Fånga ljusglimtarna
Nu börjar hösten mörkna, gråna, bli blöt och råkall. Vi har haft några regndagar. Absolut. Men om vi bara minns att se oss omkring, så är den fortfarande vacker!
Glömt inte att fånga ljusglimtarna i tillvaron. Med fokus på dem, känns resten så mycket lättare.
/Jenny
Av barn får man höra sanningen
Måndag morgon. Jag står i badrummet och lägger lite concealer under ögonen. Frida står bredvid och borstar sängtrasslet ur sin kalufs.
- Mamma, varför målar du dit sådant där?
- Tja... Jag är oftast ganska mörk under ögonen, så jag målar dit sådant här som ska ta bort lite av det mörka.
- Kan jag få lite också?
- Nej, du behöver inte det. Barn är liksom piggögda i alla fall. Vuxna som är äldre kan se ofta tröttare ut, och då vill de se piggare ut så då fuskar vi med sådant här.
- Men... när du tar på sånt där ser du ju bara tröttare ut? Man ser ju liksom de där vecken under ögonen bättre ju. Och liksom det där puffiga, mellan ögat och kinden - det syns ju mer nu ju. Ska det vara så?
Eh... Man är ju fräsch som en nyponros och så, som ni hör.
(Reminder to self: Sova mer. Och köpa nytt smink. Eller en burka.)
/Jenny
Häxornas tid
Helgerna går liksom av sig själva. Kasta in en bunt barnaktiviteter bara och sedan behöver man ingen hitta-på-fantasi för resten av tiden. Igår var det barndans och simträning för lilla pinglan. Idag vankades spökigt barnkalas - och den lilla häxan var redo igen!
Idag har vi återigen varit ute och krattat och sopat och bostadsrättsförenings-städat. Skönt att bidra! Men nu efteråt fick jag en väldig öm och ond arm - hej tennisarmbåge, long time no feel så att säga. Tur att jag har en sjukgymnast här hemma...
/Jenny
Torsdags-Frida och frida(gs)-fredag
Dagarna kör rally genom veckorna och jag hinner inte skriva nåt alls numera känns det som. Då och då under dagarna poppar idéer om olika inlägg upp, men vips är kvällen sen och jag på väg i säng utan att ha hunnit eller orkat eller kommit ihåg att skriva ned det.
Well well. Den här veckan hade det nog i alla fall handlat åtminstone en del om att jag varit förkyld, och det peppar ju inte upp nån precis så det kan ju lika gärna vara oskrivet.
I torsdags hade Fridas klass Halloween-disco. Klassrummet vimlade av små förväntansfulla och utspökade typer, vilket härligt svänggäng! Frida tyckte efteråt att det varit en toppendag; "Alla var liksom extra snälla också, för att det var så roligt att vara utklädda så alla blev gladare!"
Det var en utmaning att styra upp en utklädsel innan skoltid, helt klart. Mitt eget vardagspiffande hamnade i bakvattnet, så när Frida var klar och det var dags att sticka var jag själv minst lika hålögd och hade lika trassligt hår som hon med grått glåmigt smink och häxperuk... Men äsch, det är ju mest man själv som märker skillnad så det fick gå ändå, haha.
Idag har jag och Frida varit lediga. Lyx! Skolan och fritids har planeringsdag, och pappan hade skoldag på högskolan. Mina täta, förkylda luftrör tackade och bockade för lite hemmatid. Fast i praktiken blev det inte så slappt; några timmars hemmajobb, mathandling och till sist sammanstrålade vi hela familjen för intensiv krattning under några sena eftermiddagstimmar (för att göra en första insats under bostadsrättsföreningens städdagar).
Nu har jag precis torkat tårarna efter att ha sett "Les Miserables", och ska hoppa i säng sent omsider. Ha en fin helg!
/Jenny
Där gick starten
Ni vet en sådan där eländig måndagsmorgon? En sådan där barnet tjorvar, du är förkyld, tiden rinner iväg, tidningen inte har kommit, juiceglaset spills ut, du sölar tandkräm på nya rena tröjan och det är omöjligt att hitta mobilladdaren? Där låset på cykeln eller bilen frusit, du glömt packa barnets badkläder, laxresterna från igår luktar apa i soppåsen och du blir försenad till skola och jobb?
En sådan morgon hade inte jag. Alls.
Jag är förvisso förkyld, och extra morgonmosig. Men istället för att jag dessutom skulle jäkta till Fridas skola med blött hår och andan i halsen, tog sambon det. (Tack!) Jag fick liksom i present att torka håret i lugn och ro, hinna dra på mig ett halsband, skrapa frosten av cykelsadeln och hojja iväg i egen takt.
Solen lyste och det var kallt, frostigt och galet vackert ute. Istället för att ila till jobbet så fort det gick, valde jag att kliva av och dra cykeln vissa bitar. Jag såg mig omkring, gick en liten omväg, njöt av morgonljuset i de gula trädtopparna och den vackra vita frosten på röda löv. Jag tog fram kameran och stannade upp i nuet. Såg detaljerna.
Bra start! Med hjärtat fullt av natur kommer man harmonisk till jobbet.
Kanske var det bara för att jag lyssnade på Värvet med Ernst Kirchsteiger igår, som jag var så själsnära på morgonkvisten?
Ha en bra vecka!
/Jenny
Söndagspromenerande
Fördelen med att vara hundvakt är att man kommer iväg ut på en morgonpromenad. En där man får dra på sig varma jackan för första gången, inse att det är minus 6,5 grader och få se tjusigheten i morgonljus och frostiga löv. Och allt detta i gott sällskap av en vääääldigt mysig liten svansmadam!
Hörrö hallå där, har du godis eller?!
Fördelen med att vara hundvakt är att man kommer iväg ut på en lunchpromenad. En där man travar iväg tillsammans hela familjen, släntrar förbi en lekpark på vägen för att hålla Fridas småben motiverade och kan njuta av det ybervackra höstvädret!
Så snäll och lydig hund att även ovana 6-åringar kan få hålla henne. Toppen!
/Jenny
En extra tjej
Vi har haft besök av två trevliga tjejer ikväll. Den ena (kompisen) har åkt hem, men den andra (hunden) ska sova över och hänga med oss imorgon medan hennes matte är upptagen. Mysigt!
/Jenny
Tänk om mamma hade vetat
Min mamma samlade på en hel del saker. Efter att hon gått bort var det många stickbeskrivningar, receptsamlingar, knappaskar, tyglådor och tändsticksaskar som skulle tröskas igenom.
Min pappa gillar också att ha fler än en av varje sak på lager. Det är inte alla som flyger till Spanien med typ fyra (ja, fyra!) fickknivar i olika storlek "ifall man behöver, man vet aldrig". (Det var lääänge sedan, före 11 september-dåden).
Ni som känner mig, vet att jag heller aldrig blir någon minimalist. Det ligger helt enkelt inte för mig.
Frida kan väl fortfarande ändras i det avseendet, men än så länge samlar hon också. Kottar, fina stenar, vackra löv och roliga snörstumpar som kan pysslas till hår på teckningar... det tar aldrig slut. Just idag har hon samlat kastanjer.
Tänk om mamma vetat att den tupperwareburk som hon köpte innan jag föddes, kanske medan jag låg i hennes mage, låååångt senare skulle användas för att bära ett grönt äppla till fikarasten i förskoleklassen för hennes lilla spralliga, glada, varmhjärtade barnbarn. Och att samma barnbarn sedan entusiastiskt skulle samla kastanjer i denna burk och lägga i sin skolllåda.
Sådana där små, enkla, spröda men ändå starka trådar framåt och bakåt genom tiden tycker jag är lite fina. De väver ihop oss, väver ihop händelser och människor. Minnen av vad som använts av vem förr och nu, kan skapa sammanhang av den allra enklaste sak. Som en ljusrosa tupperwareburk.
/Jenny
Jag håller med Fylking - äntligen!
Jag blev faster i början av sommaren. Faster. Så ovant, overkligt, märkligt. Men sååå roligt. Vilken glädje och stolthet!
Tyvärr har vi av tusen och ett skäl inte kunnat träffas förrän nu. Till exempel lyckades Frida få kräksjuka i augusti, när vi hade åkt upp till Umeå för att hälsa på men inte hunnit dit än. Det var bara att gråta några bittra tårar, umgås med min farbror med fru (där vi bodde, stackars dem), tacka gudarna för att inte vi vuxna drabbades av eländet och åka hem de 50 milen igen nån dag senare i oförrättat ärende. Grr. Sedan dess har det varit fester och teaterpjäser och jag vet inte allt som bokat upp oss och redan rutat in våra helger.
Men nu. Nu! Helgen som gick fick jag äääääntligen träffa min lilla brorson. Vi tog nån extra dag ledigt, åkte upp hela familjen, bodde på ett helt okej vandrarhem och hängde med lillkisen och hans föräldrar i två dagar. Så mysigt att äntligen få ses!
Fasiken alltså. Nu vill jag ju träffa dem ofta, ju. Åh. Det är ALLDELES för långt till Umeå, let me tell you.
Och tjoff sa det så hade hela veckan gått (utan bloggning, ajaj) och nu är det redan fredag igen. Idag har det snöat här och var i landet, har jag sett på Facebook. Här hos oss var det bara frostigt och frasigt i morse men inget vitt nedfall ännu.
Ha en bra helg!
/Jenny
Gult är inte fult
Kärlekshistorien med hösten fortsätter.
Ha en bra vecka!
/Jenny
Någonting har vi gjort rätt
Vi tittar ut över en vacker utsikt, och jag vill fotografera och föreviga. Men icke, mobilen har laddat ur och det går inte. Jag muttrar lite, men Frida säger:
- Kom hit mamma, och ta en bild med ögonen! Titta och liksom SE och TÄNK och minns det! Då har du en bild inuti huvudet som du kan spara!
Kloka, fina, älskade unge. Är du verkligen bara sex och ett halvt?
/Jenny
Om när man hör det osagda
Jag vet inte vad det är med veckorna nu för tiden, men det är ruskigt vad snabba de är. Poff så har jag inte bloggat på en massa dar utan att jag riktigt märkt det.
Idag har jag reflekterat över vad lätt man (jag, i alla fall - men jag tror att vi är fler än så) vänder en komplimang till någon slags indirekt kritik. Ni vet, när man känner att skuggan av vad någon tydligen INTE sagt förr (tror man), tar över det trevliga som personen sagt nu. När man sänker sig själv helt i onödan.
Om du gått ned i vikt och nån säger: "Men vad smal du blivit! Vad duktig/snygg du är!"
...så hör du också: "Det är verkligen skillnad mot hur tjock/ful du var innan!"
Om du varit och tränat och nån säger: "Men vad bra gjort, det var verkligen strongt!"
...så hör du också: "..."eftersom du är så lat i vanliga fall!"
Om du har på dig lite färg och nån säger: "Men vad fin du är idag! Du passar verkligen i färg!"
...så hör du också: "Vilken trevlig kontrast mot ditt vanliga, trista, svartklädda jag!"
Idag körde jag nån slags "färgglad fredag" - koncept, och minst
fem personer noterade och kommenterade det positivt. Oväntat.
fem personer noterade och kommenterade det positivt. Oväntat.
Det blir extra påtagligt om många säger samma sak. Om flera personer kommenterar något, BORDE det ju bara stärka komlimangen. Men har man otur, VÄXER istället övertygelsen om att de tidigare gått och tänkt negativa grejor som de inte velat säga. Ni hör ju - knaserier och onödig energi AB.
Jag försöker sluta med det där. Och övning ger färdighet; jag lyckas numera ganska bra för det mesta. Jag vet ju att JAG inte tänker så (eller i alla fall sällan...) när jag ger någon en komplimang. Den där backlash-tanken har ju betydligt mer att göra med det egna kantstötta självförtroendet, än med vad någon annan faktiskt tyckt och tänkt. Det vet man ju faktiskt ingenting om, egentligen.
Så. Ibland stämmer säkert den där neggo-tanken.
Men spelar det någon roll?
Ibland är bara en komplimang en komplimang.
Säg tack. Var glad. Punkt.
Ha en fin helg!
/Jenny
Det känns alldeles pirrigt
Just nu känner jag mig alldeles nykär.
Ni vet sådär när man längtat efter någon man inte träffat på länge och äntligen får ses. När man bara vill träffa honom jämt. När man inte kan ta ögonen ifrån honom. När man blir lycklig av blotta åsynen av honom och tycker att han är det allra vackraste som finns. När han han får det att hissna inombords och och man inte kan låta bli att prata om honom hela tiden, sådär så att alla andra inte orkar lyssna längre. Alls.
Ni tänker att jag menar sambon? (Eller fästmannen, ska jag väl egentligen säga nu.) Ja visst, absolut, sambon i all ära! En härlig del av mitt liv. Lite extra romantiskt just nu också, känns fint med frieri och ring på fingret. Fast alltså... Jag talar just nu om hösten. Hösten! Jag är stum av beundran. Har ni SETT hur det ser ut ute just i detta nu? Ut med er och bara TA IN vettja! Det är så vackert att man blir alldeles mild i bröstet.
För en stund sedan slutade jag för idag, har gjort lite "egna" datorärenden efteråt och ska nu cykla hem. Solen lyser och det är magiskt. Jag ska nog ta en liten extra omväg för att få återse den helt oemotstådliga grupp träd jag passerade med Frida på väg till skolan i morse - de brann som eld i morgonsolen. MÅSTE ses igen.
(Lugn bara. Snart blir det frost och regn och grått och mörkt och jag återgår till mina sinnens fulla bruk och slutar älta gulröda träd. Jag lovar. Det blir ju en viss vardagslunk i alla förhållanden förr eller senare.)
/Jenny
Om att vidta lämpliga åtgärder
Ni vet när sängen är sådär magnetisk? När kroppen väger ett ton och man bara inte KAN resa sig upp? När ögonen bara faller igen fast man försöker vakna till? När man mer än något annat vill stanna i sängvärmen, under täcket, kura in sig som en liten rävunge i sitt bo och bara snusa vidare?
(Ja, jag talar till er morgontrötta här alltså. Ni andra övermänniskor som skuttar ur sängen direkt när alarmet ringer - eller ännu mer obegripligt INNAN dess - kanske inte riktigt fattar vad jag menar för slags somna-om-hypnotisk känsla.)
I morse var det en sådan morgon. Vi hade lite helgtrötthet som låg kvar; Frida har ju sovit borta, pappan har taxijobbat (fast han är ju en sådan där imponerande kliva-upp-person, så han var ju uppe såklart) och jag har nattsuddat på tjejfest.Hur som helst, jag och Frida var näst intill oväckbara. Men till sist sleeeeet jag mig upp, och ropade sedan på henne från badrummet flera gånger. Många gånger. Och ännu fler gånger. Ingen unge.
Efter en lång stund av icke-reaktioner hörde jag till slut ett ganska blekt "Okeeeeeeej..." och små tassande barnfötter över golvet. När hon stack in skallen i badrummet, höll jag på att ramla baklänges av förvåning:
Trött på tjat? Hörselskyddskåpor kan vara ett sätt att få lite lugn och ro. Haha! Gullnos. (Är det sådant man kallar lösningsorienterad?)
/Jenny
Ett roligt intensivdygn
Jag har haft ett sååå trevligt, roligt och mysigt dygn i Estockholmo i helgen. Dit en eftermiddag, hem nästa. Sambon jobbade, barnet barnvaktades av en vän (TACK!!) och jag var solokvist på vift. Kort och intensivt, men så värt det!
Det har varit tjejmiddag hos min vän W. Tio tjejer från olika håll och kanter som har henne som knytpunkt. Massor av välgörande skratt, intressanta samtal, gott käk och bara en så härlig stund. Hälften av oss övernattade, så myset och det trevliga sällskapet fortsatte även under en långsamfrukost som varade nästan hela förmiddagen. Härliga tider!
Som bonus har det varit en fullkomlig ynnest att få åka 20 mil åt vardera håll två dagar i rad. Har hunnit med några trevliga telefonsamtal (ni vet sådana där som man aldrig hinner fast man vill), och njutit hejdlöst av naturens scenerier längs vägen. Segeltävling, vatten, broar, himmel med små fjädriga moln och höstträd - framför allt höstträd. Solen glimrande som en spotlight mot de gyllengula, varmorange och djupröda lövträd som blandar sig med barrträden i olika grönskalor. Vackert så det sjunger i bröstet för varje mil! Känner tacksamhet över att få ta del av det fina.
Nu viker jag dock ned mig och går och söndagssover i tid.
Ha en fin vecka!
/Jenny
Hur sa?
- Mamma, säg din dialekt igen!
- Vad då menar du?
- Ja men du vet, schuuuuuu på ditt sätt! På din dialekt!
- Sjuuuuu.
- Schuuuu. Schjuuuu. Äsch!
- När du säger sju, har du tungan långt bak i munnen. På mitt sätt, har du tungan nästan ända framme vid tänderna, såhär! Sjuuuuu.
- Sch...Scj... Sjuuuuu.
- Ja bra, nästan rätt! Fast u-et ska låta lite annorlunda, knip inte ihop läpparna så mycket så blir det mer likt.
- Sjuuuuuu - hahaha!
- Det där var ju riktigt bra!
- Nä mamma, det var INTE likt, jag låter ju som en gammal gubbe som satt något i halsen!
Jojo, det är till att vara petig och detaljintresserad. Hon leker mycket med språket, Frida. Testar variationer på ord, frågar mycket. När hon ska spexa har hon börjar slänga sig med någon slags göteborgsk-aktig dialekt.
Jag ser fram emot språk-läxorna en vacker dag. Men det är kanske läge att slipa lite på mina egna språk-skills tills dess tror jag. Annars kanske jag får domen "gammal tant med gröt i munnen" eller "läspande get", haha!
/Jenny
Jag hjärtar hösten
Jag äääälskar hösten! Speciellt sådana här fina, krispiga, soliga, klara, alldeles ljuvliga dagar som vi haft nu på slutet. Jag blir varm i bröstet och lycklig över hur fint allting är. Hösten är melankoliskt vacker på ett sätt som passar mig alldeles särskilt bra på något vis.
Så här fint var det utanför mitt jobb härom dagen. Den där dagen som började med jäkt och en avbruten cykelnyckel, och därför kunde ha blivit mycket jobbigare om inte vädret och träden hjälpt till att få mig på gott humör.
Titta så fint det är! Glöm inte bort att se det, färgerna försvinner så fort. Vips är det november och gråregn - mysigt på sitt vis (jodå, det kan det vara!) men inte lika lättköpt. Så stanna upp. Njut. Blunda mot solen, se färgerna, sparka i en lövhög, ta på en fin och varm halsduk. Känn tacksamhet över alla dagar du får.
Nu har jag slutat för idag, tog en ledig eftermiddag bara-för-att. Åker strax och hämtar Frida på skolan, sedan ska vi gå på bio och mysa. Ha en fin helg!
/Jenny
Höstfärger både här och där
Idag har det varit en strååålande vacker höstdag! Så vacker att jag inte ens tappade humöret av att min cykelnyckel bröts av i låset, när jag parkerade på Fridas skolgård. DET är stort det, haha.
Efter att ha sökt upp vaktmästaren och lånat en tång men konstaterat att jag inte fick ut den förbaskade nyckeln, gav jag upp och ringde jouren - det vill säga sambon. Han kom åkandes och tog hand om både mig och cykeln, guld värt! Under tiden valde jag att inte stressa upp mig, utan istället njuta av att få stå i solen och blunda en stund. Jag hann vara i nuet och var bara tvungen att ta ett gäng röda-löv-foton och sol-på-höstträd-bilder innan jag gled in på jobbet, men jag är för trött att pilla in dem här just nu.
Jag matchade förresten de vackra träden med ny frisyr idag - eller nyfärgad kalufs framför allt. Jag hade lyxig en långsittning hos frissan igår, skönt!
Rödluvan - I like it! (Synd att det röda rasslar ur så snabbt bara...)
Natti natt!
/Jenny
