BUSBLOMMA

Frida somnade lite sent idag. Mest berodde det på att vi hade lite fredagsmys med tacos (som alla? andra) och snickelisnack. För pappan ingick till och med en liten rödvinsrest-slurk! Min mage var dock inte på rödvinshumör idag, let me tell you. Den håller på och trixar sig sådär dumt nu igen.

Hur som helst - det fanns en annan orsak till att Frida somnade sent också.

Som så ofta låg vi och småpratade lite om dagen som varit och vad som händer imorgon och så, innan jag sjöng sovsångerna. Det är en trivsam stund! Idag övergick plötsligt samtalet till gosefavvisarna Nasse och Giraffen.

- Mamma, jag gosar inte Nasse och Giraffen när jag sover längre. Jag glömmer bort dem då.
- Ja, ibland gosar du dem, men ibland inte. Du har ju sovit utan dem flera gånger nu.
- Ja mamma. Kanske ska vi ge dem till en bebis istället?
- Nej, vet du jag vill faktiskt inte ge bort just dem. De som du tyckt så mycket om, vill jag spara. Sen kanske du kan visa dem för dina barn en dag, och berätta att dem tyckte du jätte-jätte-mycket om när du var liten.

Plötsligt grötades Fridas röst.

- Men mamma, nu kommer det tårar på mig!
- Varför, är du ledsen gumman?
- Nej, jag är inte ledsen, och inte rörd heller mamma.
- Men är du kanske orolig då?
- Ja, jag blir orolig, att jag ska byta ut mina bebisar och barn.

Vid det här laget snyftade Frida så att det var svårt att höra exakt vad hon sade.

- Hur då menar du hjärtat, byta ut dem?
- Jaa, att jag ska byta alla bebisarna och barnen, kanske bara mot ett barn och en pojke och kanske en flicka.
- Men du vet när man har fått sina barn, då älskar man dem så väldigt mycket att man inte vill byta ut dem alls, inte mot någonting.
- Ja men mamma, om jag inte ska ha alla bebisarna och alla barnen, utan bara ha... de andra... barnen.
- Menar du att du inte ska få så många barn som du tänkt på?
- Jaa...
- Ja, men oftast har man ju inte åtta bebisar och åtta barn som du har sagt. Det är ju väldigt många. Men du har ju lång tid på dig innan du är vuxen och då får man se hur det blir, det vet man ju inte.

Åh, så ledsen hon var! Och inte förstod jag riktigt hur det kom sig.

(För er som inte vet, så har Frida LÄNGE sagt att hon ska ha åtta bebisar och åtta barn när hon blir stor och mamma. Ibland verkar det som om det är åtta bebisar som sedan växer upp och blir barn, ibland kan amn ana att det är sexton individer hon talar om. Många hur man än definierar, alltså!)

- Och då när jag blir stor, blir du mormor och pappa blir morfar och farfar och så.
- Jag hoppas vi får bli det, det vore väldigt kul och mysigt. Men pappa blir inte farfar, vet du.
- Men vem blir farfar till barnet och bebisen då? Då blir jag ledsen för att de inte har nån farfar och så.

Snyft och snörvel och darr på rösten igen...

- Nej, men det är ju pappans föräldrar som blir farmor och farfar vet du.
- Men mamma, vem är det då?
- Det vet vi ju inte nu. Alltså, finns det någon pojke som du tänker att han skulle kunna bli pappa till dina barn sen, när ni blir stora?
- Ja, M. (en dagiskompis som nu bytt avdelning till storsidan - även tidigare omnämnd som blivande pappamaterial!)
- Okej. Om du och M får ett barn tillsammans när ni blir stora, då blir M:s mamma och pappa barnets farmor och farfar.
- Jahaaa!

En mycket gladare tjej lyser upp och torkar tårarna. Puh, äntligen hopp om en harmonisk känsla inför sovandet! Eller?

- Känns det bättre nu, gumman?
- Ja, men också blir jag ledsen för att jag tänker på att pappa ska flytta från huset när jag blir vuxen.
- Men gumman, när du blir vuxen är det nog DU som flyttar ifrån OSS. Man brukar inte vilja bo med sin mamma och pappa när man blir vuxen, utan med någon annan vuxen som man tycker om.
- Men när jag blir stor ska jag ALLTID bo hos er!
- Du får bo med oss så länge du vill älskling, vi kommer alltid att vilja ha dig nära oss.

Frida blickar ut i mörkret och ser tankfull ut en stund. Alldeles tyst.

- Nu tror jag det är slut på tårar, faktiskt.
- Vad bra älskling, då ska jag sjunga sovsångerna och krama dig tills du somnar!

Lilla, lilla hjärtat. Så stora och vingliga funderingar som ska knölas omkring i den lilla treårskroppen! Hon är ofta eftertänksam på kvällen, det kommer fram många tankar då. Men det här var definitivt rekord - och kom alldeles bara från henne själv!

Jag vet ju vem hon brås på. Var det sådär det började för mig, tro? Jag som alltid kastat runt tankarna likt vandringar på branta stup och höga berg. Undersökt extremlägen inuti mig själv, eller hur jag ska förklara det. Inte varit rädd för det mörka, det andliga, det udda, det dramatiska. Snarare dragits till det, faktiskt. Grubblat en massa jämt. Tyckt att jag varit alldeles för vanlig och ointressant.

Jojo. The Drama Queens Eriksson, haha!

/Jenny