BUSBLOMMA

Den här "throwback thursday"-grejen som körs på instagram, när man ska lägga ut en bild från längesedan på torsdagar, den är lite fin tycker jag. Den väver tidens nät tätare. Den drar liksom nya silvertrådar mellan saker man gjort och haft och varit med om, mellan olika versioner av sig själv. Fint och samtidigt lite hjärtknipande, för att det går så fort allting.

 

Den här lilla busiga sötungen från sisådär 1972 till exempel - det känns helt overkligt att det är jag. Och samtidigt lika overkligt att det är så länge sedan, att jag inte fortfarande bara är en liten plutt.

 

Mamma hade sytt den där bruna manchesterjackan och stickat muddarna och mössan. Hon var så himla bra på sånt! Pappa hade en likadan fast med bruna muddar, har jag sett på foton.

 

Jag saknar sådana där småsaker idag; att inte Frida fått ha någon jacka som mormor sytt åt henne eller några Barbiekläder mormor pillat ihop. För det hade hon garanterat gjort! Hon var superpysslig och har nog gått fler hantverksrelaterade kurser på olika studieförbund än någon annan. Jag kan se inom mig hur hon hade älskat att pyssla med och åt Frida - den tanken blir både varmt kärleksfull och sorgset saknande samtidigt.

 

Mamma hade älskat att vara mormor.

Och jag hade älskat att se henne vara det.

 

Och i det där tidsnätet som blir tätare, vänder tanken snabbt framåt. Framåt till att jag hoppas, hoppas, hoppas att jag själv hinner få vara mormor i livet. Inget man kan ta för givet, i nån aspekt.

 

(Fast tusan vet vad jag ska göra för Jenny-typiskt fint för mitt barnbarn? Inte blir det att sy i alla fall. Inte lär jag komma och städa heller. Hm... Funkar biobesök tror ni?)

 

/Jenny