Plötsligt händer det
Man kan börja vilken dag som helst.
(Eller sluta också, för den delen.)
Därför blir det oftast aldrig, istället.
(Trust me, jag vet mycket, mycket väl.)
Men varför inte en torsdag i början av juni?
Jag kom för nån dryg halvtimme sedan hem från en timmes prommis i rask takt. Powerwalk, säger visst folk nu för tiden. BRA där. Heja mig!
Jag gick halvt vilse ett par gånger, men så blir det när man går på konstiga små gångvägar i skogsdungar i områden man inte brukar strosa i. Och nejdå, oroa er inte. Det var inga farliga typer ute och smög. Risken att dödas av galna knivmördare eller illvilliga våldtäktsmän känns för övrigt betydligt mindre överhängande än risken att dö av hjärtinfarkt om jag inte börjar röra på mig, haha!
Fördelen med att promenera när vanligt folk börjar hoppa till kojs, är att det är osedvanligt lugnt och fridfullt. Idag dock med enstaka inslag av onykter ungdom med studentmössor, förstås. Dessutom är det svalt och skönt! Nät man inte svettas som en galning för ingenting, känns allt lite lättare.
För framtida infall, ska jag dock minnas att...
...inte ha nyvårdade, bäbislena fötter. Det skaver så lätt.
...inte ha trosor med sömmar på fel ställen. Det skaver också.
...skaffa nya dojor. Några som bryr sig mer om mina artros-stortåleder.
Nu ska jag ta mitt rödrosa fejs och springa genom duschen på väg till sängen. Natti!
/Jenny
