Veckans utandning
Fredagseftermiddagen och kvällen är liksom veckans utandning. Puuuuh. Axlarna ned, huvudet stillnar, tröttheten är ofta påtaglig. Ikväll har Frida dessutom skruttat till sig lite allt eftersom timmarna gick med snuva och heshet och ond hals, så vi får se imorgon om hon är sjuk eller om det inte blir nåt av det hela.
På tal om hälsoläget; för ett par veckor sedan hade Frida tid hos skolsyster för koll. Vägning, mätning, syntest och hörselkoll. Det såg finemang ut med tillväxtkurvorna, allt är i balans. Synkollen gick också finfint. Jag gissar dock att det bara är en tidsfråga innan brillorna kommer, eftersom en hel bunt av mina släktingar är jättenärsynta och även Johans närstående har glasögon även om han klarat sig undan.
På hörseln var det några enstaka toner skolsyster fick köra höja volymen på innan Frida reagerade, så hon ska få göra om testet om några veckor och se om vi behöver checka upp det mer för säkerhets skull.
Status nu är längd: 126 cm och vikt: 26,5 kg. Dessutom har jag nyligen styrt upp några vårsneakers och konstaterat att hennes fötter just nu är 19 cm (vilket innebär att nya pjuck ska vara minst 20,5 centimeter i innermått vilket motsvarar ungefär stlk 32 i skor).
Vi har nyligen varit på utvecklingssamtal med Fridas fröken i förskoleklassen också. Härligt nog fick vi höra att hon är ganska likadan i skollan som vi upplever henne; klok, kunnig, framåt, positiv, glad, sprider en härlig energi, har lätt att umgås med andra, är omtänksam och har många kompisar. Kunskapsmässigt ligger hon bra till och fröken såg i den aspekten inga som helst hinder inför övergången till första klass. Fina omdömen som glädjer föräldrahjärtan!
De två saker hon behöver jobba vidare lite extra med var inte heller några överraskningar, de stämmer också på pricken med det vi ser behov av att öva på här hemma (och som det väl bara är att konstatera att hon väl ärvt av mig, jag har haft och har väl ännu ungefär samma utmaningar, haha!) och möter till vardags:
Det ena är att prata mindre när det inte är tid och läge för tjatter - hon behöver kunna vara tyst och lyssna på andra lite oftare och längre. (Som fröken sa; hon har ofta väldigt kloka och roliga saker att säga, de behöver bara glesas ut lite...) Det andra är att träna på motgångar - att inte bryta ihop och bli ledsen, bedrövad eller arg när hon inte får som hon vill eller något går emot henne.
Underbara unge! Pigg, stark, frisk, glad, modig, duktig, mysig och alldeles ljuvlig. Vi är så tacksamma och sååå stolta över dig i alla väder!
/Jenny
Produktion
Frida har gjort ett par teckningar till mig på skolan, som jag fått till att sätta upp på jobbet:
Ett prinsess-slott med lucior och prinsessor och en utanför som matar en ledsen hund.
Vår familj fotograferas, och fotografen gör en knasig min så att vi ska le på bilden.
Ikväll var pappan på gymmet, då skrev hon en lapp till honom som väntade när han kom hem och hon somnat:
/Jenny
Läxpremiär
Frida har sin första läxa i förskoleklass den här veckan. Färglägga och fylla i sitt födelsedatum. Viktiga grejor!
(Gjordes uppkrupen på en pall vid köksbänken under största allvar och koncentration, medan jag lagade korv stroganoff intill.)
/Jenny
Äntligen en lucka!
Äääääntligen hände det!
Nästan sist av alla i förskolegruppen (absolut sist av alla som är någorlunda lika gamla), har Frida ÄNTLIGEN tappat sin första tand. Oh, lycka! Som hon väntat! Den har varit rätt lös ett tag, men var egentligen inte riiiiiktigt redo att lossna ännu. Frida satt dock och bet på nattlinnet medan hon såg på TV, hux flux råkade nattlinnet ryckas ur munnen för att hon rörde på benet och då följde tanden med. Surprise, haha!
I brist på tappade tänder (tills nu, då), har Frida glatt sig åt att hon börjat få extra kindtänder de senaste veckorna. En ny kindtand på vardera sida längst bak i överkäken har börjat bryta igenom tandköttet.
Spännande grejor på gång nu, har en sprallig och stolt tjej här hemma.
/Jenny
Mätt, vägd, kollad och justerad
Besöket på sjukhuset drog ut på tiden, det var lite väntan här och väntan där... Den lediga eftermiddagen blev inte särskilt lång på något vis. Men vad gör det! Vi hann kika in hos pappan på jobbet en sväng också, innan vi åkte vidare till stan.
Det mesta såg fint ut på astmakollen. Jag konstaterade när jag kollade hur ofta Frida behövt ta sina "förkylningsdoser", att sedan hon börjat med sin dagliga tablett har hon minskat antalet medicindagar med tre fjärdedelar! Drastisk skillnad, det är ju toppen. Hon var dock liiite för tät i grundandningen nu, enligt spirometrin. Hon fick därför (förutom sina tidigare medikament) en ny kompletterande medicin, en långtidsverkande luftrörsvidgande inhalator som hon ska ta morgon och kväll ett tag. Det blir bra det.
För övrigt är ungen mätt och vägd (med jeans mm) nu, det var länge sedan:
Längd: 119,5 cm --- Vikt: 24,1 kg
Frida tyckte det var ljuuuust idag, så hon tog på sig solbrillorna som låg i bilen.
De var stora, de var ute och gick med henne. Hon såg ut som en fluga, haha!
De var stora, de var ute och gick med henne. Hon såg ut som en fluga, haha!
Efteråt köpte vi Furuviks-årskort, gjorde lite ärenden på stan och käkade mjukglass. Ikväll har vi käkat grillat, och jag råkade sova middag en timme sådär bara. Inte likt mig, men välbehövligt!
/Jenny
Vad är det du säger?
Frida funderar mycket över ords dubbla betydelser just nu, eller hur stor roll det kan spela med uttalet.
Frida pratar ju väldigt mycket (nähä?!) och har gjort det länge, tidigt. Vid det här laget övar hon finlir till stor del; nyanser, betoningar, dialekter, utökad ordförråd, ironi, humor och sånt. Eftersom hon pratar så fort och gärna, slarvar hon ibland med uttalet. Jag upptäckte till exempel kring jul att hon faktiskt sa "tonte" istället för "tomte" (- Mäh! Det har ju gjort HELA mitt LIV, mamma!), och hon säger "donna" istället för att "domna". Vad gäller det sistnämnda, frågade hon nyfiket vidare när hon insåg att "donna" faktiskt är ett helt annat ord, som betyder något annat.
För ett tag sedan hade vi en rolig liten situation som förtydligade vikten av att inte slarva med hur man säger. När mamman säger "Nu gör jag det här!" och barnet vill vara sexårstrilskandes ilsket och begära att få göra grejen SJÄLV, då ska barnet inte svara "Ja!" (för då gör mamman det och tååårar uppstår sedan) utan man bör säga "Jag!" istället (eller så använder man helt enkelt en normal tre- eller fyrsordsmening, som man kunnat sedan man var typ 2 år!). Hehe.
Frida har nu också jonglerat runt lite den extra dimensionen att ord som låter lika och betyder samma sak, kan ändå se ut på olika sätt!
Spöket Laban-looken och människoutseende-spöken. Same same but still different.
(Just detta exempel är julkalenderinfluerade funderingar, tror jag.)
(Just detta exempel är julkalenderinfluerade funderingar, tror jag.)
En av de roligaste sakerna Frida vet just nu, är när hon och jag leker missförståndsleken. Den går ut på att jag plötsligt, mitt när hon pratar om något alldeles vanligt, ska sluta förstå vad hon säger. Kanske hör jag lite dåligt? Jag ska vända och vrida och totalt förvränga och missförstå allt hon säger, gärna så att det blir lite extra knaskul om det går. Ju mer hon försöker argumentera, förklara ords betydelser, hitta på synonymer, förtydliga och vässa till sina formuleringar, desto mer tokigt tolkar jag henne. (Ni hör ju - det finns massor av lärande i den här leken, språkutveckling som hon liksom bara gör utan att tänka på den!) Hon ÄLSKAR det här och skrattar sitt underbara, kvillrande, smittande skratt! Ibland har vi båda lika roligt över hur knasigt det kan bli.
Och det är inte bara jag som ser den här fallenheten. Det är på gott och ont, det här babblandet - jag om någon vet det. Man måste lära sig att uppfatta när andra tröttnat på att lyssna... Det behövs en del hyfs. Men vissa gillar vårt sätt att bubbla på, och det glädjer ett mammahjärta:
För två eller tre år sedan (när Frida fortfarande var en pytt, alltså) träffade vi en avlägsen kollega till mig, när vi deltog i en vinterfestival i stadsparken. Han tyckte Frida (som natuuuurligtvis snackade oavbrutet med honom en lång stund) var en kul prick, och de har stött ihop en gång till sedan dess men även det var länge sedan. När jag mötte honom nyligen, frågade han mig genast glatt:
- Hur är det med din lilla språkbegåvning?
Det tyckte jag var fint på något sätt. Att han sett det, att hon gjort ett intryck, att han mindes henne, att han tänkte på att fråga och valde att formuera sig så specifikt och positivt.
Nä, nu är det natti natti. Nu ska jag gå upp och se om Frida snackar i sömnen inatt. Ibland kommer det långa, obegrpliga haranger, ibland utrop och fnitter. Jag brukar också göra det ibland. Inte ens sovandes kan tjejerna i den här familjen hålla snattran, haha!
/Jenny
Det löser sig
Den här lilla pinglan vi har, hon fick tänder alldeles förskräckligt sent. Jag har fått för mig att hon därmed också skulle komma att tappa tänderna sent, och så har det ju hittills också varit.
Till en början var det betryggande att det dröjde, för när hon var yngre hade hon skräck för att en dag tappa tänderna. Men ju äldre hon blivit, har nyfikenheten växt... Till och med de förskolekompisar som är många månader yngre har tappat både en och tre tänder redan, men inte våran tjej.
Men nu ni, nu är det på gång.
Ikväll fick jag av någon anledning för mig att känna på hennes tänder - och JODÅ.
De två framtänderna i mitten i nederkäken är liiite lösa.
Frida blev först så strålande glad och sprallig att hon hoppade i sängen, och bubblade om att hon skulle berätta det på förskolan. Men sedan precis när hon skulle somna, landade insikten och då vände det till läskighet och tårar. Rädslan för att tappa tänderna hade visst inte riktigt suddats ut... Skulle det göra ont? Hur länge skulle det dröja?
Hon börjar bli stor nu, pinglan.
Det är nån konstig fas nu, för den senaste veckan har hon varit extremt mammig, och varit oerhört ledsen på mornarna vid lämning på förskolan. Sötungen. Så stor, och så liten. Brytningstider är alltid knöliga och ambivalenta - jag kan ju bara kramas och finnas där så ger det med sig efter ett tag.
Kärlek, min lilla blomma. Kärlek och lösa tänder!
Det är en stor dag.
Det är en stor dag.
/Jenny
Jobb & vikgubbar
Frida var varm en bra bit in på natten, men vaknade feberfri och har hållit sig så hittills. Det verkar ju dock inte vara någon garanti förmorgondagen, så vi får väl se framåt kvällen. Men just nu mår hon bra och jag tycker hostan verkar ha lugnat sig en smula också.
Jag jobbar på här hemma. Telefonsupporttiden från förmiddagens är avslutad, jag pillrar med lite annat. Funkar helt okej, men nu efter fem och en halv timme börjar Frida tröttna lite. Speciellt när mamman anser att hon kan göra NÅT annat än att se på TV också, vilken fräckhet! Hon har lekt med Harumika och Barbie men nu är hon lite less. Jag förstår henne och försöker lösa "Mamma, jag vill leka med dig!"-önskemålet så smidigt och tidseffektivt som möjligt.
Lösningen just nu: Vikgubbar. Halv och rätt rask insats från mig, men ändå helkul tydligen. Vi har en sådan app som Frida älskar i iPaden, men idag kör vi analogt.
Nu är det dock paus, nu ska vi äta världens senaste lunch här. (Det blir lätt så när frukosten börjar sent och håller på lääänge...)
/Jenny
Nya motiv
Den senaste veckan har det som vanligt ramlat in några (dagens understatement!) teckningar från fröken Frida. Tre av dem var riktigt fina, och det är framför allt lite uppfriskande med nya motiv tycker jag!
En racerbil med eldsflammor minsann. Coolt! Och alla förare har visst krona...
"Är det en raket?" sa jag. "Mäh, du ser väl att det är en BÅT" sa Frida. Of course!
Idag flyttade plötsligt ett lejon in här (som först skulle bli en tiger, därav ränderna).
/Jenny
Hipp hipp hurra!
Igår var det dags! Då var den här, den efterlängtade 6-årsdagen!
Aldrig har det varit så lätt att få upp en så kolossalt trött unge, haha. En dag som denna spelar det ingen roll att det var simträningspremiär dagen innan, och att vi kom i säng på tok för sent. För vem kan sova ordentligt innan födelsedagen? När man sett paket hämtas från posten (med tejp på där man ljudat fram "leekmmeeer, mäh, det står ju LEK MER mamma! Är det till mig?!") , hört mamma smussla med både och ett och annat och råkat nosa rätt på rosen till frukostbrickan redan på kvällen - ja, då har man ju fjärilar i hela magen och är bra sugen på att få ta sig an sin dag såklart.
Godmorgon och grattis, älskade barn!
Fina frukostbrickan, ett gäng paket och en nyfiken men trött 6-åring.
Frida kollar noga på bilderna av födelsedagsbarn i tidningen. Japp, där är hon ju!
Efter lite morgonuppvaktning och uppstyrsling av oss själva inför dagen (där det var svåååårt att inte få hålla på med alla de nya presenterna direkt, genast, pronto!), rasslade vi oss iväg till förskolan och jobbet. Frida hade på sig extra fina kläder (som hon själv valt), inklusive en av snyggkoftorna med sidenband och paljetter som hon fick av morfarn och M i julklapp. Nöjd berättade hon genast för alla hon såg att hon minsann fyllde sex år idag. Söt och stolt!
Kändes det nån skillnad då, på att ha blivit större? Frida reflekterade på väg till förskolan:
- Mamma, även fast jag ÄR sex år nu, så KÄNNS det inte nån skillnad!
Senare sa farmor att man väl ändå var lite klokare när man var sex år?
- Nej, det känns ingen skillnad än. Man måste liksom låta det gå lite tid innan man känner igen sig - det minns jag från när jag fyllde fem!
Vi käkade sushi till middag, enligt födelsedagsbarnets inte helt oväntade önskan. Sedan fick vi besök av farmorn, farfarn och kompisen L. En liten men naggande god skara, och Frida var så nöjd med att få ha lite "vuxenkalas" på rätta dagen.
Sushimiddag - om Frida själv får välja!Jag satte upp pappersvimplar (jättebra, inköpta på Lagerhaus) och genast blev det kalajsigt här hemma. Jag tände ljus och marschall, styrde upp en skattjakt och tog fram resten av paketen som vi köpt och fått skickade till oss. Sambon trollade fram gudagod och färgglatt vacker fruktsallad med lag över, goda såser, maränger, glass och strössel. (Frida hade sagt nej till tårta, hon äter nästan inget av den i alla fall.) Allt blev alldeles utmärkt lagom!
Vimpelgirlangen räckte längre än väntat, den fick fortsätta från fikabordshörnet (som finns bakom ryggen på fotografen här) ända bort till soffhörnan. Bättre än ballonger!
Skattjakt; ledtrådar ledde fram till skattkartan som visade var presenten fanns.
Äntligen är skattkartan hittad - men var är skatten? Aha, i källaren! Och där stod en ny, röd, jättefin 3-växlad 20-tums cykel från farmorn och farfarn. Perfekt i vår!
Fikatajm! Gott. (Tack pappan!)Till sist tog energin slut på födelsedagsbarnet. Även en sexåring behöver sitta i en förälders knä och känna sig lite ynklig ibland, utan särskild anledning. En ovanligt kort natt i kombination med en intensiv dag, gjorde att Frida dippade och plötsligt ville gå och lägga sig alldeles frivilligt i vanlig tid. Det händer ALDRIG annars, alla blev lika paffa.
Jag borstade och smörjde och så, sedan gosade vi ned oss i sängen. Jag läste upp en massa fina grattis-hälsningar hon fått via min Facebook, vilket gjorde henne glad. Hon somnade sedan fort och lätt som en vind, med nosen tryckt mot min hals och min hand i ett fast grepp.
Tänk att det gått sex år sedan du kom!
Sex år sedan mitt mammahjärta började slå för dig.
Sex år sedan jag blev starkast i världen, och samtidigt helt hudlös.
Sex år av spänning, skratt, oro, pussar, prat och oändligt, oändligt stor lycka.
Det här året har varit lika omtumlande, roligt och händelserikt som alla dina tidigare år. Samtidigt har du varit dig ganska lik de senaste två åren eller så. Ännu ett litet tag är du barn fullt ut, sådär skönt avslappnat direkt och konstrar inte till det. Ännu ett litet tag har du inga filter, är inte alltför bekymrad om vad andra tycker. Men jag märker att det kryper närmare, för bland numera säger att saker är pinsamma eller blir blyg i situatoner där du aldrig varit det förr.
Förtjusningen i att se på TV och film håller i sig, men nu har du ökat skalan över favoritprogram ytterligare. Barbiefilmer är favoriten, men du vill heller inte missa Gladiatorerna, Wild Kids eller Fångarna på Fortet. Du ser gärna Let´s Dance och Melodifestivalen och annan familjeunderhållning, med lite soffgos och snacks till tycker du det blir perfekt! Ibland går vi på bio och det älskar du.
Du är enormt bra på att leka själv, har en enorm fantasi och idérikedom och ett lugn. Du kan sitta och leka med Barbie, rita eller pyssla länge, länge. Samtidigt är du en av de mest sociala personer jag vet, leker med nästan alla på förskolan och hittar kompisar överallt. Du har ett stort hjärta och mycket vilja, nära till dina känslor och är klok så man tappar hakan ibland. Du säger ofta störtsköna saker och kan vara ganska lillgammal emellanåt.
Frida: Jag älskar dig, härliga unge. Du är det viktigaste och mest fantastiska som finns i mitt och din pappas liv. Grattis på din dag!
/Jenny
(Som INTE skrivit detta inlägg på jobbet, utan igår kväll - men jag slocknade i soffan nånstans i det sista stycket och hann inte publicera det, haha! nu styrde jag bara upp alla "idag" till "igår" - och voila!)
En hickande flicka
Det finns många tecken på att ens barn växer:
Skolval, nya ord, urväxta byxor, utseendefunderinga och ledsen oro för döden vid läggdags.
Allt tydligare egen vilja, tusen frågor om varför och hur, att våga vara ensam hemma.
Små barn har ett så härligt kvillrande, pärlande, porlande skratt. Sådär smittsamt, underbart och allt igenom äkta. Rätt från hjärtat, från magen. Ett av de bästa ljud som finns.
Fridas skratt börjar ändras nu ibland. Det där alldeles underbart fantastiska finns kvar, oh ja, men det märks att hon börjar bli större. Medvetenheten om omgivningen ökar. Det där kvillrande bubblandet ersätts ibland av ett lite teaterartat skratt; ett konstruerat, överdrivet, högljutt "titta-på-mig-skratt". Ett skratt för effektens skull, liksom. Men Frida är en väldigt grund-glad tjej så det där från-magen-äkta skrattet kommer alltid att finnas där i stor portion, det är jag övertygad om.
Förr när vår fina unge skrattade på riktigt, om så bara nån minut eller mer, kom ALLTID hicka som ett brev på posten. Direkt. Ända sedan hon var en liten fjutt har det varit så. Skratt = hicka. Det har glidande börjat ändras, kom jag plötsligt på en dag nyligen. Den har alltid varit där, skratthickan, men nu kommer den alltmer sällan och går över nästan direkt. Det är väl någon magmuskel som växt till sig, eller så.
Det finns många tecken på att ens barn växer:
Skrivande med charmigt svajiga bokstäver, läsande som går snabbare för varje vecka.
Nya favoritprogram på TV, att vara kär, sång på oefterhärmlig (sv)engelska.
Och så frånvaron av en söt liten omisskännlig skratthicka.
/Jenny
Vanliga verk
Frida ritar i liiiitet (typ 5 x 5 cm) födelsedagskort till kalas imorgon:
- Det är en Pegasus-häst och en fågel som flyger över staden och gräset och några myrstackar som det ryker ur!
Sedan ritade hon en fold-man på iPaden, som hon hux flux råkade klicka på en knapp för att dela på Facebook utan att det riktigt var meningen
- Mamma, jag har ritat popstjärnan (i Barbie-filmen Prinsessan och popstjärnan, menar hon). Hon har en gitarr och en sån där som man sjunger i, kolla
(Fold-man, ja. Ni vet förr i världen när man vek ett papper ett antal gånger, varje person fick rita en del av en person var, och så blev resultatet nån knasig figur där benen inte alls hörde ihop med kroppen osv? En sån fast digitalt, plus att hon denna gång ritade alla delarna själv vilket gör knaseffekten nååågot mindre, haha!).
Och så har hon pysslat - inget nytt där inte. Det produceras massor just nu, av lite skiftande charm och kvalitet kan man väl säga. Men denna gillar jag, haha. Notera t.ex. blomman av sugrör i håret.
- Har du kommit på själv att man kan göra sådär, Frida?
- Nej då, Filofix gjorde koraller så och då tänkte jag att det kunde bli en vacker blomma också!
Mycket pyssel blir det. Vi har en överfull bärkasse bredvid soffan, där vi skottar ned det mesta som kommer från förskolan och pysselrummet på övervåningen varje dag. Holy moses. Den måste rensas ibland men nu är det alldeles för länge sedan jag kastade lite crap. Det blir ett ganska stort projekt, för Frida brukar få vara med och välja vad som ska sparas. Det blir en del resonemang, men alternativet "kasta när hon inte ser" har orsakat mer än ett tårfyllt utbrott. Därför nu testar vi den mer medvetna taktiken och det brukar funka helt okej faktiskt.
Fast hon leker faktiskt ganska ofta med det hon pysslat, det är kul. Det är liksom lite "kottdjur goes Panduro" över det hela, hehe. Jag gillar att det egenskapade och lite tuffliga lyckas konkurrera med Barbiedockor och annat "färdigt"/perfekt. Fantasin är det inget fel på!
/Jenny
Tack detsamma, älsklingsgumman
Jag var på stan och fikade en stund ikväll. Frida sov när jag kom hem, men hon hade lämnat en hälsning till mig i hallen:
/Jenny
Inte glömma bort
- Mamma, jag har skrivit en lapp så att vi kommer ihåg att måla mina naglar ikväll!
/Jenny
Jag har närt en liten SÄL vid min barm!
Jag fick precis ett glädjande mail från Fridas simskolefröken, som observerat barnen och gjort mitt-termins-uppföljningar:
------------------------------------------------------------------------------------------------
Här kommer lite kort information om hur det går på simskolan:
- Frida simmar väldigt fina bentag på bröstsim och kan simma bröstsim utan flythjälp.
- Frisimmet går ännu bättre då hon flyter som en kork.
- Kan nu även simma ryggsim utan flythjälp.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Simfröken säger att Frida simskolat klart till jul, men rekommenderar att hon går på simträning en termin i vår (gratis första terminen eftersom hon gått simskola), för att nöta in tekniken och tryggheten att kunna simma längre sträckor.
Heja Frida!
/Jenny
Från ena dagen till den andra
Vi har sovit tre i dubbelsängen med få undantag i ganska precis ett år nu.
Frida sov i egen säng innan vi flyttade hit och har typ gjort det sedan hon var mini, men då stod ju sängarna tätt intill varandra i samma sovrum. Sedan när vi flyttade till radhuset förra sommaren sov hon i egen säng och eget rum ett par månader, men efter några mardrömsnätter blev hon mörkrädd och ville komma över till oss - och där har hon stannat nästan permanent i ett år.
Vi har inte gjort någon big deal av det. Hon får sova där hon vill. Eller kanske där hon behöver. Jag tror på att välja mina strider och framför allt att låta henne få känna att hon får plats. Att hon inte är i vägen. Att hon får lyssna på sitt inre. Vill hon sova hos oss, kanske hon helt enkelt behöver det. Hon brukar ändra vanor nästan själv när hon är mogen (sluta med amning, med napp, med blöjor... allt har hon gjort vid nästan helt självvalt tillfälle). Och det är ju SJUKT mysigt att ha henne så nära också. Fast visst, nog sover jag djupare utan en varm liten kickboxare inkilad mot mig. Men trots att jag frågat och försökt pusha mjukt lite då och då, har hon inte velat byta tillbaka till sin säng.
Inatt valde hon plötsligt att sova där. I sin säng.
Hon somnade där, sov där, vaknade där.
Heja Frida!
När jag kikade in och såg henne alldeles nyvaket morgonblinkande, tassade vi båda över till storsängen några minuter för att inte missa vårt obligatoriska morgongos. Då var de första orden:
- Det var MYSIGT att vakna i mitt rum! Det blev liksom som att man direkt fick lite massage för ryggen. För min säng är ju lite hårdare än eran, mamma!
Eh... Vi får väl notera om hon blir stel framöver. För inatt är det repris, minsann.
(Nattningarna blev plötsligt klart mindre charmiga - en liten pinnstol är inte detsamma som småslumrande kramgos. Anledning att ändra på dem också framöver, tror jag bestämt. Men en sak i taget.)
/Jenny
Kontorskonst
Igår fick jag två nya tillskott på kontorsväggens konstutställning. Tack Frida!
/Jenny
Ring ring
Frida har pysslat en mobiltelefon idag. Inte så regntålig bara, men det är ju inte telefonerna numera. Haha! Vad de vita småbitarna är? Batterier till telefonen. Det går åt många, tydligen...
Hon har även ordnat en egen iPad, minsann. På skärmen är det bilder "så att jag kan se alla mina vänner, mamma!". Jag är visst med längst ned till vänster, och hon själv är den svarta med gula ögon! Och ja, det är bäst att ha styrt upp lite batterier även till iPaden såklart. Man får ladda så ofta annars.
/Jenny
Upp å hoppa blåbärssoppa
Det blev två sjukdar hemma. Eller tre förstås, om man ska räkna måndagen (som skulle bli en flexledig lyxdag men ju övergick i sänkt läge). Men igår avvek febern och allt annat lugnade ned sig någorlunda och liksom kom in i ett sådant där mer segdraget läge. Då hade jag inte tålamod längre, det finns liksom gränser för hur kul det är att ligga hemma och kraxa. Så idag har jag jobbat. Jepp.
Jag har varit med Frida på femårskontroll idag också. Hon har bytt hälsocentral sedan sist, så det blev ett låååångt besök med lite genomgång av tidigare journalen och så. Sköterskan var jättegullig och trevlig, hon frågade och pratade och tog sig verkligen tid. Toppenbra! Frida var inte så nöjd med vaccinationssprutan just när den skulle tas, men förutom det gick allt finemang. Hon gick därifrån tillbaka i balans, med torkade sprutprotesttårar och en söt liten ceriserosa klibbgroda (från presentlådan) i ett fast grepp.
Fröken Försigkommen har redan berättat på förskolan att hon kanske inte kommer imorgon, för att hon kanske har feber då. Haha! Vi får väl se, feber är i alla fall en vanlig reaktion på sprutan. Lilla armen ömmade i alla fall ikväll, så hon hade lite sovbestyr. Hon sa att hon skulle krypa nära mig för att gosa, men skulle inte kunna ligga vänd åt mitt håll för armen skulle göra ont. Så jag kanske måste hjälpa till när hon behövde gos. Så gärna, min gullprick!
Status efter besöket:
Vikt: 18,9 kg
Längd: 112,5 cm
Hon har gått nedåt lite i vikt faktiskt, jämfört med nån läkarkoll i nåt annat sammanhang. Jag tror hon varit uppe över 20 kg vid nåt tillfälle. Men det är inte hela världen, vi ska bara hålla lite koll på läget. Sen funderade sköterskan lite över att vi kanske ska ge henne kalktillskott, eftersom hon inte dricker mjölk eller äter fil. Jag pratade med Frida om det efteråt:
- Du vet, vi kanske ska köpa tabletter åt dig så att du får i dig tillräckligt med kalk, som finns i mjölk och fil.
- Så att mina ben blir starka och så?
- Precis, så att de tål mycket, inte går av så lätt och orkar vara hela och starka sedan när du blir gammal också. Men om du vill, tycker jag det vore ännu bättre om du tränade lite på om du kan börja dricka mjölk eller äta fil, istället för medicin.
- Jaa... Ja, jag har ju gjort det förut! (nåja - det är knappt sant, tänker mamman då, men men...) Så varför skulle jag INTE gilla det igen!
- Ska du prova lite med det då? Du kanske kan börja med några klunkar mjölk om dagen och se om du vänjer dig?
- Jaa, det ska jag göra! Det blir bra det!
Haha, hon har en skön inställning! Men vi får väl se hur verkligheten ter sig. Det kan vara värt ett försök, i alla fall.
Imorgon är det freeedag, gud så skönt. Jag ska försöka vila en hel del i helgen, så att onda bihålor och öron ger med sig. Ska försöka tillbringa en del tid i soffan och sängen med boken "Pojken som slutade gråta" av Ninni Schulman. Jag gillade hennes förra bok, så jag ser fram emot denna.
/Jenny
Jag har varit med Frida på femårskontroll idag också. Hon har bytt hälsocentral sedan sist, så det blev ett låååångt besök med lite genomgång av tidigare journalen och så. Sköterskan var jättegullig och trevlig, hon frågade och pratade och tog sig verkligen tid. Toppenbra! Frida var inte så nöjd med vaccinationssprutan just när den skulle tas, men förutom det gick allt finemang. Hon gick därifrån tillbaka i balans, med torkade sprutprotesttårar och en söt liten ceriserosa klibbgroda (från presentlådan) i ett fast grepp.
Fröken Försigkommen har redan berättat på förskolan att hon kanske inte kommer imorgon, för att hon kanske har feber då. Haha! Vi får väl se, feber är i alla fall en vanlig reaktion på sprutan. Lilla armen ömmade i alla fall ikväll, så hon hade lite sovbestyr. Hon sa att hon skulle krypa nära mig för att gosa, men skulle inte kunna ligga vänd åt mitt håll för armen skulle göra ont. Så jag kanske måste hjälpa till när hon behövde gos. Så gärna, min gullprick!
Status efter besöket:
Vikt: 18,9 kg
Längd: 112,5 cm
Hon har gått nedåt lite i vikt faktiskt, jämfört med nån läkarkoll i nåt annat sammanhang. Jag tror hon varit uppe över 20 kg vid nåt tillfälle. Men det är inte hela världen, vi ska bara hålla lite koll på läget. Sen funderade sköterskan lite över att vi kanske ska ge henne kalktillskott, eftersom hon inte dricker mjölk eller äter fil. Jag pratade med Frida om det efteråt:
- Du vet, vi kanske ska köpa tabletter åt dig så att du får i dig tillräckligt med kalk, som finns i mjölk och fil.
- Så att mina ben blir starka och så?
- Precis, så att de tål mycket, inte går av så lätt och orkar vara hela och starka sedan när du blir gammal också. Men om du vill, tycker jag det vore ännu bättre om du tränade lite på om du kan börja dricka mjölk eller äta fil, istället för medicin.
- Jaa... Ja, jag har ju gjort det förut! (nåja - det är knappt sant, tänker mamman då, men men...) Så varför skulle jag INTE gilla det igen!
- Ska du prova lite med det då? Du kanske kan börja med några klunkar mjölk om dagen och se om du vänjer dig?
- Jaa, det ska jag göra! Det blir bra det!
Haha, hon har en skön inställning! Men vi får väl se hur verkligheten ter sig. Det kan vara värt ett försök, i alla fall.
Imorgon är det freeedag, gud så skönt. Jag ska försöka vila en hel del i helgen, så att onda bihålor och öron ger med sig. Ska försöka tillbringa en del tid i soffan och sängen med boken "Pojken som slutade gråta" av Ninni Schulman. Jag gillade hennes förra bok, så jag ser fram emot denna.
/Jenny
Give me five!
Frida fyller fem år idag. En hel hand!
Jag tycker varje dag och varje vecka liksom vibrerar av tidens gång, av hur livet går och saker händer. Men alldeles särskilt sådana här dagar när man påminns om att stanna upp, slås jag av det. POFF så är hon ett år äldre. Ett år större, längre, säkrare, finurligare och fundersammare. Det går så hjärtknipande snabbt.
Hon är en rätt skön typ, den här ungen. Hon pratar nu totalt obehindrat om allt och ingenting, och kläcker rätt ofta roliga repliker. Hon dansar gärna, sprätter upp och kör lite framträdanden titt som tätt med tydligare moves än förr. Hon diggar Eric Saade och tycker Sean Banan är kul. Hon äter som en kratta och gillar inte att erkänna när hon gjort fel.
Hon älskar att se på TV (där favoriterna gått ifrån tecknat - som hon dock fortfarande gärna ser - till att just nu vara sånt som Hjärnkontoret, Flygande mattan och Philofix) och film (favoriten är nog Barbie i en sjöjungfrusaga). Hon har fortfarande många vänner och samtidigt lätt att leka själv. Hon har en stark vilja, en mestadels glatt humör och en skönt positiv inställning till det mesta!
I år har hon börjat läsa. Trevande och nyfiket, ibland med möda, men det lossnar mer och mer och går allt snabbare. Hon läser på bokryggarna i hyllan när vi käkar middag, rubriker i tidningen, ord på skyltar. Hon upptäcker glädjestrålande att hon faktiskt förstår. Det är superkul!
I år har hon börjat skriva. Eller skrev hon enstaka bokstäver innan hon fyllde fyra? Jag minns inte riktigt. Nu skriver hon i alla fall korta ord själv. Hon klarar ganska mycket utan att behöva fråga om hur saker stavas, och gissar ganska ofta rätt när hon inte vet. Jag bara älskar de där vingliga, spröda bokstäverna som liksom lutar sig mot varandra genom orden.
I år har hon lärt sig cykla. Hon ville inte träna på att cykla, det var läskigt och hon kunde ju inte. Men eftger lite tjat, knäskydd och en lånad så kallad balanscykel, så satt det. Vips så cyklade hon hur finemang som helst! Men hon hann inte nöta så jättelänge på det, så det blir spännande i vår att se om kroppen minns.
I år har hon fått eget rum. Hon har tagit dit kompisar, stängt dörren och lekt, lekt, lekt. Hon har rört till, städat upp, kört disco, pysslat och myst. Hon har byggt upp världar som inte får plockas bort förrän de är färdiglekta. Hon har suttit i timtal med dockskåp och barbie, hon har pillat och plockat.
I år har hon börjat lära sig simma. Hon har vågat sig på att plaska fram utan armpuffar och märkt att hon kan. Hon har inte riktigt tekniken än, men hon har modet. Och glädjen! Hon gör kullerbyttor under vattnet och är mäkta stolt.
I år har hon gått i sitt första luciatåg. Äntligen tillhörde hon "storsidan", och fick vara med och lussa. En mörk och tidig morgon stod vi där och kikade på dem, ett gäng michelinliknande sötungar med overaller under lucialinnen och tomedräkter som sjöng superduktigt. Vi tittade lite extra på vår lilla glada lucia med en bukett konstgjorda vitsippor i handen - för så skulle det vara, tyckte hon.
Vi skulle egentligen ha lite fikabesökare här i eftermidddag, men av krasslighetsskäl (det är främst pappan som rasslar lite nu) fick det avbokas. Så idag får Frida hålla till godo med oss. Och hon med stora hjärtat säger bara glatt "Det göööör inget - jag ska ju ha kalas sen!". Idag blir det fikabricka med ros och flagga, sång, hurra, presenter och hemmamys - det känns onödigt att gå ut i kylan. Födelsedagsbarnet har önskat sushi till middag, så en liten inköpstripp ut blir det i alla fall sen.
Fem år. Som vanligt känns det obegripligt.
Fem år sedan jag kände mig totalt oövervinnerlig och helt sårbar samtidigt.
Fem år sedan en liten skrutt lades på mitt bröst den där måndagsmorgonen.
Fem år sedan livet började om på något sätt.
Fem år sedan tillvaron fick ett helt nytt nav.
Frida, jag älskar dig. Det finns ingenting annat som betyder så mycket som du.
Grattis på din dag!
/Jenny
Jag tycker varje dag och varje vecka liksom vibrerar av tidens gång, av hur livet går och saker händer. Men alldeles särskilt sådana här dagar när man påminns om att stanna upp, slås jag av det. POFF så är hon ett år äldre. Ett år större, längre, säkrare, finurligare och fundersammare. Det går så hjärtknipande snabbt.
Hon är en rätt skön typ, den här ungen. Hon pratar nu totalt obehindrat om allt och ingenting, och kläcker rätt ofta roliga repliker. Hon dansar gärna, sprätter upp och kör lite framträdanden titt som tätt med tydligare moves än förr. Hon diggar Eric Saade och tycker Sean Banan är kul. Hon äter som en kratta och gillar inte att erkänna när hon gjort fel.
Hon älskar att se på TV (där favoriterna gått ifrån tecknat - som hon dock fortfarande gärna ser - till att just nu vara sånt som Hjärnkontoret, Flygande mattan och Philofix) och film (favoriten är nog Barbie i en sjöjungfrusaga). Hon har fortfarande många vänner och samtidigt lätt att leka själv. Hon har en stark vilja, en mestadels glatt humör och en skönt positiv inställning till det mesta!
I år har hon börjat läsa. Trevande och nyfiket, ibland med möda, men det lossnar mer och mer och går allt snabbare. Hon läser på bokryggarna i hyllan när vi käkar middag, rubriker i tidningen, ord på skyltar. Hon upptäcker glädjestrålande att hon faktiskt förstår. Det är superkul!
I år har hon börjat skriva. Eller skrev hon enstaka bokstäver innan hon fyllde fyra? Jag minns inte riktigt. Nu skriver hon i alla fall korta ord själv. Hon klarar ganska mycket utan att behöva fråga om hur saker stavas, och gissar ganska ofta rätt när hon inte vet. Jag bara älskar de där vingliga, spröda bokstäverna som liksom lutar sig mot varandra genom orden.
I år har hon lärt sig cykla. Hon ville inte träna på att cykla, det var läskigt och hon kunde ju inte. Men eftger lite tjat, knäskydd och en lånad så kallad balanscykel, så satt det. Vips så cyklade hon hur finemang som helst! Men hon hann inte nöta så jättelänge på det, så det blir spännande i vår att se om kroppen minns.
I år har hon fått eget rum. Hon har tagit dit kompisar, stängt dörren och lekt, lekt, lekt. Hon har rört till, städat upp, kört disco, pysslat och myst. Hon har byggt upp världar som inte får plockas bort förrän de är färdiglekta. Hon har suttit i timtal med dockskåp och barbie, hon har pillat och plockat.
I år har hon börjat lära sig simma. Hon har vågat sig på att plaska fram utan armpuffar och märkt att hon kan. Hon har inte riktigt tekniken än, men hon har modet. Och glädjen! Hon gör kullerbyttor under vattnet och är mäkta stolt.
I år har hon gått i sitt första luciatåg. Äntligen tillhörde hon "storsidan", och fick vara med och lussa. En mörk och tidig morgon stod vi där och kikade på dem, ett gäng michelinliknande sötungar med overaller under lucialinnen och tomedräkter som sjöng superduktigt. Vi tittade lite extra på vår lilla glada lucia med en bukett konstgjorda vitsippor i handen - för så skulle det vara, tyckte hon.
Vi skulle egentligen ha lite fikabesökare här i eftermidddag, men av krasslighetsskäl (det är främst pappan som rasslar lite nu) fick det avbokas. Så idag får Frida hålla till godo med oss. Och hon med stora hjärtat säger bara glatt "Det göööör inget - jag ska ju ha kalas sen!". Idag blir det fikabricka med ros och flagga, sång, hurra, presenter och hemmamys - det känns onödigt att gå ut i kylan. Födelsedagsbarnet har önskat sushi till middag, så en liten inköpstripp ut blir det i alla fall sen.
Fem år. Som vanligt känns det obegripligt.
Fem år sedan jag kände mig totalt oövervinnerlig och helt sårbar samtidigt.
Fem år sedan en liten skrutt lades på mitt bröst den där måndagsmorgonen.
Fem år sedan livet började om på något sätt.
Fem år sedan tillvaron fick ett helt nytt nav.
Frida, jag älskar dig. Det finns ingenting annat som betyder så mycket som du.
Grattis på din dag!
/Jenny
