BUSBLOMMA

Dessa två dagismoment - lämna och hämta. De är inte riktigt likvärdiga. Att aldrig behöva lämna på dagis, att slippa stressen och tidspassandet och klädbrottningen och viletrixandet och allt annat tjoho som ofta uppkommer - det skulle ju vara rena lyxen! Att bara få hämta, få "heeeej mamma"-springet och kramarna, det vore kanoners. Förvisso finns ofta lite trötthet och hungergnällighet på eftermiddagskvisten, men det är ändå en annan sak eftersom man oftast inte är lika tidspressad själv. Mornar blir en sådan koncentration av trötthet, jäkt och tusen saker som kan gå fel och sätta tonen för dagen.

Så här harmooooniskt (tillåt mig småle) hade vi det till exempel i morse:

Frida hostade mycket inatt, kröp upp i vår säng vid 2-tiden och låg som ett kraxande frimärke klistrad mot mig hela natten. Jag sov mycket hackigt, gääääsp, valde därför att sova lite längre och gick upp samtidigt med Frida vid 7.30-tiden. (Pappan som imponerande nog skuttar upp direkt när hans väckare ringer, hade redan åkt till jobbet när vi vaknade.) Så fort vi klev upp, ordnade vi urinprov från Frida - det gick toppenbra och smidigt! Ungen satt på toa och kissade i en mugg som om hon aldrig gjort annat.

Frida kläddes på, hennes tussiga svintofrippa tämjdes och jag ordnade lite frukost till henne som hon till sin glädje fick mumsa framför TV:n. Under tiden tvättade jag av mig och fixade frisyren, klädde på mig och packade ned frukost till mig själv. Efter en ganska lång stunds upptrappat tjat bråkade vi sedan rejält, eftersom Frida inte ville stänga av TV:n, inte ta av tofflorna, inte ta på stumporna, inte kissa innan avfärd (trots att hon var blöjlös), inte ta på jackan, inte ta på mössan osv osv osv tills jag fick typ hjärnödem av stress. Påminndes än en gång om att jag blir onödigt ilsken av att inte äta frukost...

Vi småsprang till bilen i garaget och upptäckte att den var full av vinterdäck, det hade jag glömt i stressen. Fick strunta i det och åka ändå. Sökte parkering på stan, betalade avgift, plockade ut Frida och rappade på upp till hälsocentralen. Tog nummerlapp och fick vänta 30 enormt enerverande minuter (!) på att lämna urinprovet. Vi fick åtminstone veta direkt att det var friskt! (Sköööönt besked.) Sedan ned igen, in i bilen och till dagis.

När vi kom till dagis, var ju alla barn redan ute. In med Frida, av med ljusgula jackan, på med varmare fleece, vantar, tåligare jacka, galonisar och stövlar. Ut igen till alla lekande gullnosar. Sade hej då och fick en gråtande boja runt benet... Frida var ledsen och sprang efter mig när jag försökte gå, men till sist lyckades jag distrahera henne genom att säga att hon skulle gå och berätta för fröken om teatern hon och J varit på i helgen.

In i bilen, till jobbet äntligen. INGA lediga parkeringsplatser. Nämen tjoho, så oväntat (not). Åkte upp och ned och runt igenom alla parkeringarna, noll och ingen plats. Blodtryckshöjande snurrande med bilen. Fick till sist åka bort en bra bit iväg, ställa mig där och promenera till jobbet. Väldigt sen, men framme. Släpper ned axlarna, aaaandaaaas.

Nu regnar det. Ser verkligen inte fram emot prommisen tillbaka till bilen, då jag sedan blöt och tufsig ska snabbhämta en liten hostande tjej och ila till doktorn för egen del med henne i släptåg för uppföljning av min astma! Sedan hade jag tänkt hinna några äreden på stan, innan det är tajm för middagslagning och nattning av liten blomma. Puuuuuh.

Måndagar. Man ska inte ha för stora förväntningar liksom.
Men lite lunch ska jag väl kunna få mig mig nu, i alla fall.

Kramar från en med för tighta marginaler och halvdålig planering som landat! --ler--

/Jenny