BUSBLOMMA

Frida har gått omkring med en jättejättejättelös tand ett tag. Sådär ni vet att den nästan fladdrar när man andas. Men att ta UT den?! Never.

 

Idag hade hon haft en ledsen och krånglig dag på grund av tenden, och inte ätit typ nåt alls. När jag kom hem, så lyckades jag efter lite kram och tröst och stöd övertala henne om att försöka plocka ut den. Ett tag var hon inne på att jag skulle få rycka ut den i sömnen inatt, men till sist provade hon ändå - och poff så var den ju ute. Hon tyckte det var sååå läskigt, men till sist så fick hon loss den!. Oh, the joy! Sedan gick hon raka vägen och mumsade pannkaka.

 

Alltså kolla bara till vänster vad den stod på sniskan. Till höger; glad tandlös tös! Det var alltså nummer två i ordningen.

Sov gott!

 

/Jenny

...din himmel som är blå. Här är du nu min sommar med små lätta moln...

 

Det må vara hur det vill med att folk lägger ut de mest ointressanta bilder på Facebook och Instagram, och skriver statusar om trams och nonsens. Så är det väl på ett sätt. Vad ska vi med allt till? Vem ska orka läsa, orka se? Behöver vi veta vad folk åt till middag, eller vilken konsert de gått på? Eller några fåniga moln de sett på väg hem från jobbet?

 

Nej, inte egentligen såklart. Men om man silar lite, så finns det guldkorn. Läsvärda länkar, hjärtevärmande bilder, kluriga statustexter, inlägg med finess. Sådant som tilltalar både mitt intresse av text och bild och gör mig glad!

 

(Dessutom passar Facebook m.m min sociala ådra; viljan att hänga med, bry sig om, hålla kontakten, småprata och få syn på andra människor och deras tillvaro. Gärna på-riktigt-tillvaron, inte bara den facebook-glättade varianten. Och det äkta finns där också, det lyser igenom här och där i skarvarna hos dem man känner och vissa är modiga nog att bjussa på realism på riktigt. Härligt tycker jag!)

 

Jag gillar på nåt vis också att sociala medier hjälper mig att stanna upp lite extra i nuet, att se, att betrakta. Att uppskatta det lilla. Jag doumenterar och uttrycker sådant som förmodligen aldrig skulle ha blivit av, om inte jag tänkte att jag kunde dela det med någon. Det är kul. Svårare än så behöver det inte vara.

 

/Jenny

Idag vaknade jag med en fortfarande väldigt ond hals (är inne på dag fem-sex med jättehalsont utan andra förkylningssymptom, weird) och ville mest av allt bara ligga kvar platt under ett täcke. En stunds sovmorgon fick jag medan ungen och pappan var på Fridas sista golfkurs, men sedan var det bara upp och hoppa-läge. Har man lovat sin lillpingla en åk-dag på säsongens sista sväng på Furuvik så har man!

 

Och oj, vad det har karusellats. Larven och biet och spökslottet och fritt fall och slänggungan och allt möjligt. Igen och igen och igen. Kul dag! Och bäst av allt; vi sprang ihop med Fridas favoritkille H och hans familj, och hängde med dem ganska mycket. Frida var så glad för det. Lycka är att återse en kär vän och få ha skoj ihop!

 

Vi blev sena hem, och Frida var trött men nöjd. Precis när vi kom till Furuvik hade hon kastat en slant i önskedammen, och när vi satt och käkade hemma innan nattning sa hon glatt med tunga ögonlock och hes småförkyld tröttröst:

 

 

Sedan somnade hon ovaggad, minst sagt. Jag hoppas verkligen hon kompensationssover på morgonkvisten imorgon... Det kan mamman (och båda våra halsar) också behöva.

 

Nattinatt!

 

/Jenny

Vad ÄR det här för glad och lyxig presentvecka egentligen?!

 

I morse hängde Frida högtidligt på mig det här halsbandet (med en massa F) som hon gjort på skolan. Hon log och såg mig i ögonen och sa att jag ska ha det och tänka på henne idag. Gullnos!

Mensvärk, halsont och jobbstart. Toppendag, som ni hör.

 

Fast nääää. Det är faktiskt okej att börja jobba, och resten är det ingen fara med. Nä, det rubriken syftar på är att jag fått tre presenter idag! Bara sådär, utan anledning liksom. Jättetrevligt!

 

Sådant här blir man ju glad av.

 

/Jenny

Hallå igen! Det blev lite visst lite stiltje här...

 

Nu har vi kommit hem efter bland annat en vecka i Kroatien - ljuuuuvligt! Rapporter därifrån kommer senare. Vi (eller tack och lov bara Frida) har också hunnit med lite kräksjuka sedan dess - klart mindre ljuvligt.

 

(Men det var väldigt mysigt ikväll när kräks-smittrisk-karantänen var över och vi kunde pussas på munnen igen. Hon pussade mig om och om igen och tjöt av glädje. Fina, fina unge! Hon är en riktigt liten gosprick den där gullnosen, och jag sparar alla kärleksbetygelser i mitt hjärta för framtiden när mammamysandet inte står lika högt i kurs.)

 

Imorgon är det dags. Dagen D. Skolstart för Frida, minsann. När blev hon så stor? Förvisso "bara" förskoleklass, men ändå. Nya lokaler, nya människor, nya rutiner, nya erfarenheter. Spännande! Det känns som att hon kommer att bli väldigt mycket äldre hux flux.

 

Frida är jätteladdad. Inte särskilt nervös utan bara glad och förväntansfull, vilket känns som en skön inställning. Men hon sörjer lite över att så många vänner valt en annan skola och därför inte kommer att ingå i hennes omedelbara närhet längre - hon är en utprädlat social och relationsinriktad person, redan nu. (Och mamman känner igen sig...)

 

Väska med extrakläder är packad, en ny klänning är utvald som morgondagens outfit och lite nya pennor och skrivböcker inköpta. Frida laddade redan i torsdags genom att förbereda en sida i sin dagbok (där hon oftast skriver rubriker och ritar nåt av vad som hänt) för vad som komma skall:

 

 

/Jenny

Ju äldre jag blir, desto mer konstaterar jag: Jag har ett funktionshinder.

 

Det här med att bli varm. Att svettas lätt.

Det är fasiken ett funktionshinder.

 

Jag undrar hur mycket tid jag lagt ned på att planera för, vara beredd, att undvika, att tänka på, att dölja. Ta med ombyten, köpa kläder med rätt färg, ha något att fläkta mig med... (Just den sista där lyckas jag SÄLLAN med, som alla jag känner vet, haha!) Jag undrar hur många gånger har jag tänkt på att inte bli svettig, att jag är svettig, att försöka dölja att jag är svettig? Eller förresten, jag vill nog inte veta.

 

 

Jag liksom samlar på andra som också svettas mycket. Blir glad när nån annan har ringar under armarna eller är fuktig i pannan! "Det finns fler" och "jag är inte ensam" jublar inom mig. Jag minns bland annat ett samtal jag hade på en fest för typ 100 år sedan med en kille som också var sådär varm av sig, det var helt magiskt att prata med någon annan som kände prick likadant (även om just mötet med honom inte var så magiskt i övrigt, men det hör inte till saken). Inom min varmblodade släkt på pappas sida terapisnackar vissa av oss om det också, för vi är i gott sällskap där.

 

Den här lilla söta dottern vi har, är så lik mig på många sätt.

Bland annat är hon lika varm.

 

Vissa arv skulle man gärna ha sluppit dela med sig av...

 

Arma unge, förlåt. Men jag ska lära dig allt jag kan. Antingen en massa knep, eller så styr vi upp en självkänsla nog att skita i det hela. Vad säger du, ska vi satsa på det sistnämnda?

 

(Sen kan man ju fundera över varför det här sammhället får oss att tycka att så många saker är pinsamma, men det är liksom ett större grepp på problemet än jag orkade ta mig an just ikväll.)

 

/Jenny

Jag måste vara fullständigt unik. Eller ja, det är vi ju alla såklart. Men nu tänker jag på en särskild sak, som jag inte deltar i men många andra verkar jobba hårt på:

 

Semesterdrickandet.

Och skyltandet med det.

 

Facebook svämmar över av glas, flaskor, burkar och tetror. Alkolholhaltiga sådana. Immiga glas i solnedgång, burkar i isbad, människor som skålar, flaskor på bord i motljus. Nya roliga sorter och rekommendationer av favoriter. Det ska kopplas av, rajrajas, mysas.

 

Jag är helt fascinerad. Och en smula bekymrad, faktiskt.

 

Det är inte varje enskild individs publicerande jag hakar upp mig på. Inte alls. Det finns definitivt individer där ute som inte har nån vidare bra ordning på sitt drickande, men den här betraktelsen handlar inte om det. Nej, det gäller helheten. Hela företeelsen liksom. Trenden. Att det är så man gör. Så "alla" gör. Dricker och visar upp det som ett bevis på att något bra händer i deras tillvaro.

 

Vad i hela friden är det som gör att just det man dricker ska vara i fokus? Varför ska det visas upp, som nåt slags bevis på hur mysigt man har det? Hur kommer det sig att de där bilderna på det man dricker, ska symbolisera ledighet och avkoppling? Vad är det som gör att sååå många förknippar ledighet med drickande? För de där glas/flask-bilderna förekommer rätt friskt resten av året också, då oftast som symbol för fredagsmys eller lördagstjoho. Och på semestern formligen exploderar Facebook av dem.

 

Jag är inte absolutist, men jag dricker allt mindre och sällan för varje år märker jag. Kanske är det därför den här ofantliga mängden "äntligen semester + bild på immigt roséglas"-foton drabbar mig så mycket. Jag vet inte. Jag tycker bara att det känns lite märkligt. Som ett symptom vi borde söka orsaken till, på nåt sätt.

 

Jag har nu haft semester i snart fem veckor.

Jag har inte druckit något alkoholhaltigt ännu.

Jag vet inte om jag kommer att göra det heller.

(Och jag är inte gravid, nykter alkoholist eller "tvungen" att låta bli av andra anledningar.)

 

Jag känner mig helt klart som "one of a kind".

 

/Jenny

Frida är lite förkyld. Snuvig, hostig och lite hes. Jag håller tummen att vi ska slippa ta del av bacillerna, och tänker att det är väl typiskt att de kommer när man vill njuta av de här sista lediga dagarna! Fast samtidigt, det passar ju INTE bättre precis vid skolstarten förstås... Så länge ingen feber slår till får vi vara nöjda, helt enkelt. Det går ingen nöd på henne alls.

 

När hon började kraxa för några dagar sedan, insåg jag hur friska vi varit i sommar. Heeela sommaren utan en bacill! Jättefriska hela gänget, så himla skönt. Jag har tänkt tanken flyktigt nån gång under tiden, men den tar plats ordentligt först nu när vi har motsatsen på besök.

 

Det är inte lätt, det här med att uppskatta det man har.

Det behövs lite mörker för att se ljuset ni vet, yada yada yada.

Så sant, ju.

 

(Och här snackar vi lightlight-varianten, alltså. Det är ju liksom inget mörker det här, inte det minsta eländigt - men ni fattar.)

 

/Jenny

Eller vänta - det hade vi visst redan gjort? Snacka om överflödigt, det är ett GALET oväder ute! Åska, blixtar och regn som heter duga. Jag lyssnar och tittar och fascineras av naturens krafter, tycker det är lite coolt när det brakar loss sådär.

 

Resten av familjen sover - än så länge i alla fall. Där uppe under plåttaket är det garanterat inte tyst just nu, så de kanske kommer tassande snart...

 

/Jenny

 

Idag har vi bara skrotat hemma. Frida är lite snuvig och klagade på en smula halsont igår innan nattning, så det fick bli en krya-dag i allsköns ro. Film, sol, slöande och plock. Jag hade tänkt sola på baksidan, men det blev bara korta studer för det var så sjuuukt varmt.

 

Jag har istället hängt några timmar i trädgården, nu igen. Rensat i rabatterna, vattnat och klippt bort en massa döda fula kvistar från ett träd i tomtens nedre hörn. Det kändes liksom bättre och mer uthärdligt att bli toksvettig av jobb än ligga-platt-på-rygg.

 

Jag har också satt ned ett par tussar med Myskmadra idag, som jag fick skott av från min kollega E när vi stannade till där och hejade igår kväll på väg hem från stranden. Jag hade tänkt att de skulle bli marktäckare kring några rosor och vid vår klematis, men nu läste jag på om den och blev lite orolig över att det står att rotmattan kan bli väldigt tät och ta över med tiden. Dessutom trivs de bäst i skugga, så jag ska flytta dem till att fylla ut ett tomt skuggigt hörn i slutet av rabatten istället tror jag. Less invasiv

 

Jag förvånas oupphörligen över att jag går där (typ varje eller varannan dag!) nu och plockar bort yttepyttesmå ogräs som vågat sig upp. Jag vattnar, funderar över justeringar av ett och annat, plockar bort utblommade blommor och vissna blad. Jag gläds alldeles fånigt mycket åt att se nya blad, knoppar och skott på sådant jag satt ned - "yey, den har tagit sig!" tänker jag då och känner mig nöjd. Mycket märkligt. Jag antar att det är nyhetens behag. Eller ska jag vara sådan här nu? På riktigt? Weird.

 

På kvällen var temperaturen behagligt mild och luften mjuk, så då låg jag och Frida på altanen nedhasade i saccosäcken under en filt och spelade spel på iPaden tillsammans. Mysig stund! (Sambon var tyvärr på taxijobb, annars hade vi klämt ihop oss alla tre.) Sedan hade vi filmtajm och såg Modig medan vi käkade sen middag.

 

/Jenny

...åkte till Brämsand ikväll lagom tills alla (nästan) andra åkte hem. Vi fick några timmars kvällsbad och relaxande i sista solen tillsammans alla tre. Många skratt, massor av badbus, strandstrosande, glassköp och lite picknickfika. Mysigt.

 

 

/Jenny

 

Idag har Frida haft en kompis på besök. De lekte uppe och jag njöt av att tjuvlyssna på fantasin och dynamiken - de körde allt från Barbie på semester till gympapass till Sean Banan-låtar. Plötsligt kom de ned - men de var sig inte riktigt lika. In tassade bland annat en prinsesspudel, minsann! Haha.

 

 Sambon och jag har städat och plockat hemma i skift idag. När jag låg och drog mig i förmiddags städade han, när han golfade under eftermiddagen städade jag. Jisses vad stökigt det blir mellan varven! Det här trädgårdsjobbandet och övrigt målerifixande vi ägnat en massa tid åt, innebär väldigt lite tid för duttande inomhus och vips gror allt igen liksom. Nu är det hjälpligt okej igen, även om jag inte hann med alla stökhörn så blev det stor skillnad.

 

Idag körde stadsfesten igång. Musik, försäljning, mat och allmänt tjolahoppsan. Vi slog oss ihop med en annan familj från kvarteret och "gjorde stan" med barnen på kvällen. Tivoli och bus med kompisar - jätteroligt såklart!

 

/Jenny