Nostalgitripp
På eftermiddagskvisten igår - efter att lite mat och dryck gjort susen - fick jag en knippe krafter. Jag tog mig tid (och ork) att plocka fram några saker till Frida, leksaker från min barndom som vi "fyndade" i mitt förråd uppe hos min faster härom helgen. Sådant jag tog rätt på när barndomshemmet såldes och tömdes, men som hon var för liten för då.
Värsta nostalgitrippen!
Jag har bland annat plockat fram några favvo-ungdomsböcker och en John Blund-handdocka. Redan härom dagen tog vi fram alla gamla dockskåpsmöbler och dockskåpsdockor som fanns kvar från när jag och mamma var små. Frida var alldeles överförtjust och har det mest övermöblerade dockskåpet i nedre norrland numera, haha!
En av de roligaste sakerna att ta fram var min gamla monchichi. Den har en liten säng som jag gjort i slöjden, med quiltat täcke och madrass och kudde som mamma sytt. Och kläder! Mamma har virkat mössa och kofta, sytt kjolar och byxor. Hon var så oerhört duktig på sådant. Ville, orkade och kunde.
Frida blev MYCKET nöjd när hon upptäckte sin nya lilla kompis:
- Mamma, kom och titta, jag är ÖVERLYCKLIG! Jag har tagit på henne kläder, kolla, vad fin hon blev!
Efter det, gick vi igenom ett ännu större nostalginystan. Barbiekassen. I en nästan sönderfallen, otroligt lortig blå-och-vit-randig tygkasse (min gamla dagiskasse - sjukt mycket nostagi bara i det!) fanns mina barbiegrejor. Hästar, dockor (inte många alls, visade det sig) och mängder av kläder. Även här fanns många, många hemsydda plagg. Små brallor och förkläden och stickade tröjor. Några mössor, en skjorta, en väska. Mammas närvaro var så stor i innehållet i den där väskan, att jag blev alldeles matt. Och rörd.
-- Åh mamma, vad jag har tänkt på dig idag. Om du ändå fått finnas här för Frida! Om du fått ge all den där tiden, all kunskapen, allt pyssel. Om du kunde ha fått din portion av all kärlek som sprudlar ur den här ungen. En sådan förlust för både dig och henne, att ni missade varandra. Men så himla fint att du finns här genom allt du gjort, som jag kan lämna över och visa för henne. Jag får hjärtknip för varje liten söm, varje liten noga isydd miniknapp, varje liten tröja av tyg som återvunnits från nån av mina gamla examenskjolar från lågstadiet. Kärlek! --
Tur att det fanns konstiga baddräkter i nylon och galna sjuttiotalsoveraller i gult blankt tyg med groteskt utsvängda byxben och annat knäppt, som man kunde skratta ihjäl sig åt mellan varven! Jag fick minsann ta mig en liten strykstund på kvällen - små kläder som legat knögglade i 30 år blir liksom inte så kul att leka med annars...
Frida blev helt inne i det och ville inte lägga sig:
- Men mamma, jag har ju inte lekt klaaaart, de ska ju rida till stranden på en utflykt och allting!
Historiens vingslag. Jag minns såväl hur underbara och roliga jag tyckte att de där fantasivärldarna var. Allt kunde ju hända! Frida är världsbäst på egen fantasilek, det är fantastiskt att betrakta henne och lyssna när hon är helt fokuserad och pratar på oavbrutet.
By the way; när man plötsligt kommer sig för med att plocka lite hemma, vet man att man håller på att friskna till. Hurra! Jag har dock en sista hemmadag idag, eftersom jag inte vill smitta nån och behöver komma ikapp med krafterna. Faktiskt är jag rätt snörvlig och trött idag med, känner mig på väg att bli förkyld... Eller så är det bara vårallergierna som börjar spöka.
/Jenny
Värsta nostalgitrippen!
Jag har bland annat plockat fram några favvo-ungdomsböcker och en John Blund-handdocka. Redan härom dagen tog vi fram alla gamla dockskåpsmöbler och dockskåpsdockor som fanns kvar från när jag och mamma var små. Frida var alldeles överförtjust och har det mest övermöblerade dockskåpet i nedre norrland numera, haha!
En av de roligaste sakerna att ta fram var min gamla monchichi. Den har en liten säng som jag gjort i slöjden, med quiltat täcke och madrass och kudde som mamma sytt. Och kläder! Mamma har virkat mössa och kofta, sytt kjolar och byxor. Hon var så oerhört duktig på sådant. Ville, orkade och kunde.
En ganska välbevarad gammal dam. Minst 30 bast, 35 kanske!
Frida blev MYCKET nöjd när hon upptäckte sin nya lilla kompis:
- Mamma, kom och titta, jag är ÖVERLYCKLIG! Jag har tagit på henne kläder, kolla, vad fin hon blev!
Efter det, gick vi igenom ett ännu större nostalginystan. Barbiekassen. I en nästan sönderfallen, otroligt lortig blå-och-vit-randig tygkasse (min gamla dagiskasse - sjukt mycket nostagi bara i det!) fanns mina barbiegrejor. Hästar, dockor (inte många alls, visade det sig) och mängder av kläder. Även här fanns många, många hemsydda plagg. Små brallor och förkläden och stickade tröjor. Några mössor, en skjorta, en väska. Mammas närvaro var så stor i innehållet i den där väskan, att jag blev alldeles matt. Och rörd.
-- Åh mamma, vad jag har tänkt på dig idag. Om du ändå fått finnas här för Frida! Om du fått ge all den där tiden, all kunskapen, allt pyssel. Om du kunde ha fått din portion av all kärlek som sprudlar ur den här ungen. En sådan förlust för både dig och henne, att ni missade varandra. Men så himla fint att du finns här genom allt du gjort, som jag kan lämna över och visa för henne. Jag får hjärtknip för varje liten söm, varje liten noga isydd miniknapp, varje liten tröja av tyg som återvunnits från nån av mina gamla examenskjolar från lågstadiet. Kärlek! --
Tur att det fanns konstiga baddräkter i nylon och galna sjuttiotalsoveraller i gult blankt tyg med groteskt utsvängda byxben och annat knäppt, som man kunde skratta ihjäl sig åt mellan varven! Jag fick minsann ta mig en liten strykstund på kvällen - små kläder som legat knögglade i 30 år blir liksom inte så kul att leka med annars...
Frida blev helt inne i det och ville inte lägga sig:
- Men mamma, jag har ju inte lekt klaaaart, de ska ju rida till stranden på en utflykt och allting!
Historiens vingslag. Jag minns såväl hur underbara och roliga jag tyckte att de där fantasivärldarna var. Allt kunde ju hända! Frida är världsbäst på egen fantasilek, det är fantastiskt att betrakta henne och lyssna när hon är helt fokuserad och pratar på oavbrutet.
By the way; när man plötsligt kommer sig för med att plocka lite hemma, vet man att man håller på att friskna till. Hurra! Jag har dock en sista hemmadag idag, eftersom jag inte vill smitta nån och behöver komma ikapp med krafterna. Faktiskt är jag rätt snörvlig och trött idag med, känner mig på väg att bli förkyld... Eller så är det bara vårallergierna som börjar spöka.
/Jenny
Det värsta med magsjuka
Det värsta med att vara magsjuk är inte att kräkas, trots att jag AVSKYR det. Det värsta är inte att vara dålig i magen. Det värsta är inte att känna sig som om man är brottarbakis i ett helt dygn eller mer. Det värsta är inte att ha ont i magen och vara knäsvag och matt och lite småfebrig. Det värsta är inte att städa toan själv för sjunde gången när man är slut som en våt fläck, för att man inte vill att nån annan ska riskera att smittas.
Nej. Allt det är definitivt eländigt, men det är ändå inte det värsta.
Det värsta med att vara magsjuk, det är att jag inte får vara nära mina kära. Jag längtar ihjäl mig efter att få pussa på och gosa med Frida! Men det är ett dygn kvar när jag måste fortsätta hålla mig undan, när hon kommer och vill krypa upp hos mig.
Skulle hon blir stor och flytta hemifrån en dag sa ni?!
Hjälpe mig.
/Jenny
Nej. Allt det är definitivt eländigt, men det är ändå inte det värsta.
Det värsta med att vara magsjuk, det är att jag inte får vara nära mina kära. Jag längtar ihjäl mig efter att få pussa på och gosa med Frida! Men det är ett dygn kvar när jag måste fortsätta hålla mig undan, när hon kommer och vill krypa upp hos mig.
Skulle hon blir stor och flytta hemifrån en dag sa ni?!
Hjälpe mig.
/Jenny
Fuskigt
Efter att vårat hus varit inslaget som ett paket i ett halvår på grund av en total fasadrenovering, börjar de nu ta bort plast och plock. Förvisso ska de väl fixa fasaden mot innergården nu, så än är det inte över. Men det känns skönt att vi kanske får det liiiite renare runt huset och i trappan snart, för att inte tala om att vi väl lär få utsikt genom vardagsrumsfönstren igen!
Fast säker kan man inte vara.
De tog nämligen bort plasten från byggnadsställningen längs hela huset för nån vecka sedan - UTOM för den lilla del som är vid vår port och våra fönster. Där fladdrar den fortfarande kvar, smattrandes som ett segel dagar som denna när det blåser duktigt mycket.
Regelrätt mobbning, är vad det är. Mobbning, säger jag!
/Jenny
Fast säker kan man inte vara.
De tog nämligen bort plasten från byggnadsställningen längs hela huset för nån vecka sedan - UTOM för den lilla del som är vid vår port och våra fönster. Där fladdrar den fortfarande kvar, smattrandes som ett segel dagar som denna när det blåser duktigt mycket.
Regelrätt mobbning, är vad det är. Mobbning, säger jag!
/Jenny
Dagens otacksammaste...
...är när man precis tvättat bilen, kör ut ur tvätthallen och inser att man ska köra runt med den i en stad där det är sju plusgrader eller nåt. Slask och plask AB. Tiden med ren bil (fem minuter, typ) startar fint med jättevattenpölen allan direkt utanför hallen.
Ett jädra sisyfosarbete, det där.
Fast att köra in i tvätthallen och knappa in en kod, kaaaaanske inte kan kallas arbete när jag tänker efter. Inte alls, faktiskt. Inget gnugg, inget gnäll! Får betala och se glad ut bara. Ofta, om det ska skvätta vidare såhär på vägarna, haha!
/Jenny
Allvarligt?! Hela vägen är en pöl. Jamenellerhur, lämpligt ställe. 2 km/tim igenom...
Ett jädra sisyfosarbete, det där.
Fast att köra in i tvätthallen och knappa in en kod, kaaaaanske inte kan kallas arbete när jag tänker efter. Inte alls, faktiskt. Inget gnugg, inget gnäll! Får betala och se glad ut bara. Ofta, om det ska skvätta vidare såhär på vägarna, haha!
/Jenny
Vi åker hit och dit
Vi är lediga och åker norrut på begravning imorgon (i mina gamla hemtrakter), så det blir nog en allvarsam dag. Fast på nåt bakvänt sätt brukar begravningar föra med sig en liten guldkant i att man plötsligt får träffa en massa släktingar och bekanta som man inte sett på länge. Även om det är eländiga omständigheter, brukar det vara trevligt att träffas på nåt avigt vis. Uppleva tillsammans, luta sig lite mot varandra.
På lördag morgon tar Frida och pappan buss och tåg hemåt igen. Frida ska på barnkalas och pappan led inte av att missa min sociala runda där uppe. Jag stannar dock och passar på att träffa min bror, hans tjej (som jag inte träffat förr) och några vänner som jag ser alldeles för sällan numera. Inte förrän nån gång på söndagen rattar jag söderut.
Första fokus: Sorgslighet, livets allvar, stora frågor, omtanke och hjärtknip.
Sedan: Sociala plåster på såren. Skratt i själ och hjärta med vänner från förr.
Den blir nog omtumlande, den här helgen.
/Jenny
På lördag morgon tar Frida och pappan buss och tåg hemåt igen. Frida ska på barnkalas och pappan led inte av att missa min sociala runda där uppe. Jag stannar dock och passar på att träffa min bror, hans tjej (som jag inte träffat förr) och några vänner som jag ser alldeles för sällan numera. Inte förrän nån gång på söndagen rattar jag söderut.
Första fokus: Sorgslighet, livets allvar, stora frågor, omtanke och hjärtknip.
Sedan: Sociala plåster på såren. Skratt i själ och hjärta med vänner från förr.
Den blir nog omtumlande, den här helgen.
/Jenny
Kraften av ett rosa band
Nu tror ni kanske att jag ska skriva om bröstcancer-relaterade rosa band? Det det ska jag inte - även om de är bra mycket viktigare än den här personliga lilla iakktagelsen. Men jag har mina tankar på något annat.
Jag har hängt tvätt ikväll. Flera av plaggen har en liten illrosa garnstump fastsatt i tvättlappen eller innersömmen eller någon annanstans på ett lite gömt ställe. Den är knallig och syns väl.
För andra - en skum liten tråd som borde tas bort.
För mig - THAILAND. Minnen av värme, ledighet, avkoppling.
När man lämnar inkläderna på tvätt där nere, måste de hårt arbetande thailändarna såklart hitta nåt sätt att identifiera vilka plagg som tillhör vilken lat och bekväm turist. Den här trippen blev det, på stället vi lämnade in mest tvätt, ett rosa litet band.
Jag kommer mig inte för med att ta bort dem. Det är för mysigt att minnas varför de är där!
/Jenny
Jag har hängt tvätt ikväll. Flera av plaggen har en liten illrosa garnstump fastsatt i tvättlappen eller innersömmen eller någon annanstans på ett lite gömt ställe. Den är knallig och syns väl.
För andra - en skum liten tråd som borde tas bort.
För mig - THAILAND. Minnen av värme, ledighet, avkoppling.
När man lämnar inkläderna på tvätt där nere, måste de hårt arbetande thailändarna såklart hitta nåt sätt att identifiera vilka plagg som tillhör vilken lat och bekväm turist. Den här trippen blev det, på stället vi lämnade in mest tvätt, ett rosa litet band.
Jag kommer mig inte för med att ta bort dem. Det är för mysigt att minnas varför de är där!
/Jenny
Alla kvinnors dag
- Idag är det kvinnadagen mamma, hurraaaa för mig!! sa Frida när jag kom hem vid lunch. Haha!
Jag har varit på två föreläsningar idag. Den första handlade (extrem-komprimerat beskrivet) om att vår tanke och vår känsla leder oss i livet. Ändrar vi tanken, utgångspunkten, så leder det också till nya mål. Den väckte även mycket tankar kring vilka begränsningar vi planterar hos varandra - inte minst hos våra barn!
Exemplet "Gör läxan först så får du gå ut och leka och ha kul sedan" är exakt detsamma som att säga "Läxor är tråkigt och negativt". Eller att pränta in "behandla andra som du själv vill bli behandlad" är inte sååå illa - men det bästa är väl att "behandla andra som DE vill bli behandlade" - för vi är ju faktiskt olika! Köp t.ex. inte den present du själv skulle vilja ha, köp det som MOTTAGAREN vill ha!
Dagens andra föreläsning var i fackets regi med anledning av internationella kvinndagen, och satte fingret på konkreta fakta för att påvisa ojämlikheten som fortfarande råder - åt BÅDA hållen. Det berörde alt ifrån pappors alltför pyttiga uttag av föräldraledighet till omotiverade löneskillnader till kvinnors nackdel och hur könsstyrda foton som fortfarande publiceras i informationsmaterial t.ex. när ungdomar ska välja gymnasieprogram.
Det var bra och intressant! Fick mig att vilja gå hem och läsa mera i boken "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2", som handlar om att ge barn fler möjligheter i en könsstereotyp vardag. Medvetenhet är ett stort steg för att kunna förändra till det bättre!
Annars har dagens kvinnodagstanke rört KLÄDER.
Frida har ett par tights som hon fått i present. De ser ut som skinnbrallor nästan, lite blanka sådär. Typiska tjejtights, skulle jag säga - om inte annat vet man det för att de är huuuur låga som helst i midjan. Frida får hela tiden gå och dra upp dem där bak, så att de inte ska glida ned så att hon visar rumpan.
Varför ska en fyraåring ha lågt skurna brallor som det inte går att leka avslappnat i???
Detta fick mig in på det absurda i att vi kvinnor till så stor del finner oss i att klä oss i sådant som kontrollerar oss - fortfarande! En gång i tiden skulle alla kvinnor ha kjol, och krinoliner och korsetter ska vi ju bara inte prata om. Men idag har vi för låga tighta jeans som begränsar vår rörlighet, urringade plagg och korta kjolar som måste rättas till hela tiden för att vi ska känna oss bekväma. Vi har högklackade skor, som påverkar vår gång och vår kroppshållning och våra fötter inte minst - att (inte) kunna springa bra kan faktiskt kan vara livsviktigt i en nödsituation!
Små saker, men ändå viktiga.
/Jenny
Jag har varit på två föreläsningar idag. Den första handlade (extrem-komprimerat beskrivet) om att vår tanke och vår känsla leder oss i livet. Ändrar vi tanken, utgångspunkten, så leder det också till nya mål. Den väckte även mycket tankar kring vilka begränsningar vi planterar hos varandra - inte minst hos våra barn!
Exemplet "Gör läxan först så får du gå ut och leka och ha kul sedan" är exakt detsamma som att säga "Läxor är tråkigt och negativt". Eller att pränta in "behandla andra som du själv vill bli behandlad" är inte sååå illa - men det bästa är väl att "behandla andra som DE vill bli behandlade" - för vi är ju faktiskt olika! Köp t.ex. inte den present du själv skulle vilja ha, köp det som MOTTAGAREN vill ha!
Dagens andra föreläsning var i fackets regi med anledning av internationella kvinndagen, och satte fingret på konkreta fakta för att påvisa ojämlikheten som fortfarande råder - åt BÅDA hållen. Det berörde alt ifrån pappors alltför pyttiga uttag av föräldraledighet till omotiverade löneskillnader till kvinnors nackdel och hur könsstyrda foton som fortfarande publiceras i informationsmaterial t.ex. när ungdomar ska välja gymnasieprogram.
Det var bra och intressant! Fick mig att vilja gå hem och läsa mera i boken "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2", som handlar om att ge barn fler möjligheter i en könsstereotyp vardag. Medvetenhet är ett stort steg för att kunna förändra till det bättre!
Annars har dagens kvinnodagstanke rört KLÄDER.
Frida har ett par tights som hon fått i present. De ser ut som skinnbrallor nästan, lite blanka sådär. Typiska tjejtights, skulle jag säga - om inte annat vet man det för att de är huuuur låga som helst i midjan. Frida får hela tiden gå och dra upp dem där bak, så att de inte ska glida ned så att hon visar rumpan.
Varför ska en fyraåring ha lågt skurna brallor som det inte går att leka avslappnat i???
Detta fick mig in på det absurda i att vi kvinnor till så stor del finner oss i att klä oss i sådant som kontrollerar oss - fortfarande! En gång i tiden skulle alla kvinnor ha kjol, och krinoliner och korsetter ska vi ju bara inte prata om. Men idag har vi för låga tighta jeans som begränsar vår rörlighet, urringade plagg och korta kjolar som måste rättas till hela tiden för att vi ska känna oss bekväma. Vi har högklackade skor, som påverkar vår gång och vår kroppshållning och våra fötter inte minst - att (inte) kunna springa bra kan faktiskt kan vara livsviktigt i en nödsituation!
Små saker, men ändå viktiga.
/Jenny
Stå pall för känslosvall
Jag läste ett blogginlägg hos någon, om hur komplex kärleken och känslorna för ens barn kan vara. Blev djup och tankfull. Det är så oerhört dubbelt och läskigt och härligt och allt möjligt samtidigt! Känslorna stormar och tankarna vinglar och det är bara att hänga med.
Jag rör varje dag vid tanken på att tiden går oerhört snabbt. Frida växer och utvecklas och det är otroligt coolt att få vara med om. Samtidigt finns en kärna av saknad redan nu, långt innan den är påkallad av verkligheten. Kan hon inte bara alltid vara fyra och klok och nära och våran och heeelt fantastisk?! Jag dör nästan inombords när jag tänker på att hon åtminstone i perioder lär tycka att vi är tråkiga idioter, sätta vännerna först, flytta hemifrån och inte längre pussas och kramas med oss. Det är en sorg redan nu, hur sjukt det än låter.
Samtidigt längtar jag efter allt som kommer, allt vi kommer att få dela med henne. Om de här fyra åren varit så här häftiga, vad ska då inte vänta oss?! Allt nytt att vara stolt över, att förundras kring, att lära sig om henne. Men när tankarna vandrar framåt, blir jag också iskall vid tanken på att jag inte alltid ska få vara med. Saker kan hända, och tänk om jag inte får vara med? Om hon inte får ha mig? Tänk om jag inte ens får vara med tills hon klarar sig själv? Då får jag lite svårt att andas.
När tankarna nått dit, så tvingar jag mig själv att tänka att det ju faktiskt lika gärna KAN bli så att jag får hinna veta vad hon ska jobba med och bli mormor och passa hennes barn när hon renoverar huset med sin man. Typ. Man vet ju inte - och tur är väl det. Men medvetenheten om risken att det inte blir som jag vill, vibrerar alltid obehagligt nära. Det komer sig nog av att jag förlorade min egen mamma så pass tidigt - jag räknar inte med något. Jag hoppas bara. Liksom jag hoppas slippa möta det otänkbara, att det skulle hända henne något.
Man vill ju bara det bästa för sitt barn! Och så vet man att livet kommer. Mitt i allt det vackra, det fina, det ljusa, slinker alltid in en portion hemskheter. Det är så det ska vara, bara lätthet blir inte verklighet. Gudarna ska veta att jag själv har full koll på att det kan bli jobbigt i vissa hörn men ändå vara okej. Ändå tänker jag på allt det med bävan. Det som gör att hon kommer att bli besviken, rädd, ledsen och arg. Sådant VI kanske gör, som kommer att vara fel. Besvikelser - gud, må vi inte vara en av de stora besvikelserna! Sorger, krossade hjärtan och motgångar. Får ont i magen och ber om så få som möjligt. Så absolut få som möjligt.
Det är makalöst fantastiskt att vara förälder.
Och fantastiskt svårt.
Jag skulle inte byta bort det mot något.
Jag ÄLSKAR dig Frida, mitt livs skatt och mening!
/Jenny
Solenergi
Men vet att solen står lååååågt, när gruset på marken kastar två centimeter långa skuggor medan man går till bilen för att åka till förskolan och hämta den lilla busungen.
Men den FINNS där åtminstone, solen!
På eftermiddagen, rent av!
De där små skuggorna är liksom ett litet vårtecken.
Ett löfte om att ljuset är på väg tillbaka igen.
Tackar.
/Jenny
Men den FINNS där åtminstone, solen!
På eftermiddagen, rent av!
De där små skuggorna är liksom ett litet vårtecken.
Ett löfte om att ljuset är på väg tillbaka igen.
Tackar.
/Jenny
Laddade
Frida somnade toksent idag! Hon hade myror i brallan inför morgondagens barnkalas, såklart. Det ska bli kul! Det efterlängtade, efterlängtade fyraårskalaset - äntligen. Skönt att vi är pigga nog, hade varit trist att skjuta upp det. Vi håller tummarna att pappan blir ännu lite friskare också, både för att han inte ska smitta gästerna och för att han ska orka. Återstår att se - annars får jag backup från en annan förälder som kommer. Det ordnar sig!
Det fanns ytterligare en orsak till Fridas sena nattning idag - vi hämtade nämligen en ny säng till henne ikväll! En vit växasäng står nu i sovrummet. Det är nååågot övermöblerat (veckans fetaste understatement), men Frida får äntligen plats bättre med hela sig. Inte en dag för sent!
Som vid varje ny fas kommer insikten IGEN om hur stor hon blivit... Det är så obegripligt, hur snabbt det går. Nyss hade hon blöjor och måste bli påklädd, nu drar hon upp dragkedjor och kissar på toan. Hon pratar med både resonemang och ord som jag förvånas över dagligen. Hennes personlighet blir allt tydligare. Hon är så glad, har en imponerände positiv grundinställning och kan bli sjujäkla ilsken på en sekund.
Det är en härlig äventyrsresa att få vara med om hennes uppväxt. Jag är glad för varje dag hon är så nära oss, varje dag som vi är hennes bästa, viktigaste värld. Jag minns själv hur snabbt det skiftar!
Kärlek till den lilla växasängssovaren.
Imorgon är det kalajs. FYRA år.
/Jenny
Det fanns ytterligare en orsak till Fridas sena nattning idag - vi hämtade nämligen en ny säng till henne ikväll! En vit växasäng står nu i sovrummet. Det är nååågot övermöblerat (veckans fetaste understatement), men Frida får äntligen plats bättre med hela sig. Inte en dag för sent!
Som vid varje ny fas kommer insikten IGEN om hur stor hon blivit... Det är så obegripligt, hur snabbt det går. Nyss hade hon blöjor och måste bli påklädd, nu drar hon upp dragkedjor och kissar på toan. Hon pratar med både resonemang och ord som jag förvånas över dagligen. Hennes personlighet blir allt tydligare. Hon är så glad, har en imponerände positiv grundinställning och kan bli sjujäkla ilsken på en sekund.
Det är en härlig äventyrsresa att få vara med om hennes uppväxt. Jag är glad för varje dag hon är så nära oss, varje dag som vi är hennes bästa, viktigaste värld. Jag minns själv hur snabbt det skiftar!
Kärlek till den lilla växasängssovaren.
Imorgon är det kalajs. FYRA år.
/Jenny
Plötsligt händer det
Jag har alltid fascinerats av och avundats människor som hittar en bortglömd hundring i en bok eller jackficka, typ. Jag har alltid haft för bra koll på detaljerna för att lyckas med sådant! Stoppar jag en hundring i en bok - varför man nu skulle göra det - så minns jag det garanterat. Ja, en tjuga skulle jag nog också minnas.
Men idag hände det.
När man gått hemma med sjukt barn ett tag, geggar visst hjärnen till sig en smula. Man blir inte lika vass. Eller vad ska jag annars tro? För döm om min förvåning, när jag idag hittade bortglömda resurser!
Jag snackar INTE om pengafynd nu dock. Nej, nej. Bättre, haha.
I sedvanligt natsuddarläge, öppnade jag kylen nyss för att kolla om det fanns nåt lämpligt ätbart. Och vad ser jag?! SEMLOR. Herregud, jag hade ju köpt semlor idag och heeelt glömt bort! Sweet.
(Jaja. Om man väger som jag, fattar väl vem som helst att det inte riktigt är smart att käka semla halv tolv på natten. Men vem som helst fattar väl också att jag ser ut så just för att jag absolut kan tänka mig att käka semla halv tolv på natten, om den står i kylen...)
/Jenny
Men idag hände det.
När man gått hemma med sjukt barn ett tag, geggar visst hjärnen till sig en smula. Man blir inte lika vass. Eller vad ska jag annars tro? För döm om min förvåning, när jag idag hittade bortglömda resurser!
Jag snackar INTE om pengafynd nu dock. Nej, nej. Bättre, haha.
I sedvanligt natsuddarläge, öppnade jag kylen nyss för att kolla om det fanns nåt lämpligt ätbart. Och vad ser jag?! SEMLOR. Herregud, jag hade ju köpt semlor idag och heeelt glömt bort! Sweet.
(Jaja. Om man väger som jag, fattar väl vem som helst att det inte riktigt är smart att käka semla halv tolv på natten. Men vem som helst fattar väl också att jag ser ut så just för att jag absolut kan tänka mig att käka semla halv tolv på natten, om den står i kylen...)
/Jenny
Frida tänker på allvarligheter
Som ni förstår efter gårdagens besked, pratar vi allvar om livet - och döden, såklart - här hemma just nu. Frida är ganska konkret (men oändigt dramatisk!), så som barn ofta är. Om de dessutom får ganska konkreta svar, blir allt liksom så... rakt på. Det passar inte alla, men jag gillar det.
Vi försov oss rejält i morse. Jag stängde av alarmet och vaknade 08.20, och då sov Frida fortfarande! Hoppla, vi skulle ha varit på dagis vid 8... När Frida vaknat, kröp hon in i min famn och sa:
- Vet du, jag blev nog sååå full av sorglighet igår att jag blev ALLDELES trött!
Ja, kloka lilla humla, så var det nog för mig i alla fall. Känslomässigt tömd och dränerad på energi, liksom. Matt. Och ofokuserad. Och bekymrad och medkännande med den mest drabbade.
Nåja. Vi rasslade vidare med den helt vardagliga bråttom-morgonen, trots att världen stannat för någon nära mig igår. Trots att allt vanligt borde vara i pausläge, är det ju märkligt nog inte så - ständigt lika obegripligt när det värsta hänt. Mitt i "ta-på-dig-tröjan-jag-har-sagt-till-tre-gånger-redan!" och "gapa-så-jag-kan-borsta-ordentligt!", klämde Frida några lätta luftiga frågor:
- Mamma, varför kommer det tårar när man gäspar?
- Mamma, varför finns det inget skelett i håret?
(...och tidigare i veckan: - Pappa, varför finns det inget skelett i tungan?)
Vi kan väl lugnt konstatera att det tusen frågornas ålder har kommit... Skelettfrågorna kunde jag svara på - tack för att dagisresan tar några minuter! - men det där med gäsptårarna kändes lite oklart. Efter hämtningen körde jag dock frågan till 118 100 - GRYM tjänst! Ställ vilken fråga som helst och få svar inom några minuter. Löööve it.
Precis innan vi kliver ur bilen på förskolan, är Frida tillbaka i tankarna om döden och dess effekter på omgivningen:
- Vet du, X behöver ju faktiskt inte sin mamma, det är ju tur det!
- Varför tycker du att han inte gör det?
- Jaaa... Han är ju stor och KAN en massa saker... Han kan ju ringa och prata i telefon och sådant där! Så han klarar sig säkert, mamma.
- Ja vännen, han klarar sig. Fast även om man klarar sig, kan man ju längta efter någon och vilja ha den nära ändå. För att man älskar den, vet du.
- Ja mamma, SÅ är det ju.
Lilla tänkaren. Hon har så fina funderingar och är väldigt bra på att uttrycka dem!
Han som vi älskar klarar sig. Visst. Vi klarar oss. Sorgen sveper genom själen och kroppen i så lång tid vi behöver, men till sist lägger den sig hyfsat till ro och smyger bara fram när man minst anar det. De flesta av oss fungerar igen, och klarar oss. Men jag blir så innerligt jäkla trött på att vi så stor del av livet får gå runt och stå ut med att bara klara oss! Tänk ändå, om vi slapp det.
Det är tufft, livet. Fantastiskt, omfattande, stort, spännande, häftigt. Men tufft.
/Jenny
Vi försov oss rejält i morse. Jag stängde av alarmet och vaknade 08.20, och då sov Frida fortfarande! Hoppla, vi skulle ha varit på dagis vid 8... När Frida vaknat, kröp hon in i min famn och sa:
- Vet du, jag blev nog sååå full av sorglighet igår att jag blev ALLDELES trött!
Ja, kloka lilla humla, så var det nog för mig i alla fall. Känslomässigt tömd och dränerad på energi, liksom. Matt. Och ofokuserad. Och bekymrad och medkännande med den mest drabbade.
Nåja. Vi rasslade vidare med den helt vardagliga bråttom-morgonen, trots att världen stannat för någon nära mig igår. Trots att allt vanligt borde vara i pausläge, är det ju märkligt nog inte så - ständigt lika obegripligt när det värsta hänt. Mitt i "ta-på-dig-tröjan-jag-har-sagt-till-tre-gånger-redan!" och "gapa-så-jag-kan-borsta-ordentligt!", klämde Frida några lätta luftiga frågor:
- Mamma, varför kommer det tårar när man gäspar?
- Mamma, varför finns det inget skelett i håret?
(...och tidigare i veckan: - Pappa, varför finns det inget skelett i tungan?)
Vi kan väl lugnt konstatera att det tusen frågornas ålder har kommit... Skelettfrågorna kunde jag svara på - tack för att dagisresan tar några minuter! - men det där med gäsptårarna kändes lite oklart. Efter hämtningen körde jag dock frågan till 118 100 - GRYM tjänst! Ställ vilken fråga som helst och få svar inom några minuter. Löööve it.
Precis innan vi kliver ur bilen på förskolan, är Frida tillbaka i tankarna om döden och dess effekter på omgivningen:
- Vet du, X behöver ju faktiskt inte sin mamma, det är ju tur det!
- Varför tycker du att han inte gör det?
- Jaaa... Han är ju stor och KAN en massa saker... Han kan ju ringa och prata i telefon och sådant där! Så han klarar sig säkert, mamma.
- Ja vännen, han klarar sig. Fast även om man klarar sig, kan man ju längta efter någon och vilja ha den nära ändå. För att man älskar den, vet du.
- Ja mamma, SÅ är det ju.
Lilla tänkaren. Hon har så fina funderingar och är väldigt bra på att uttrycka dem!
Han som vi älskar klarar sig. Visst. Vi klarar oss. Sorgen sveper genom själen och kroppen i så lång tid vi behöver, men till sist lägger den sig hyfsat till ro och smyger bara fram när man minst anar det. De flesta av oss fungerar igen, och klarar oss. Men jag blir så innerligt jäkla trött på att vi så stor del av livet får gå runt och stå ut med att bara klara oss! Tänk ändå, om vi slapp det.
Det är tufft, livet. Fantastiskt, omfattande, stort, spännande, häftigt. Men tufft.
/Jenny
Imorgon är en annan dag
Skitdag.
Stopp på ett viktigt system på jobbet i helgen. Jobbiga efterverkningar idag med information som skulle ut, trots att jag desperat behövde fokusera på annat. Gick åt pipan - och så ligger jag ännu mer efter. Heja.
Inparkerad som sablar på parkeringen, när jag var nästan 10 minuter sen till dagis och vi hade en tid på BVC att passa! Det GÅR inte att klämma in en bred Jenny med två decimeter mellan bilarna! Två centimeter mellan backspeglarna... På passagerarsidan var det smalare än normalt också... Snacka om akrobatiknummer!
Det var i-landsproblemen - men de sopades dock rejält undan.
Imorse fick jag veta att livet tog slut igår för någon jag känt sedan jag var sisådär sex år.
Tillvaron blir sig därmed aldrig mera lik för någon som står mig nära.
Jag har skrivit kryptiskt här förr om sorgliga nyheter kring den här personen, och det blir inte tydligare nu eftersom det här är inte min historia att berätta, åtminstone inte just nu. (Och min historia är dessutom komplicerad.) Men det svider i själen, att livet ska vara så hårt.
Den här sorgen kastar mig in i gamla sorger, mot djupa tankar. Jag sörjer min mamma mer än jag gjort på länge och minns ord, beröringar, funderingar och reaktioner som vore det igår. Jag kramar mitt barn och ögonen fylls med tårar vid tanken på att någon av oss någonsin ska dö ifrån den andra. Min kropp minns alla "aldrig mer"-känslor som vällt fram efter älskade människor som inte finns längre.
Det är tungt idag. Och det är inte ens mig det är mest synd om i det här.
Kram.
/Jenny
Stopp på ett viktigt system på jobbet i helgen. Jobbiga efterverkningar idag med information som skulle ut, trots att jag desperat behövde fokusera på annat. Gick åt pipan - och så ligger jag ännu mer efter. Heja.
Inparkerad som sablar på parkeringen, när jag var nästan 10 minuter sen till dagis och vi hade en tid på BVC att passa! Det GÅR inte att klämma in en bred Jenny med två decimeter mellan bilarna! Två centimeter mellan backspeglarna... På passagerarsidan var det smalare än normalt också... Snacka om akrobatiknummer!
Det var i-landsproblemen - men de sopades dock rejält undan.
Imorse fick jag veta att livet tog slut igår för någon jag känt sedan jag var sisådär sex år.
Tillvaron blir sig därmed aldrig mera lik för någon som står mig nära.
Jag har skrivit kryptiskt här förr om sorgliga nyheter kring den här personen, och det blir inte tydligare nu eftersom det här är inte min historia att berätta, åtminstone inte just nu. (Och min historia är dessutom komplicerad.) Men det svider i själen, att livet ska vara så hårt.
Den här sorgen kastar mig in i gamla sorger, mot djupa tankar. Jag sörjer min mamma mer än jag gjort på länge och minns ord, beröringar, funderingar och reaktioner som vore det igår. Jag kramar mitt barn och ögonen fylls med tårar vid tanken på att någon av oss någonsin ska dö ifrån den andra. Min kropp minns alla "aldrig mer"-känslor som vällt fram efter älskade människor som inte finns längre.
Det är tungt idag. Och det är inte ens mig det är mest synd om i det här.
Kram.
/Jenny
Allt handlar om hur man ser det
Frida skuttar runt fåtöljen, förbi en stökhög som lyfts ut men väntar på genomgång och in i sin hörna i vardagsrummet. Hon leker lite med dockskåpet, pillar med nån bok i hyllan och småtrallar glatt på en sång under tiden. Sen hoppsar hon ut mot läshörnan igen.
- Mamma, jag bara sprang preciiiiis till mitt rum en liten stund!
- Tycker du att det blev lite som ett rum för dig nu?
- Jaa, jag tycker verkligen det blev sååå fint i mitt rum, tack snälla mamma!
Då måste den lättrörda mamman faktiskt gråta en skvätt för att hon fått ett så tacksamt, härligt, positivt barn! Den lilla pinglan kräver inte mycket för att bli glad och nöjd. Och hon ser och uppskattar minsta lilla!
Mammahjärtat blir ömt och får lite hjärtknip.
/Jenny
- Mamma, jag bara sprang preciiiiis till mitt rum en liten stund!
- Tycker du att det blev lite som ett rum för dig nu?
- Jaa, jag tycker verkligen det blev sååå fint i mitt rum, tack snälla mamma!
Då måste den lättrörda mamman faktiskt gråta en skvätt för att hon fått ett så tacksamt, härligt, positivt barn! Den lilla pinglan kräver inte mycket för att bli glad och nöjd. Och hon ser och uppskattar minsta lilla!
Mammahjärtat blir ömt och får lite hjärtknip.
/Jenny
Vinnande vitt
Vet ni, det har varit en väääldigt bra vinter hittills. En vit, vintrig, härlig och rejält snöig vinter. Jag hade nästan glömt bort hur fruktansvärt eländigt skitig en dagisunges overall kan bli om det är varmgraders-slabb ute!
För några dagar sedan blev jag påmind. Bläääää....
Ni med hus, ni med låååånga uppfarter och stora tomter.
Ni som saknar varmgarage och vaktmästare...
Gör det verkligen så mycket om ni får skotta lite mera?!
Jaså? Ni har tröttnat säger ni?
Attans också.
/Jenny
För några dagar sedan blev jag påmind. Bläääää....
Ni med hus, ni med låååånga uppfarter och stora tomter.
Ni som saknar varmgarage och vaktmästare...
Gör det verkligen så mycket om ni får skotta lite mera?!
Jaså? Ni har tröttnat säger ni?
Attans också.
/Jenny
Om att uppskatta det lilla
Om man haft plastövertäckta vardagsrumsfönster sedan september och på denna plast haft lerliknade SKIT sedan oktober - då uppskattar man väldigt mycket när plasten tas bort! Det må fortfarande vara en byggnadsställning med täckande duk utanför - det känns ändå genast lite fräschare. Och lite, lite ljusare.
Så tyckte jag inte när de satte UPP byggnadsställningen...
/Jenny
Så tyckte jag inte när de satte UPP byggnadsställningen...
/Jenny
Just nu för fyra år sedan...
...befann jag mig också på jobbet. På en söndag. Supergravid, med lättare värkar. Rensandes undan papper, foton och personliga attiraljer från mitt kontor!
Man blir lite märklig när man är gravid, det är alldeles tydligt...
Jag skulle egentligen ha jobbat en vecka till, och beräknad förlossning var inte förrän 16 dagar senare. Men jag insåg redan på morgonen att det nog skulle komma en bebis väldigt, väldigt snart. Och jag visste att kontoret var i lättare kaos! Bara en sak att göra, tyckte jag.
Föda barn, tänker ni? Kanske det, men först tömma kontoret. Ehhh.... Det gäller att prioritera här i livet! Precis när jag klev in på högskolan, gick vattnet. Väldigt diskret, men ändå. Tror ni jag vände direkt hem då? Näpp. Så kan man också starta sin förlossningsdag.
Såhär i efterhand inser jag att jag inte kan ha varit så supernojig över själva födandet. Men däremot var jag definitivt lite lätt hormongalen.
Nu - lunch.
/Jenny
Man blir lite märklig när man är gravid, det är alldeles tydligt...
Jag skulle egentligen ha jobbat en vecka till, och beräknad förlossning var inte förrän 16 dagar senare. Men jag insåg redan på morgonen att det nog skulle komma en bebis väldigt, väldigt snart. Och jag visste att kontoret var i lättare kaos! Bara en sak att göra, tyckte jag.
Föda barn, tänker ni? Kanske det, men först tömma kontoret. Ehhh.... Det gäller att prioritera här i livet! Precis när jag klev in på högskolan, gick vattnet. Väldigt diskret, men ändå. Tror ni jag vände direkt hem då? Näpp. Så kan man också starta sin förlossningsdag.
Såhär i efterhand inser jag att jag inte kan ha varit så supernojig över själva födandet. Men däremot var jag definitivt lite lätt hormongalen.
Nu - lunch.
/Jenny
Visa lite hyfs - 2
Det finns väldigt många människor på Högskolan i Gävle, som aldrig tycks komma sist. Eller? För inte kan de väl sakna medkänsla och logik helt? Konsekvenstänkande lär man sig väl tidigt och utvecklar under uppväxten - folk med körkort bör väl ha koll på orsak och effekt?
Jag snackar parkering här.
Blodtryckshöjande korskalle-parkerade bilar på högskolans parkering.
Kommer man lite sent på morgonen, finns det inga platser kvar annat är lääääängst bortanför alla hus. Vi snackar typ 15-20 minuters extratid, om man räknar in snurr-sökandet av en parkering närmare först. Om man till exempel tagit ut lite flex för att låta barnet (som somnade efter kl 21, när man själv var och simmade) sova ut på morgonen (så att det orkar vara BARN och inte blir mer som en GREMLINS på förskolan...), så kan det bli snävt att hitta en plats för bilen. Fullt, fullt fullt.
Sådana gånger blir jag gaaalen på alla som parkerat totalt idiotiskt.
Det är ju så himla, himla enkelt. Egentligen
Använd utrymmet smart och effektivt.
STÄLL DIG LAGOM NÄRA NÄSTA BIL.
Kommer du först, ställ dig helst längs en kant. Därefter - ställ dig nära nästa bil. ORKA backa en gång och köra in på en bättre position, istället för att få en halvmeter extra luft till nästa fordon. Inte för nära, inte för långt ifrån. Lagom. Och om du ska köra in i en lucka bred nog för två bilar, ställ dig för jösse namn vad du gör INTE i mitten av den! Då kan sådana som jag få rena nervsammanbrottet av irritation! När man har passerat typ 20 stycken nästan-platser, blir man nämligen lite TRÖTT. Och ganska arg, om man är som jag. Och störd på att folk verkar vara rätt intelligensbefriade.
Så. Gör en god gärning - parkera smart och effektivt. Please.
Nästa gång kan det vara du som kommer sist!
/Jenny
Visa lite hyfs - 1
Bra saker att komma ihåg:
Låt bliii att parkera in folk.
Det är enormt störande för den som drabbas. Kanske ska de åka på simträning, har en tid att passa, ganska små marginaler, huvudvärk hela dagen med påföljande dåligt humör, och blir GRYMT irriterade på att inte ens kunna ta sig ut ur sitt parkeringsgarage för att nån idiot ställt sin pickup så att den blockerar minst halva infarten.
Blir INTE sur och tvär om någon påpekar att du parkerat in dem.
Om personen som är sen, irriterad och förhindrad att ta sig ut lyckas hitta dig när du parkerat in honom/henne, var vänlig och bli inte sur och kinkig då. Strunta i att muttra, se störd ut, sucka högt, ruska på huvudet och så. Be jäkligt mycket om ursäkt och flytta bilen bara! Snabbt.
Folk alltså. Sura lagom!
Det var ju för fasen inte jag som gjort fel.
/Jenny
Låt bliii att parkera in folk.
Det är enormt störande för den som drabbas. Kanske ska de åka på simträning, har en tid att passa, ganska små marginaler, huvudvärk hela dagen med påföljande dåligt humör, och blir GRYMT irriterade på att inte ens kunna ta sig ut ur sitt parkeringsgarage för att nån idiot ställt sin pickup så att den blockerar minst halva infarten.
Blir INTE sur och tvär om någon påpekar att du parkerat in dem.
Om personen som är sen, irriterad och förhindrad att ta sig ut lyckas hitta dig när du parkerat in honom/henne, var vänlig och bli inte sur och kinkig då. Strunta i att muttra, se störd ut, sucka högt, ruska på huvudet och så. Be jäkligt mycket om ursäkt och flytta bilen bara! Snabbt.
Folk alltså. Sura lagom!
Det var ju för fasen inte jag som gjort fel.
/Jenny
Puss, kram och kärlek
Störtgillar Fridas nya hejdå-rop:
- Puss och kram och KÄRLEK, heeeej dåååå!
Något annat som jag gillar, är att hinna myskramas med henne i sängen på morgonen. Bästa starten! Hon är nästan alltid glad och go då. Skönt att få en nära stund, innan morgonens jäktade "Men klä påååå dig nu då, sa jag!"-tjat kör igång.
Hon är en ljuvligt kärleksfull person, vår lilla människa! (När hon inte skriker och fäktar och är rasande alltså - men det är liksom... överhoppningsbar tid.) Nästan varje dag säger hon de mest fantastiska saker - rara ord, fina komplimanger, ömma kärleksbetygelser. Helst fantastiskt, faktiskt. Hon kramas och stryker kinder och pussar på oss och sticker sin lilla varma hand i våra.
Lättrörda mamman får ofta tårar i ögonen, och insuper alla de härliga sägningarna. Lagrar dem i hjärtat, som en eld att värma sig vid under en tid (snarare än man tror, skulle jag gissa) när all ömhet till föräldrarna blir piiiinsam och fånig och helt onödig.
Det är nästan obegripligt att Frida inte alltid ska vara liten och nära och.. våran, liksom.
Trots att hon ju faktiskt redan nu är så mycket sin egen.
/Jenny
- Puss och kram och KÄRLEK, heeeej dåååå!
Något annat som jag gillar, är att hinna myskramas med henne i sängen på morgonen. Bästa starten! Hon är nästan alltid glad och go då. Skönt att få en nära stund, innan morgonens jäktade "Men klä påååå dig nu då, sa jag!"-tjat kör igång.
Hon är en ljuvligt kärleksfull person, vår lilla människa! (När hon inte skriker och fäktar och är rasande alltså - men det är liksom... överhoppningsbar tid.) Nästan varje dag säger hon de mest fantastiska saker - rara ord, fina komplimanger, ömma kärleksbetygelser. Helst fantastiskt, faktiskt. Hon kramas och stryker kinder och pussar på oss och sticker sin lilla varma hand i våra.
Lättrörda mamman får ofta tårar i ögonen, och insuper alla de härliga sägningarna. Lagrar dem i hjärtat, som en eld att värma sig vid under en tid (snarare än man tror, skulle jag gissa) när all ömhet till föräldrarna blir piiiinsam och fånig och helt onödig.
Det är nästan obegripligt att Frida inte alltid ska vara liten och nära och.. våran, liksom.
Trots att hon ju faktiskt redan nu är så mycket sin egen.
/Jenny
