Om att bryta det vanliga

Läser för första gången Lattefarsans blogg och hittar det här inlägget. Det handlar om att man med föräldraskapet får nån slags inbyggd "jag skiter i vad andra tycker"-känsla. Mer eller mindre, vi är alla olika. Och visst brukar man ofta svettas lite när ungen trilskas och alla lyssnar på hur man agerar.

Men hurra! För Lattefarsan tycker att hans son måste få måla hans naglar om han vill. Och sen knallar han runt med lacket i några dagar. Det tycker jag är härligt! Han säger att vissa saker kanske bara ska göras tills folk vant sig? Han drar en parallell till hur det förmodligen var när kvinnor började bära brallor.

Jag säger bara JA. Gör konstiga saker tills det inte längre är konstigt. Det borde vi alla göra, alltid. Men vi får draghjälp av barnen. Man går med på så mycket! Vill Frida rufsa mig i håret, blir jag smutsig av skorna när jag bär barnet, tvingas jag sjunga Pippi-låten högt på stan för att ungen vill dansa på ett uteserveringsgolv? Sure. Jag gör det. Nemas problemas! Tittar folk? Jaja. Alltid roar det någon.

/Jenny

Kommentarer
Postat av: Ullis

Jag håller med, jag sjunger och hoppar runt med lillan hur mycket jag vill - även om det är inne på ica. Haha!

2009-07-31 @ 08:36:18

Skriv en kommentar eller hälsning här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0