We are back
Jojjomensan, idag var Frida på förskolan och båda föräldrarna på sina jobb.
Alla där de ska vara en vardag som denna, med andra ord.
Äntligen! (som Gert Fylking sa, ni vet.)
Inte en dag för sent.
(Och den här galna huvudvärken, mattheten, småhostan och öronontet jag har idag, det låtsas vi inte om. Och tröttheten, som gjorde att jag först snusade nån halvtimme efter att vi kommit hem och sedan nån timme till med Frida vid nattningen, den kan ju bero på vardagschock bara eller nåt. Vi bara ignorerar det så försvinner det nog.)
Natti natti!
/Jenny
Böcker & bio
Den här dagen fick ett såååå utmärkt avslut. När sambon kommit hem från jobbet, lyckades jag hinna med en timme på bokrean ensam OCH en därefter bio (Små citroner gula - helt okej feelgoodfilm!) med två vänner.
Hurra! Hurra!
Årets skörd, yey! (Och nej, det är inte fler böcker i påsen bakom,
den är tom men kamouflerar utmärkt vårt stökiga bord, haha!)
den är tom men kamouflerar utmärkt vårt stökiga bord, haha!)
/Jenny
Jobb & vikgubbar
Frida var varm en bra bit in på natten, men vaknade feberfri och har hållit sig så hittills. Det verkar ju dock inte vara någon garanti förmorgondagen, så vi får väl se framåt kvällen. Men just nu mår hon bra och jag tycker hostan verkar ha lugnat sig en smula också.
Jag jobbar på här hemma. Telefonsupporttiden från förmiddagens är avslutad, jag pillrar med lite annat. Funkar helt okej, men nu efter fem och en halv timme börjar Frida tröttna lite. Speciellt när mamman anser att hon kan göra NÅT annat än att se på TV också, vilken fräckhet! Hon har lekt med Harumika och Barbie men nu är hon lite less. Jag förstår henne och försöker lösa "Mamma, jag vill leka med dig!"-önskemålet så smidigt och tidseffektivt som möjligt.
Lösningen just nu: Vikgubbar. Halv och rätt rask insats från mig, men ändå helkul tydligen. Vi har en sådan app som Frida älskar i iPaden, men idag kör vi analogt.
Nu är det dock paus, nu ska vi äta världens senaste lunch här. (Det blir lätt så när frukosten börjar sent och håller på lääänge...)
/Jenny
Lägg av nu
Efter att Frida idag varit feberfri hela dagen, kändes det rätt safe med vardag imorgon.
När pappan kom hem klädde vi på oss och gick på en stilla prommis hela familjen, för att få lite luft och testa nivån på den envetna hostan. Och jodå - nog hostade hon alltid. Så fort vi började gå, började ungen kraxa. Plenty. Det var på gränsen, men kanske skulle det funka med förskola imorgon ändå?
Under middagen sedan bara kroknade Frida; blev ledsen, frusen, trött, åt inget och bara liksom totalt ynkade till sig. Och jodå - febern rusade upp igen. Varm, matt och skruttig somnade hon POFF. Jag har kollat tempen i örat två gånger sedan dess medan hon sover, och den rackarns febern håller i sig. Tusans!
Jag har jobbat hemma idag, så Frida har fått skrota runt rätt mycket på egen hand. Gick bra faktiskt, hon har ju guldmedalj i att leka själv (och ja, även i att se på TV/film). Tur det, för nu får vi köra en repris imorgon också...
/Jenny
Stillsamt optimistisk
Idag har Frida varit nästan feberfri hela dagen, faktiskt. Inte helt sval, men nästan - och ingen märkligt kokhet febertopp. Däremot hostar hon en del så fort hon stojsar runt det minsta vilket inte funkar på förskolan, så vi tar en hemmadag imorgon också. Då hinner vi även spana in om febern är stabilt låg.
Mellan varven har lillgumman idag orkat hitta på annat än bara TV-tittande, stilla lek med Barbie eller ritande. Till exempel pysslade hon ihop en liten kompis, haha. Det kan ju vara bra, när man är sjuk och inte får umgås med så mycket folk.
En stol, lite kläder och ett sminkhuvud - voila!Den nya kompisen fick senare mer kläder, skor och en fläta i håret (som Frida gjort, helt pefekt gjord - jag är impad!). Hon fick också flytta in i vardagsrummet och kolla på TV med Frida. Jag kan ju meddela att när jag senare hängde i ett halvmörkt vardagsrum längre fram på kvällen, var det nästan lite spooky att ha fröken Stina där...
(Förresten: Dagens svid i hjärteroten är att I (den nyblivna storasystern) verkar ha blivit smittad av vår bacill när hon var här. Febern är ett faktum där hemma, och det känns ju för eländigt att vi bidragit till en lite väl utmanande första vecka hemma med en alldeles ny bebbe. Tusan också!)
Natti natti!
/Jenny
Jojo-feber
Alltså den här krassligheten Frida dras med för tillfället är ju helskum.
Först nån dags småkrax och låg feber. Safe, liksom.
Sedan pang; en 40-gradersnatt och en riktigt loj dag med noll matlust.
Men så plötsligt: en lågfeberkväll och mild lugn natt.
På det följde en (ickemedicinerad) feberfri förmiddag - yes, nu vänder det.
Men nej; PANG, en 40-graderseftermiddag med heldäckad tjej!
Varm ynkeliynk-kväll och hjärtskärande gråt om jätteond axel (?!).
Fast plötsligt tar Alvedonet, ungen är feberfri, äter lite och börjar tjattra igen.
Jaa ni. Fortsätter det här som för många andra på förskolan, blir det långdraget (och med bergochdalbane-artade surpriser tydligen). Håller tummen att hon slipper många fler 40-graderstoppar, hua vad loj och tagen hon blir då. Efter två magsjukor och den här feberhistorien inom loppet av tre-fyra veckor, börjar det dessutom synas på henne att hon tunnat ur en smula. Det går ingen nöd på henne direkt, men ändå.
Hon piggnade till lagom till Melodifestivalen, så hon fick heja på Ulrik Munther precis som hon längtat efter. Under tiden mumsade hon i sig i ett par pannkaksrullar (jippi!), käkade Piggelin, drack vatten och fällde störtsköna kommentarer. Som när
Haha, gullnosing. Nu ska jag gå upp och kura ned mig bredvid henne, och vänta hem sambon som kör taxi inatt. Natti!
/Jenny
Åh vilken ära!
Idag har jag haft den mycket stora äran, förmånen och glädjen att skjutsa den nyblivne tvåbarnspappan A till sjukhuset, för att hämta hem färska tvåbarnmamman S & nye, lille, fantastiskt söte bebisen L. ♥
Just hemkommen - sååå välkommen!Därefter gjorde jag och samme pappa en raid till IKEA m.m. för att köpa de sista attiraljerna som behövs för en liten skrutt. Det var ju över tre veckor kvar till planerad nedkomst och föräldrarna i fråga hade tänkt shoppa i helgen...
/Jenny
Plötsligt händer det (samtidigt)
Känner mig lite manglad efter ett ganska pirrigt dygn med fart i!
Igår förmiddag visade sig nämligen våra vänners lilla bebis-i-magen plötsligt ha tröttnat på att ligga där och jäsa, den ville ut drygt tre veckor i förtid - surprise, surprise! Vi som planerat jourläge för skuts och barnvakt, fick nu rycka in liiiite tidigare än väntat.
Tajmat nog var de blivande föräldrarna redan på sjukhuset (för vändningsförsök av bebis som valt att ligga med rumpan nedåt), så vi slapp hela "hjälp, tänk om du föder barn i bilen??!"-resan. (Puh!) Istället hämtade vi den blivande storasystern på hennes skola när dagens var slut - enkelt genomfört, eftersom sambon var hemma och vabbade med småkrasslig Frida.
Vi hade en bra kväll med en glad gäst som inte tycktes alltför bekymrad över den plötsliga övernattningen hos oss, utan tjejerna hade så kul och mysigt ihop. Jag ilade över till vännernas hus och packade ihop lite bebissaker, föräldrasaker och storasystersaker. Tillbaka hemma nattade jag de två busbrudarna. Kompisen I hade bara en kortkort småledsen längtansstund, men det vände snabbt och sedan slocknade hon i godan ro. Skönt!
Otajmat nog steg Fridas feber lagom till nattningen! Dels blev det körigare på "hålla-alla-nöjda"-skalan, dels vill man ju INTE smitta ned en liten tjej som sedan ska hem till en ny liten bebis... Men vad gör man. Febriga Frida lades i vår stora säng, och den lilla gästen nattades i renbäddad gästsäng i Fridas rum omgiven av sina egna goskuddar.
Under sena kvällen kom ett härligt meddelande; en liten söt och frisk kille hade fötts! Jag blinkade glada tårar, sååå skönt att allt gått bra. Och tänk vilket under det alltid är, när det plötsligt finns en ny liten person i världen!
Vid tretiden vaknade jag av att Frida hostade och var galet varm. Tempkoll i örat visade 40,2 grader, läskigt högt. Jag petade i henne alvedon (och vatten), men febern gick bara ned till 39,4. Efter några mestadels vakna timmar intill en brännande het och flämtande Frida, var jag ganska gäspig när I plötsligt kom tassande kl 05.29 och var hungrig (!).
Hon fick en banan och lite vatten, sedan viskade jag att hon nog behövde sova minst nån timme till, eller åtminstone vila. Jag bäddade ned henne, strök pannan lite, hon kurade ned sig i kuddhavet igen - och slocknade faktiskt igen nästan direkt (vilket inte är någon vanlighet, har jag förstått)! Skönt, främst för henne!
I morse skjutsade jag I till skolan, levererade bra-att-ha-saker till nyblivna tvåbarnspappan på sjukhuset, åkte och jobbade halvdag, och hämtade sedan I igen när skolan var slut. (Hon frågade underbart omtänksamt om hur Frida mådde, trots att hon borde ha SÅ mycket annat att tänka på. Gullnos!. Hon hade skrivit en liten saga i skolan idag där hon inkluderade lillebror *hjärtknip*, och visade stolt upp fotot i min mobil på sin nya lilla bror för klasskompisarna - då fann jag mig genast stå och blinka bort några rörda tårar.)
Jag åkte med I till sjukhuset, och softade i soffan hallen utanför BB medan hon fick gå in och träffa sin lillebror (betyget var att han var söt, sa hon - men han skrek också, haha) och såklart mamma och pappa. Efterlängtat! Sedan skjutsade jag via ett provianterings-stopp tvåbarnspappan och den fina, varmhjärtade storasystern (som vi är så glada att ha fått låna!) hem till sig.
Här pysslar vi nu om vår fortsätt febervarma tjej (och håller tummarna hårt att hon inte smittat I med nån bacill). Hon har ätit väldigt magert idag och sovit ett par timmar, men piggnade till lite mot kvällen och nu tog Alvedonet bättre skönt nog. Det är många på förskolan som haft envis feber och varit hemma länge, så vi tar det easy och ser hur det artar sig.
Vilka dagar! Nu är det hög tid att natta även för mig. Jag håller tummen för att få sova lite mer inatt. Nu har ju i alla fall "bebis&barnvakts"-pulsen gått ned, haha, då kanske jag kan relaxa bättre.
Ha en fin helg därute!
/Jenny
Tredje dagen gillt
Då är det VAB-dags igen här i huset. I eftermiddags ringde de från förskolan och meddelade att Frida var genomförkyld; snörvlig med en enveten hosta. Bara att ta sig dit och plocka hem den lilla pinglan. Ingen surprise direkt, med åtta kids sjuka på Fridas avdelning just nu var det ju bara en tidsfråga.
Nog hostade hon alltid, men när hon hamnade hemma i soffan utan spring så coolade det i alla fall ned sig en smula. Hon visade sig ha 38 graders feber också, så imorgon blir hon hemma. Men det ska sägas: Jag vabbar hellre förkylning 10 gånger om, än magsjuka. Och för övrigt blir det pappan som får den äran denna sväng.
Just nu är läget stabilt, ungen mår okej och vi får bara softa lite så blir det snart bra.
Natti natt!
/Jenny
Jag är helt osmockad
Nu har fem (ja, FEM) personer oberoende av varandra frågat " har du slagit dig, oj då, eftersom du är så blå under ögat? Vad har du gjort? För alltså du har ju ett blåöga, typ?"
Nej, jag har inte slagit mig. (Och ingen annan heller.)
JAG HAR BARA RINGAR UNDER ÖGONEN.
Mörka och förbaskat synliga sådana, tydligen. (Och vi snackar ändå EFTER concealer här...) Haha, jag behöver nog all den där extra sömnen kroppen lurar till sig på kvällarna just nu! Skönhetssömn, brukar man ju säga - jag börjar förstå varför. Eller lite vårsol kanske skulle sitta fint, men det verkar ju dröja.
Well well. alltid roar det någon. Nu är det lunch!
/Jenny
Tröttmössa på
Igår: Efter en kväll på Fridas simträning, somnade jag när jag nattade henne typ kl 20.15 och vaknade efter TRE timmar I ett kolsvart hem. Totalt förvirrad. Gav upp - bara att klä av mig, kolla att dörren var låst, slå på alarmet, borsta tänderna och somna om... Vlket jag dessutom gjorde hur lätt som helst, zzz zzz bara. What? Skum kväll.
Vaknade sedan efter typ 10-11 timmars sömn. APTRÖTT. Hur är det möjligt? Inte ens badrummets något obekväma morgontemperatur på 16 friska grader (!) fick mig riktigt pigg. Weird. Har gäspat hela dagen också.
Ikväll: Hängde med Frida på köpis under kvällen och shoppade barnkalaspresent. Kom hem sent, så när Frida petat i sig käk nattade jag henne - och somnade IGEN. Vaknade vid 22-tiden, hungrig som en varg eftersom inte jag hunnit käka ännu... Så den här gången var jag tvungen att gå upp, annars hade jag nog sovit fortfarande.
Det är nåt skumt på gång. Typ; när kommer febern?
/Jenny
Såsig söndag
Idag har vi tagit det easy, verkligen. Frida skrällhostade illa precis när hon vaknade, men som tur är verkar det ha lagt sig direkt. Håller tummarna för det... Det vore skönt om vi kunde få jobba på och göra en normal insats nu ett tag.
Vi kom ju hem missinassen igår, och Frida hade somnat sent på fasterns säng efter melodifestivalhäng och lite mammalängtan. Vi hade räknat med en ganska trött söndag. Tack och lov inleddes den fint med att den sovmorgonväluppfostrade lilla ungen snarkade på till 10 idag! Eller ja, hon vaknade till vid sju-halvåtta men somnade gott om. Ljuvligt!
Hela familjen släpade runt i mysbrallor och inomhusskrotade till framåt eftermiddagen - jag tror inte Frida kom ur pyjamasen förrän efter två! Härligt relaxed. Sedan hann hon få leka en stund hos en kompis, och jag träffade några vänner, innan det var kvällstajm. Jag slocknade poff när jag nattade Frida och käkade istället middag långt senare, så kan det också bli.
Imorgon är det måndag. Då tar vi nytt omtag på vardag nu då, håll tummarna!
/Jenny
Vad är DU gjord för?
En dag för ganska länge sedan (vissa utkast till inlägg blir liggande...) när Frida skulle somna, berättade hon om hur det varit när min/våran Bollywood-lärare gjort besök på hennes förskola. Hon pratade om att hennes favvoförskolekille H hade varit alldeles sprallig och liksom inte kunde vara still innan hon skulle komma:
- Och då gick jag till honom mamma och frågade om han kanske var lite pirrig och nervös för att dansfröken skulle komma? Jag tror han var lite blyg, mamma.
- Ja, men det var ju inte så konstigt. Var inte du också lite nervös innan då?
- Nej mamma, jag tycker ju OM att träffa folk jag, jag är liksom GJORD för det!
Förskolekompisen H:s pappa har en gång sagt så fantastiskt vänligt om Frida att hon "ser människor och får dem att må bra". Det glädjer ett mammahjärta! Och visst har hon rätt i att hon liksom är gjord för att träffa folk... Hon är så social, den lilla pinglan. Jag spårar både mina och morfarns pratglada och lättsocialiserade mönster i den där snacksaliga lilla ungen, som blir tjenis med folk till höger och vänster i butiker och på utflykter.
/Jenny
Hipp hurra - hemma!
Idag har vi varit till Stockholm över dagen, swish swosh! Ner till lunch, kvar på tjejmiddag och så hem på natten. Tadaaa! Gick ju finfint.
Anlednngen till trippen; Vi uppvaktade svägerskan/fastern/systern som fyllde 40 idag!
Nu är vi tryggt hemma, har en kvällsmacka i magen och ska natta. Hög tid. Skönt dock att få slockna i egna sängen - klart värt nattkörningen!
Trevlig dag!
/Jenny
Säkerhetsåtgärderna dras tillbaka
Peppar peppar, so far ingen annan har blivit krasslig (ännu...) och ungen är pigg. Äter som en myra gör hon ju stundtals även i vanliga fall, så övergången till normalläge kan vara lite oklar, haha!
Nu blåser vi (med viss skepsis) faran över för den här gången, och jag har påbörjat operation "återställa hemmet"; renbäddning i alla sängar (IGEN - är urtrött på lakan just nu), handduksbyten för sjuttioelfte gången, soffan avtäckas från skyddande filtar, utplacerade bunkar in i diskmaskinen, tandborstar kastas och nya ställs fram, plastfolie bort från telefon och iPad, plasthandskarna åker tillbaka in i skåpet, toalett och handfat skuras för jag har ingen aning om vilken gång i ordningen. Och viktigast av allt; vi kan gooosa igen, hela familjen. Och sova nära!
JA, jag är störd. Jag vet. Men jag står för det, haha! Jag vill gärna slippa rundgångssmitta av just magsjuka och gör vad jag kan. (Inte för att det verkar hjälpa, men ändå.) Vid andra sjukdomar är jag mycket mer relaxed, jag lovar!
Imorgon ska vi kors i taket ta oss ut ur hemmet. Vi ska gratulera svägerskan som fyller jämnt. Det blir kul!
/Jenny
Stadigt bättre
Jodå, vi sov. Vi sov gott och ostört hela natten, allt som ätits har stannat i lilla magen och aptiten har ökat i alla fall något. TACK! Läget ser mycket bättre ut idag, I like a lot. Nu var det bara det där med att vi andra ska slippa kvar dårå. Fortsatt tumhållning pågår, så att säga. Vi har ett 40-årsfirande att delta i på lördag...
Vi har till och med orkat med lite alla-hjärtans-dag-firande! Små presenter, blommor, trevligt käk, ett vinglas och bedårande egenproducerade kort med vingliga, kärleksfulla bokstäver från Frida. Sweet!
/Jenny
Halvhyfsat
Det finns hopp om livet här, som man brukar säga.
Fast först körde vi en "all night kräk", för sådär lugnt som jag först hoppades blev det ju inte. Långt ifrån. Varför är det alltid på natten kräksjukan kommer? Som nån slags tortyr ska man väckas gång på gång på gång, just när man dimmat till sig det minstaste. Vid sextiden coolade Fridas mage dock ned sig och vi fick äntligen sova. Tack och lov slocknade hon igen även efter att hon vaknat till vid nio, så först efter klockan elva masade vi oss upp. Välbehövliga kompletteringstimmar för oss båda, let me tell you!
Sedan dess har ungen mått rätt okej. Barn är ju otroliga på det viset. Inte ett gnäll, inte ett klag, inget om att hon är slut eller så - bara "tjolahopp, jag tror jag ska pyssla lite nu" eller nåt annat sorglöst! Men hon har inte varit sig själv ändå, för det har knappt gå att få i henne nåt alls på hela dagen. Hyfsat okej med dryck (efter tjat i alla fall), men knappt nåt ätbart alls. Bara en minimacka, pinnglassar - och popcorn! (JA, man provar vad som helst...)
Så jepp, det blir VAB resten av veckan enligt förskolans 48-timmars-regler.
Nu håller vi tummarna för att den här natten innehåller sömn, att det lilla som stoppas i lillmagen får stanna där, och att aptiten ökar till imorgon. Och att inga andra ska insjukna. Tack!
/Jenny
Neeeeej!
Nä. Jag ORKAR inte.
Frida kräktes för nån timme sedan. Skit också. Då börjar vi om igen då... Var det "välkommen vardag" jag skrev för några timmar sedan? Jo tjena. Nu kan jag bara hålla tummarna att det blir milt - hon somnade om och än så länge (peppar peppar) verkar det lugnt.
Stackars lillgumman. Hon var ju magsjuk för två veckor sedan. TVÅ! Och om jag smittat, trodde jag hon skulle hunnit bli sjuk redan. Well well. Nu har jag torkat rent (handfatet bara denna gång, tack och lov - duktiga unge!) och bytt handdukar och bäddat gästsäng bredvid henne och hämtat klorin och plasthandskar. Och är så uppstressad att jag inte kan somna om, haha - störd AB. Men jag är såååå osugen på att hålla på igen; hålla isär saker, inte ta i vad som helst hur som helst, plasta in, torka av, byta ut och tvätta tvätta tvätta. Urk. Och jag vill INTE bli sjuk igen själv, och inte att sambon blir det heller. Det räcker nu tack!
Var det "vabruari" nån kallade den här månaden?
/Jenny
Välkommen välsignade vardag
Poff tjoff! Torsdag, fredag, lördag och söndag liksom bara försvann i ett sov&vila-läge. Under helgen var jag frisk, men TRÖTT som en skrutt. Sliten, energilös och matt. Bara att kapitulera och göra inken-tinken, så kommer det ju i ordning igen. I söndags kväll nattade vi hela familjen samtidigt vid halvnio-snåret, DET händer inte ofta! Mysigt faktiskt, även om jag såklart inte kunde somna riktigt så tidigt även om jag hade velat. Men det är ju vila att ligga ned och slösurfa på mobilen också...
Igår däremot var det normalläge och vardagstajm igen, härliga tider! Fast lite ovanligheter klämde vi in ändå. Sambon går en distanskurs på högskolan och har tjänstledigt för att delta i kursträffar några dagar den här veckan, så igår morse var alla rutiner lite på trekvarten. Andra tider än vanligt, trött efter sjukligheten (jag) och en lite för kort natt (Frida), oordning i vem-gör-vad-tajmingen och sen hela familjen iväg i samma bil samtidigt. Kändes udda men trevligt. Och att äta lunch med sambon på jobbet kändes väldigt lyxigt!
Efter jobbet hämtade jag Frida, ilade snabbt hem och packade badväskor, vände till Fjärran Höjder och smarrade lite käk innan vi hoppade i plurret. Frida var inte helt med på noterna vid simträningspremiären, hon stod mest uppe vid mig och ville inte vara med för att hon påstod att hon inte kunde (och den här tjejen gillar mest att göra sådant hon redan kan, så har hon alltid varit). Nu "badade jag igång" henne lite innan (även om det blev kort!), då gick det något bättre. Dessutom tränade vi lite hopp i djupt vatten och mera sim en stund efteråt, innan vi tog oss hemöver för att sussa ned den lilla pinglan.
Resten av gårdagskvällen ägnades åt att röja upp lite i sjuklyan, det blir ganska plicketiplockigt överallt när en sexåring får härja rätt fritt. Sedan gjorde vi "skolvalet", alltså anmälan om vilken skola vi vill att Frida ska börja i till hösten. Äntligen! Faktiskt fyra dar innan deadline - bra nog.
Vardag igen, alltså. Idag har det verkligen varit vardag, med supportjobb och nätverksstrul och annat som är sådant där återkommande. Lägg till lite tjorviga mamma-utspel på kvällskvisten, så känns det än mera vanligt...
Men ni glömmer väl inte att vardag är nåt bra? Ett tecken på att ingen är sjuk, och inget allvarligt hänt. Lyft vardagen bara med det ni gillar, så blir det bra; träning, en semla, ett telefonsamtal, en promenad, att fotografera, ett handskrivet brev, snittblommor, en äggmacka, en lapp med några rara ord eller att hitta på nya bellmanhistorier och skratta gott med ditt barn. Guldkant is the shit.
Imorgon: Webbsidor, support, intro för en lärare, god lunchlåda, balett, snöskottning, TV. Typ. Och så nån stunds spelande med Frida på iPaden (vi har fastnat i ett spel tillsammans som heter "Tiny Bang Story" som är så klurigt och kul!). Blir finemang det.
Natti natt!
/Jenny
Timeout
För er som undrar om vi dött här, så är det inte så illa - men det var ungefär så det kändes igår faktiskt. Blääääk. Jag fick magsjuka och övergick till survival mode, det är liksom allt man klarar. Knappt. Jag var ynklig som en gammal äppelskrutt, hua. Otajmat nog blev sambon också dålig samtidigt, fast han slapp kräkas utan fick bara hög feber och däckade - innan dess hann han hämta hem Frida tidigare från förskolan, tack och lov.
Jahapp. Båda föräldrarna totalt sänkta i varsitt rum uppe (säkrast att hålla isär bacillerna) - det blev visst ett så kallat "bra tillfälle" att testa vad en sexåring klarar att fixa själv. Frida kom upp titt som tätt för att fråga saker, men ska ha medalj för sin tappra insats hela eftermiddagen och kvällen, alltså. Och hon såg till njuta frukterna av friheten; obegränsat film/TV-tittande och tre pinnglassar på en vanlig torsdag är inte att förakta! Då och då stapplade jag ned och typ värmde en fryspizza till middag, kollade medan hon själv gjorde tandborstningen och försäkrade att ljuden från kylen inte var farliga. Ungefär så.
När jag kom ned först gången, satt denna lapp på toaletten nere:
Hon vet att det är noggrann segregering som gäller här hemma vid magsjuka... Haha!Jag är rätt klen även idag, men har piggnat till lite nu mot kvällen. Pigg i det här sammanhanget, betyder att jag ikväll varit på nedervåningen, halvlegat vaken i flera timmar i sträck (!) i soffan och till och med sett en film! Igår klev jag aldrig riktigt upp, somnade sen för natten direkt efter Frida och även idag har jag mest legat i sängen. Sänkt, var ordet.
Som tur är vände sambons krasslighet snabbare, idag har han varit nästan som vanligt - och därmed slapp Frida känna sig så övergiven idag. Tack och lov!
Jag HATAR verkligen att vara magsjuk. Man blir så totalt bedrövligt eländig. Men det är ändå inte det värsta. Nej, det värsta är att inte kunna krama och pussa sin familj, att inte få gosa med sitt barn på fleeera dagar. Det får jag hjärtknip av. (Vilket nog tyder på att vi pussas och kramas MASSOR i vanliga fall här hemma, och det är ju härligt!)
Näää. Nu måste jag återvända till sjuksängen och natta mig.
Hoppas ni som läser mår betydligt bättre!
/Jenny
Puffig och piffig
Det går löss på förskolan. Vi har kollat löpande och klarat oss hittills. Ikväll tyckte jag dock Frida kliade sig i skallen till och från, så vi gjorde en luskamningsomgång igen. Inken tinken, skönt! Men såklart hade det ju börjat klia på mig bara av tanken, så jag kammade mig själv också. Man kan väl säga att jag är glad att åtminstone EN av oss har rätt rakt hår för tillfället... Holy moses.
Tack och lov hittade jag inga kryp i mitt burr heller. Men det är så torrt och frasigt, så när jag kammat klart hade typ halva kalufsen lossnat. Frida såg på min svarta tröja och utbrast bestört:
- Mamma, OJ! Du måste nog rolla dig, det ser ut som om det suttit en katt på din axel och lossat hår!
Men alltså, det är SÅ roligt efteråt, hahaha! Måste bjussa på en bild, igen. Jag ser ut som en fullständig vettvilling - även utan grimas. Notera skillnaden; Frida som är lika nykammad är helt o-vild minsann...
Sambons stilla kommentar när han kom hem från träningen och såg mig:
- Vad du ser... puffig ut!
Nähä, det säger du inte?! Haha!
För övrigt uppstod en del skratt vid ett samtal i anslutning till fotograferandet här:
- Mamma, ta ett kort på din trollfrisyr! Och jag vill vara med på bilden!
- Ja, men då får du ta på dig nattlinnet först.
- Varför?
- Jag lägger inte ut nån bild på dig utan kläder.
- Varför då?
- Det är en sådan där sak som är lite privat. Det kan vara nån dumming som hittar det.
- Vaddå för dumming?
- Tja, kanske nån som tycker om att titta på barn utan kläder.
- Va, vad knäppt! Vilka gör DET?!
- Det finns en del konstiga människor, som man ska passa sig för.
- Jaha. Fast de som är RIKTIGT konstiga, de tycker nog om att kolla på nakna VUXNA!
Hahaha!
(Det var länge sedan jag började prata med den här ungen om att det finns konstiga vuxna och att man inte ska följa med vem som helst och så. Det är ett måste när man har närt en översocial pratmakare vid sin barm...)
Natti natti!
/Jenny
Nya motiv
Den senaste veckan har det som vanligt ramlat in några (dagens understatement!) teckningar från fröken Frida. Tre av dem var riktigt fina, och det är framför allt lite uppfriskande med nya motiv tycker jag!
En racerbil med eldsflammor minsann. Coolt! Och alla förare har visst krona...
"Är det en raket?" sa jag. "Mäh, du ser väl att det är en BÅT" sa Frida. Of course!
Idag flyttade plötsligt ett lejon in här (som först skulle bli en tiger, därav ränderna).
/Jenny
Hipp hipp hurra!
Igår var det dags! Då var den här, den efterlängtade 6-årsdagen!
Aldrig har det varit så lätt att få upp en så kolossalt trött unge, haha. En dag som denna spelar det ingen roll att det var simträningspremiär dagen innan, och att vi kom i säng på tok för sent. För vem kan sova ordentligt innan födelsedagen? När man sett paket hämtas från posten (med tejp på där man ljudat fram "leekmmeeer, mäh, det står ju LEK MER mamma! Är det till mig?!") , hört mamma smussla med både och ett och annat och råkat nosa rätt på rosen till frukostbrickan redan på kvällen - ja, då har man ju fjärilar i hela magen och är bra sugen på att få ta sig an sin dag såklart.
Godmorgon och grattis, älskade barn!
Fina frukostbrickan, ett gäng paket och en nyfiken men trött 6-åring.
Frida kollar noga på bilderna av födelsedagsbarn i tidningen. Japp, där är hon ju!
Efter lite morgonuppvaktning och uppstyrsling av oss själva inför dagen (där det var svåååårt att inte få hålla på med alla de nya presenterna direkt, genast, pronto!), rasslade vi oss iväg till förskolan och jobbet. Frida hade på sig extra fina kläder (som hon själv valt), inklusive en av snyggkoftorna med sidenband och paljetter som hon fick av morfarn och M i julklapp. Nöjd berättade hon genast för alla hon såg att hon minsann fyllde sex år idag. Söt och stolt!
Kändes det nån skillnad då, på att ha blivit större? Frida reflekterade på väg till förskolan:
- Mamma, även fast jag ÄR sex år nu, så KÄNNS det inte nån skillnad!
Senare sa farmor att man väl ändå var lite klokare när man var sex år?
- Nej, det känns ingen skillnad än. Man måste liksom låta det gå lite tid innan man känner igen sig - det minns jag från när jag fyllde fem!
Vi käkade sushi till middag, enligt födelsedagsbarnets inte helt oväntade önskan. Sedan fick vi besök av farmorn, farfarn och kompisen L. En liten men naggande god skara, och Frida var så nöjd med att få ha lite "vuxenkalas" på rätta dagen.
Sushimiddag - om Frida själv får välja!Jag satte upp pappersvimplar (jättebra, inköpta på Lagerhaus) och genast blev det kalajsigt här hemma. Jag tände ljus och marschall, styrde upp en skattjakt och tog fram resten av paketen som vi köpt och fått skickade till oss. Sambon trollade fram gudagod och färgglatt vacker fruktsallad med lag över, goda såser, maränger, glass och strössel. (Frida hade sagt nej till tårta, hon äter nästan inget av den i alla fall.) Allt blev alldeles utmärkt lagom!
Vimpelgirlangen räckte längre än väntat, den fick fortsätta från fikabordshörnet (som finns bakom ryggen på fotografen här) ända bort till soffhörnan. Bättre än ballonger!
Skattjakt; ledtrådar ledde fram till skattkartan som visade var presenten fanns.
Äntligen är skattkartan hittad - men var är skatten? Aha, i källaren! Och där stod en ny, röd, jättefin 3-växlad 20-tums cykel från farmorn och farfarn. Perfekt i vår!
Fikatajm! Gott. (Tack pappan!)Till sist tog energin slut på födelsedagsbarnet. Även en sexåring behöver sitta i en förälders knä och känna sig lite ynklig ibland, utan särskild anledning. En ovanligt kort natt i kombination med en intensiv dag, gjorde att Frida dippade och plötsligt ville gå och lägga sig alldeles frivilligt i vanlig tid. Det händer ALDRIG annars, alla blev lika paffa.
Jag borstade och smörjde och så, sedan gosade vi ned oss i sängen. Jag läste upp en massa fina grattis-hälsningar hon fått via min Facebook, vilket gjorde henne glad. Hon somnade sedan fort och lätt som en vind, med nosen tryckt mot min hals och min hand i ett fast grepp.
Tänk att det gått sex år sedan du kom!
Sex år sedan mitt mammahjärta började slå för dig.
Sex år sedan jag blev starkast i världen, och samtidigt helt hudlös.
Sex år av spänning, skratt, oro, pussar, prat och oändligt, oändligt stor lycka.
Det här året har varit lika omtumlande, roligt och händelserikt som alla dina tidigare år. Samtidigt har du varit dig ganska lik de senaste två åren eller så. Ännu ett litet tag är du barn fullt ut, sådär skönt avslappnat direkt och konstrar inte till det. Ännu ett litet tag har du inga filter, är inte alltför bekymrad om vad andra tycker. Men jag märker att det kryper närmare, för bland numera säger att saker är pinsamma eller blir blyg i situatoner där du aldrig varit det förr.
Förtjusningen i att se på TV och film håller i sig, men nu har du ökat skalan över favoritprogram ytterligare. Barbiefilmer är favoriten, men du vill heller inte missa Gladiatorerna, Wild Kids eller Fångarna på Fortet. Du ser gärna Let´s Dance och Melodifestivalen och annan familjeunderhållning, med lite soffgos och snacks till tycker du det blir perfekt! Ibland går vi på bio och det älskar du.
Du är enormt bra på att leka själv, har en enorm fantasi och idérikedom och ett lugn. Du kan sitta och leka med Barbie, rita eller pyssla länge, länge. Samtidigt är du en av de mest sociala personer jag vet, leker med nästan alla på förskolan och hittar kompisar överallt. Du har ett stort hjärta och mycket vilja, nära till dina känslor och är klok så man tappar hakan ibland. Du säger ofta störtsköna saker och kan vara ganska lillgammal emellanåt.
Frida: Jag älskar dig, härliga unge. Du är det viktigaste och mest fantastiska som finns i mitt och din pappas liv. Grattis på din dag!
/Jenny
(Som INTE skrivit detta inlägg på jobbet, utan igår kväll - men jag slocknade i soffan nånstans i det sista stycket och hann inte publicera det, haha! nu styrde jag bara upp alla "idag" till "igår" - och voila!)
Sol, skidor och sömn
Igår hade jag och Frida en intensivsocial dag - mycket trevligt! (Sambon vilade ikapp och körde taxinatt.) Efter sedvanligt lördagshäng på Uddans, följde vi med en av Fridas danskompisar och hennes mamma hem. Ungarna lekte, vi vuxna pratade en massa och lärde känna varandra bättre. Efter en gemensam lunch åkte jag och Frida vidare; vi hämtade upp ett par tjejer på vägen och åkte och gratulerade en ettåring. En mycket trevlig fikastund senare, köpte vi käk på vägen och tog med oss en av tjejerna hem. Puh!
Idag vaknade vi till en strålande vacker dag! Sambon hade lyckats nosa rätt på att det ordnades Barnens Vasalopp i Högbo, så vi packade in oss i bilen med täckbrallor och fika.
Frida åkte 900 meter precis som förrförra året. Då var hon näst sist i mål, i år gick det lite bättre (trots att hon knappt åkt mer skidor sedan dess). Jag hann faktiskt inte räkna hur många som kom in efteråt (men de var väl inte fler än 10-20 stycken). Huvudsaken var att Frida var jättejättenöjd, stolt och glad. Som hon själv sa:
- Jag vann mamma!
- Tja, vann och vann... Det var ju många barn som åkte och...
- Jomen jag vann, för jag fick medalj! Det var liksom själva vinsten det!
- Ja, tänk vad kul det var och vad bra det gick fast du nästan inte åkt skidor alls.
- Ja, jag LÄRDE mig att åka skidor idag! Det var kul!
På väg till starten för att anmäla sig.
Mitt i loppet ungefär. Heja heja!
Medalj, varm saft och "Gustav Vasa". Bättre blir det inte! Nöjd skidåkare.
Efteråt grillade vi korv och åkte i pulkabacken (tillsammans med en annan familj som Frida rask slog sig i slang med vid grillplatsen), innan vi vände tillbaka till stan igen. Sköööön dag!
Sambon kraschade tidigt ikväll (friskluft och taxinatt, say no more) och det gjorde jag med på sätt och vis. Kvällen blev uppochned för jag somnade med Frida vid nattningen, vaknade sent, tänkte bara borsta tänderna och somna om när jag kom på att jag inte käkat middag ännu. Yeah yeah. Allt vid fel tid, men men vad gör det? Nu ska jag avsluta med en dusch, har inte hunnit det ännu.
Ha en bra vecka gott folk!
/Jenny
En hickande flicka
Det finns många tecken på att ens barn växer:
Skolval, nya ord, urväxta byxor, utseendefunderinga och ledsen oro för döden vid läggdags.
Allt tydligare egen vilja, tusen frågor om varför och hur, att våga vara ensam hemma.
Små barn har ett så härligt kvillrande, pärlande, porlande skratt. Sådär smittsamt, underbart och allt igenom äkta. Rätt från hjärtat, från magen. Ett av de bästa ljud som finns.
Fridas skratt börjar ändras nu ibland. Det där alldeles underbart fantastiska finns kvar, oh ja, men det märks att hon börjar bli större. Medvetenheten om omgivningen ökar. Det där kvillrande bubblandet ersätts ibland av ett lite teaterartat skratt; ett konstruerat, överdrivet, högljutt "titta-på-mig-skratt". Ett skratt för effektens skull, liksom. Men Frida är en väldigt grund-glad tjej så det där från-magen-äkta skrattet kommer alltid att finnas där i stor portion, det är jag övertygad om.
Förr när vår fina unge skrattade på riktigt, om så bara nån minut eller mer, kom ALLTID hicka som ett brev på posten. Direkt. Ända sedan hon var en liten fjutt har det varit så. Skratt = hicka. Det har glidande börjat ändras, kom jag plötsligt på en dag nyligen. Den har alltid varit där, skratthickan, men nu kommer den alltmer sällan och går över nästan direkt. Det är väl någon magmuskel som växt till sig, eller så.
Det finns många tecken på att ens barn växer:
Skrivande med charmigt svajiga bokstäver, läsande som går snabbare för varje vecka.
Nya favoritprogram på TV, att vara kär, sång på oefterhärmlig (sv)engelska.
Och så frånvaron av en söt liten omisskännlig skratthicka.
/Jenny
Rappa repliken
Frida är sannerligen en unge med mål i mun, det vet de flesta som känner henne. Nu börjar hon kunna överraska med rätt god tajming och extra fiffighet, tycker jag.
En morgon låg Frida bredvid mig i sängen och vispade med fötterna. Plötsligt svider det till:
- Aaaj Frida, du höll på att skära mig på rumpan med dina vassa tånaglar.
- Bra mamma, då hade vi kunnat äta skinka till frukost!
På Åhléns förra lördagen såg vi en väääldigt gullig liten plyschpall i gottigaste cerise:
- Kolla vilken söt pall, Frida! Fast oj, den var INTE gratis.
- Då är den som jag då, mamma! Jag är också söt - och inte är jag gratis!
Haha, jag älskar Fridas "säjningar"!
/Jenny
