BUSBLOMMA

I förrgår skulle jag iväg och undsätta vänner med sjukt barn (uträtta lite snabbshopping åt dem), just när Frida skulle somna. Hon ville såklart följa med och blev lite osalig, så jag stannade och nattade henne först.

Så snart lilla fröken somnat, gick jag upp. Eller, jag försökte. TRE gånger. Så fort jag rest mig och inte hunnit längre än ut i hallen, öppnade hon sina blå och gnydde:

- Neeej, jag märker faktiskt att du går!
- Mamma, gå inte äääään!
- Jag vill ju goooosa dig, mamma!

Haha, snacka om att sova lätt! För sov, det gjorde hon - man snarkar inte sådär annars... Men när hon fick klänga sig nära och jag låg kvar lite, lite längre kunde hon inte stå emot sömnen längre. Hon klockade in ordentligt och jag kunde ila iväg på mitt uppdrag.

Det fick mig att tänka på en av de finaste saker sambon sagt:

När Frida var lillbebis, passade jag ibland på att kila ut på något ärende när hon sov och pappan fanns där hemma. Då vaknade hon väldigt ofta inom bara några minuter från det att jag stängt dörren. Jag tyckte att det var lite märkligt, men han sa:

- Jag tror hon känner att era hjärtan plötsligt är för långt ifrån varandra.

Jag vet inte varför, men den kommentaren gjorde och gör mig så varm inombords. Det känns liksom mysigt, tanken på det skulle finnas en sådan känsla för om vi är nära varandra eller inte. En osynlig tråd som stramar.

/Jenny