BUSBLOMMA

Idag, alldeles nu sånär som på nån timme, är det sjutton år sedan min mamma dog.

Det är obegripliga sjutton år sedan mamma fick släppa taget om livet. Släppa taget om hantverkandet, om skogspromenerandet, om folkdansandet, om hundklappandet, om bokläsandet. Slippa ifrån sjukdomsperioden som jojjat oss upp och ned av hopp och förtvivlan i fem år. Släppa taget om kroppen, som blivit så härjad av operationer och medicinering. Och släppa taget om mig, antar jag.

Jag släpper fortfarande taget, kan man kanske säga. Nu när vi flyttat, har jag släppt taget litet mer igen. Gjort mig av med sådant som var hennes, som jag faktiskt inte behöver. Saker som jag gillar, men inte älskar vettlöst. Sådant hon valt, eller fått. Och lite, lite av sådant hon gjort. Ett brödfat hon målat sålde vi till exempel på loppis till min före detta arbetskamrats mamma, så det är i Schwiez nu minsann. Rolig kuriosa.

Sjutton år är en lång tid. Jag har för länge sedan blivit väldigt van vid att mamma inte finns. Varje tanke på henne gör inte ont, fast det känns ofta vemodigt. Men jag pratar ofta om henne, extra ofta sedan Frida föddes. Hon är med i vardagen. Förra året skrev jag om det. Jag tycker om att det är naturligt att prata om henne och jag vill att Frida ska få en bild av vem hon var för mig.

Hon finns med i vardagen, ja. Jag ser mig omkring hemma och har henne överallt. I nogsamt broderade initialer på kökshanddukar, i tavlor (fast än så länge är ju de inte uppsatta i nya huset...), i bokhyllan, i kartonger med särskilda saker som ska sparas i förrådet. Hon finns med på jobbet, i den på sätt och vis så hemvanda biblioteksmiljön jag valt att jobba i.

Hon finns med i möbler. I kökssoffan där jag sov när jag hälsade på hos henne innan hon skaffade en trea. I den underbara Lamino-fåtöljen som hon unnat sig, som tog mig igenom alla pluggtimmar på högskolan och nu ska finnas på paradplats vid öppna spisen. I det mörkbruna skrivbordet med många lådor, som stod i hennes sovrum och var fullt av fina papper och pennor.

I Fridas rum finns nu ett turkosmålat litet skåp med glasdörrar, som mamma lekte dockskåp i när hon var liten. Där finns en byrå som jag målade ljusgrå med dalablå knoppar och tog med när jag flyttade hemifrån, men som var mörkblålaserad när den skaffades till i mina föräldrars hem på 70-talet. I Fridas rum står också en hylla som mamma hade på flera ställen, men sist i sitt sovrum. Och på Fridas säng ligger det lapptäckesöverkast i röda nyanser dubbelvikt, som mamma sydde till mig av resttyger från examenskjolar och annat.

Älskade mamma. Sjutton år, hur gick det till? Bara sex år kvar till den magiska gränsen då det kommer att vara fler år i mitt liv som du inte funnits än år vi hann dela.

Idag tänker jag på dig, mamma. På tiden vi hade och tiden som gått sedan dess.
Och jag tänder ett ljus för dig nu, ifall du vill fladdra hit och titta till oss lite.
(Fridas rum är det som har en rosa postlåda utanför.)

/Jenny