Tack för att jag får det här
Det finns kärlek, och så finns det kärleken till sitt barn.
På natten när jag tassar i säng alldeles för sent, och bär Frida till toa för en säkerhetskissning, och hon nästan sovandes klamrar sig fastare med små mjuka händer runt min hals. När hon ibland gnyr "Mmmm, mamma" och kramar mig med mjukt sovrufsigt hår som killar mot min kind.
Då.
Då blir jag fullständigt matt och oövervinnerligt stark av kärleken till det här barnet.
Jag känner en så stor lycka att jag fått henne. Hjärtöversvämningslycka!
Jag vill alltid, alltid finnas hos henne, men vet att jag inte får. Att det inte går. Inte i det lilla - hon har sitt eget lilla liv redan nu med saker i som jag inte kan vara med på, och mer ska det bli. Och inte i det stora - jag tänker på livets förgänglighet och darrar vid tanken på om det skulle hända mig något. Eller henne.
När jag kryper ned i sängen och Frida vänder sig mot mig i sömnen och flätar in sina händer med mina, då faller en varm tår för att jag får vara med om det här. När hon snusar lugnt och trevar med sin varma lilla fot mot mitt lår, då är livet fullständigt.
Fullständigt.
/Jenny
Kommentarer
Postat av: Karin
Så fint, Jenny. Hjärtöversvämningslycka - vilket bra ord! Säger allt.
Postat av: Jenny E
Tack snälla Karin! Vad roligt att du läser. =)
Trackback
