BUSBLOMMA

Milda makaroner vilken dag jag hade på jobbet igår! Jag tror den kvalar in på topp fem av de stressigaste dagarna där ever, faktiskt. Ni vet den däringa lagen om alltings jävlighet, eller talesättet att en olycka kommer sällan ensam? True.

 

Vi snackar om en utbildningsplattform som blev tjorvig och krasslig, om 300 studenter som skulle göra onlinetenta men inte kunde, om mig som var helt solokvist på min avdelning, om en snabbt växande ärendekö, om fyra (!) telefoner som ringde nästan oavbrutet och om att fixa ihop och lägga ut webbinfotexter samtidigt som allt ovanstående skulle hanteras samtidigt.

 

Gaaaaah.

 

Jag hade nog en del puls under dagen, om man säger så. Klockan 15.30 kunde jag äntligen pusta ut, äta "lunch" och gå på toa. Jomenvisst. Bättre sent än aldrig, heter det va?

 

Jag är helt slut fortfarande.

 

(Och idag fick jag styra upp lite efterdyningar på eländet. Givetvis. Men ORKA, som kidsen säger.)

 

Samtidigt går jag igång på sådant här. Jag plockar fram reserverna, jag vässar till mig, jag triggas av utmaningen att åtminstone få några arga att coola ned, att få några oroliga att slappna av. Jag känner att jag gör skillnad, att jag fyller en funktion. Och jag kan se att jag söker mig till jobb med den ingrediensen, för mina år i kassan på ICA innehöll en stor portion av samma grej. Det är samma sorts servicegen och samma feeling för bemötande som måste finnas, om det ska bli bra även när folk är på tvären.

 

Men nu tar vi det lugnt och laddar lite energi resten av veckan, okej? :-)

 

/Jenny