip. Tur det bara är tre veckor till semestern.

 

Efteråt satt vi här som fröknarna Prick & Fläck AB - vi blir ju båda så hiskeligt rödflammiga i ansiktet av att gråta. Då läste jag saga i en bok om superkrafter och nattade den lilla stortänkaren för idag. Hon somnade faktiskt med ett leende och jag hoppas hon drömmer om att kunna flyga inatt istället för om livets allvarsamheter.

 

Ha en fin vecka!

 

/Jenny

...för oss tjejer, men pappan kör taxi inatt. Han har dock hunnit mysa under förmiddagen på golfbanan med Frida, med golfkurs för henne och sedan en liten runda ihop. Under tiden hann jag med en slummermorgon och sedan en massa plicketiplock här hemma.

 

På eftermiddagen lät vi pappan vila ikapp, och drog ut en sväng. Vi handlade lite käk och besökte även Järvstaängarnas loppis. Frida fyndade en basketboll, dessutom fikade vi goda hembakta bullar och ljuvlig rabarbersaft på serveringen. På området har min kompis M kolonistuga, så vi hälsade även på henne och hennes hund D en sväng.

 

Senare på kvällningen vände vi på steken; nu har M (och vovven D såklart) varit hos oss och käkat middag, och jag och M har babblat om livet in på sena natten. Trivsligt!

 

Innan jag hoppar i säng var jag tvungen att gå ut och fota natt/morgonhimlen - så fint! Nu hinner jag inte mer än lägga skallen på kudden och blunda, så kommer taxisambon snart.

 

Natti natti!

 

/Jenny

Igår var jag lite tjorvig och ledsen. En sådan där dag som man kan ha ibland bara, ni vet.

 

Frida är världens sötaste sådana gånger. Hon kramas, säger gulliga saker och liksom pysslar om en, så att man ska bli glad igen. Det är inte bara med oss hon är sådär. Hon är först fram på förskolan om någon gråter, hon tröstar och hjälper. Det har hänt att hon gått fram till barn på stan om de varit ledsna och frågat vad som hänt. Hon är full av omtanke, värme och kärlek.

 

Jag säger nästan varje gång till henne - så ofta att hon blir less - att det inte är hennes ansvar att hålla oss på gott humör (och inte andra heller). Säger att ledsenhet går över ändå, att det inte beror på henne, och förklarar vad det beror på om jag kan. Att man kan vara ledsen en stund utan att det är så farligt. Men hon klappar om, kramar och säger med ett leende att hon veeeeeet att hon inte måste.

 

Igår när jag skulle gå och lägga mig, hittade jag detta snabba alster vid min säng:

 

Gullunge. Jag älskar dig också, mer än det går att begripa. Puss!

 

/Jenny

I måndags tog jag sista chansen att vara med på en förskoledag - något vi pratat om länge att jag skulle göra, men som inte blivit av.

 

Det var en kul dag, och fort gick det! Många av kidsen ville gärna prata och fråga och berätta när det fanns en extra vuxen där, de är ju så härliga. På utevistelsen regnade det, så jag fick äran att delta (fast jag tittade i ärlighetens namn mest på) i byggandet av snigelbon och annat mojsigt.

 

Nu går den lilla pinglan bara kvar där några få veckor till, sedan är det finito förskola och så får hon styra nosen mot nya mål. Spännande, roligt, nostalgiskt och ovant (allt i ett liksom!), både för henne själv och oss föräldrar.

 

/Jenny

Frida och jag åkte till Furuvik igen i lördags. Pappan hade taxikväll/natt, så han skjutsade dit oss och sen tog vi tåget hem. Funkar finfint! Dessutom kom vi hem lagom till pappans rast och fick lift från stan även denna lördag. Smidigt värrre.

 

Vi åkte dit vid tvåtiden och uppträdandet var klockan sex denna dag, så vi hann med lite annat först. Denna gång var prio att kolla på djur, och INTE att förglömma att besöka Äventyrsön från TV-programmet Wild Kids, med Lejonens och Björnarnas läger. Frida var såå pepp på det!

 

Jojo, det börjar bli en trevlig lördagsvana det där. En sväng till, så har säsongskorten redan betalat sig dessutom. Gött! Frida tjatar om ett karusell-fokuserat besök och en bad-fokuserad gång också, så det ska vi väl få till.

 

/Jenny

Det har varit en väldigt märklig vecka det här.

 

En ynka jobbmåndag, sedan två dagars personalresa (som ju också var jobb såklart men på ett väldigt icke vardagsaktigt vis), sedan två lediga dagar (nationaldag och klämdag) och sedan en vanlig helg! Och som en bonus-bonus; en ledig dag där jag hängt med Frida på förskolan.

 

Värsta lyxen. Kropp och själ börjar nästan inbilla sig att det är dags för semester!

Men nejdå, nu ska vi köra lite "blåveckor" framöver.

 

På nationaldagen tog vi först det hemmalugnt på förmiddagen, men sedan spratt vi iväg en sväng för att hinna joina det sista hejasverige-firandet i Boluognern innan det var slut med ståhej för dagen. När jag sa att det var nationaldagen sa Frida:

 

Hahaha! Nåja, oavsett orsak så pillade vi fast vår lilla flagga-på-träpinne på min cykel och drog iväg. (Flaggan är kvar sedan Frida fick den av gudmormor A när hon hade flagg-fnatt typ när hon var ett-två år.)

 

 

/Jenny

Jag har varit mindre online än vanligt den här veckan. Blogginläggen har ekat med sin frånvaro, vilket den som varit bättre uppkopplad än jag möjligen kan ha lagt märke till. Men ingen fara, det är finemang med alla här! En personalresa med rätt få inslag av wifi och däremellan ett trött telefonbatteri åt först upp några dagar, sedan inföll nån slags bonusledighet som med rätta innehöll betydligt mer annat än sitta-vid-datorn-tid.

 

Personalresa, ja. Hela min avdelning på jobbet tog en sväng upp till det fina, numera helt vindkraftsdrivna Hotell Höga Kusten vid den vackra bron. Vi fick god lunch och trevlig guidning i bl.a. bergrummet där bron är förankrad.

 

 

Det kändes HUR konstigt som helst att vara näääästan (där-jag-kommer-ifrån-)hemma, men sedan vända söderut igen. Det drar liksom längtansfullt i själen när jag kommer i närheten. Faktiskt blir det alltmer påtagligt för varje år att den där platsen, den där naturen, är vad mitt inre är präglat på.

 

Mitt jobbgäng och jag åkte dock, längtan eller ej, ned till Härnösand igen och gjorde ett studiebesök på Sambiblioteket i Härnösand. En glad överraskning, så himla mycket större och finare än jag trott! Verkligen synd för staden att det nu fattats beslut om att MIUN ska därifrån och verksamheten i biblioteket splittras.

Efter vår stund i ett regnigt Härnösand, åkte vi till Sundsvall för att övernatta på First Hotell. Vi fick en ruskigt trevlig tapas-buffé på restaurang Saffran, innan vi tassade hem till hotellet för ett sista barhängs-snack innan vi kojsade. (Jag har bott där två gånger förr, men det var för typ hundra år sedan i samband med gatufesten. Snacka om gamla party-vibbar från ett tidigare liv!)

 

Dag 2 inleddes med ett mycket trevligt studiebesök hos biblioteket och LRC på MIUN:s verkligt trevliga och mysiga campus i Sundsvall. Därefter visade det sig att lunchstället på stan som vi var inbokade på, hade gått i konkurs dagen innan. istället spreds vi för vinden, fick styra upp egen lunch och hann med en timme på stan också. Sedan rullade bussen hem med oss, minsann. Nån ordning får det vara.

 

Mycket givande dagar! Men visst kände jag mig lite malplacerad ändå, eftersom så många av "mina" människor istället befann sig i huvudstaden och firade Fridas kusin som tog studenten... Men som sagt, ibland går det inte ihop sig. Jag ordnade ett litet substitut för att pigga upp mig själv på kvällskvisten; jag bokade dejt med C på Allstar. Mat och prat i näatan FYRA timmar - trivsamt!

 

/Jenny

Igår klädde inte Frida på sig på heeeela dagen. Hon hade en härlig skrota-hemma-dag, medan vi vuxna avlöste varandra lite. Hon tassade ute på baksidan i sitt nattlinne, badade, lekte en hel massa med Barbie och My Little Pony och lego och pysselböcker. Såå nöjd.

 

Till exempel fick vi lite trolleriuppvisning till middagen:

 

 

Frida kom dock i säng lite för sent, så hennes solskenshumör hann övergå i tårar över än det ena och än det andra. på kvällen sådär kommer många reflektioner upp.

 

Hon var bland annat ledsen över att snart inte längre få träffa sina förskolepedagoger, som hon känt så länge hon kan minnas. Det är en omställning det här med att hon ska börja skolan såklart, för oss alla. Hon funderar mycket, det märker man. Helt obegripligt att det bara är FYRA veckor kvar på förskolan. Hur gick det till?

 

Imorgon ska jag åka på personalresa två dar. Jag känner mig ruskigt splittrad, för jag vill egentligen hellre vara hemma på Fridas sista sommarfest på förskolan imorgon, och följa med och uppvakta hennes kusin som tar studenten på onsdag. Men ibland krockar saker helt enkelt, typiskt nog.Det blir nog bra ändå - båda här och där!

 

/Jenny

Två gullisar på samma bild!

Äntligen fredag! Milde tid så skönt. Jobbmässigt hade det suttit fint med fem extra dar den här veckan, men livsmässigt är jag sååå tacksam för att helgen är här.

 

Det står en fin orkidé hemma hos oss nu. Den kom sambon hem med som tack-och-hej-present från jobbet idag. Japp - från och med måndag är han fri för nytt jobb, så hojta till om ni har tips.

 

Vi ställer in oss på att köpa läget och göra det bästa av det, det brukar alltid ordna sig till sist på endera viset. Det är bara att åka med - och resan mot målet kan vara nog så givande. (Det är en sliten klyscha, men ord blir ju klyschor för att de är sanna.) Allra närmaste tiden för sambon blir det väl jobbspaning/sökning, en del taxikörande och betydligt mera Fridatid (just DET är ju en bra följd!), eftersom hon nu bara kommer att gå klockan 9-14 på förskolan.

 

Poff så var den här kvällen slut. Sambon har varit iväg på en väl unnad sväng ut i nattlivet med en kompis ikväll och kom just tillbaka. Frida och jag har kollat Let´s Dance och softat här hemma - fast hon somnade såklart långt innan vinnaren utsågs. Nu är det hög tid för nattning även för mig.

 

Ha en fin helg!

 

/Jenny