Ja det kan man ju undra

Den här ungen vi har, hon pratar ju så mycket och så avancerat sedan länge att man ibland nästan glömmer att hon inte kan alla ord. Att hon faktiskt håller på och lär sig fortfarande.
 
Det flimmrar förbi nån reklam på TV för fjäll och skidåkning, med ljuvliga slalombackar och fina stugor. Frida sitter och spelar iPad och tittar egentligen inte, men säger plötsligt konfunderad:
 
- Varför säger han egentligen KISS-NÄRA boende?
- Va, vaddå kiss? (säger mamman som lyssnat ännu mindre...)
- Jag eller han säger ju PISS-NÄRA, varför gör han det? Det betyder ju kiss ju! Vem vill bo nära kiss?
 
Haha, herregud så roligt det kan bli när det blir obegripligt! Vi hade värsta fnitterstunden här hemma. Och nu har hon lärt sig ordet PIST i alla fall.
 
/Jenny

I framkant kan man säga

Vissa barn vet inte ett smack om blommor och bin i sexårsåldern.
Vissa frågvisa, nyfikna, finurliga och kluriga sexåringar vet... mer.
 
- Mamma, varför valde de egentligen SVANAR som den fågeln som de låtsades kom med bebisar??
- Det var inte svanar, det var storkar.
- Jaha, varför valde de att låtsas att det var storkar då??
- Tja... Jag vet inte, kanske fanns det många storkar där man började berätta den historien.
- Men varför valde man en FÅGEL?!
- Jag antar att de inte ville berätta för barn riktigt allt om hur det gick till, att man är naken och pussas och kramas och sånt.
- Jaaahaaa... De kanske tyckte det var PINSAMT! Hahaha!
 
/Jenny

Någonting har vi gjort rätt

Vi tittar ut över en vacker utsikt, och jag vill fotografera och föreviga. Men icke, mobilen har laddat ur och det går inte. Jag muttrar lite, men Frida säger:
 
- Kom hit mamma, och ta en bild med ögonen! Titta och liksom SE och TÄNK och minns det! Då har du en bild inuti huvudet som du kan spara!
 
Kloka, fina, älskade unge. Är du verkligen bara sex och ett halvt?
 
/Jenny

Fina ord och stora tankar

Frida och jag sitter i bilen och jag kör in bakom en bil på en parkering. Parkeringens ena sidan är i stekande sol, den andra i skön trädskugga. På skuggsidan finns gott och väl plats för två bilar - men den andra bilen glider in och ställer sig prick i mitten! Goddag yxskaft.
 
Jag muttrar lite irriterat om att det borde ha funnits plats för oss med och "hur tänkte han nu", och Frida frågar vad jag pratar om. Jag förklarar att han som parkerade före oss hade ställt sig lite klumpigt mitt i, istället för att lämna plats i skuggan även till oss. Då säger den lilla raringen:
 
- Det hade ALDRIG du gjort, mamma!
- Nä förhoppningsvis inte, fast ibland gör man ju sådana där fel utan att det är meningen.
- Inte du mamma!
- Varför tror du inte det?
- Nä, för du är en sådan där snäll och omtänksam person som tänker på andra ju!
 
Tack gullunge, det värmer ett mammahjärta!
 
Nu på kvällningen blev Frida plötsligt alldeles ledsen och kom och bad mig om en kram med darrande läpp. Jag frågade varför hon var ledsen, och det visade sig att hon mitt i smaskandet på en Piggelin plötsligt hade överrumplats av tankar på döden. Det pratar vi om då och då sedan länge, när det kommer upp frågor och funderingar.
 
Sötnosingen. Hon var verkligen ovanligt bedrövad och grät, så vi satte oss i soffan och kramades och pratade om döden och livet i nån halvtimme. Många frågor kring att hon är rädd för om det kommer att göra ont, hur det känns efteråt och när det ska ske egentligen med henne och med oss. Jag svarade och resonerade så gott jag kunde, vi hade ett jättefint samtal om en massa viktigheter och på-riktigt-aspekter, och lugnet lade sig så småningom igen.
 
Frida sa att hon kommit och tänka på det här just idag, för att hon inte träffat mig så mycket nu (för det blir lite skillnad när pappan lämnar och hämtar och jag jobbar lite längre) och då hade hon tänkt på att hon aldrig ville förlora mig. "Och då blev jag alldeles ledsen mamma, och började tänka på döden!" Åh, hjärtknip. Tur det bara är tre veckor till semestern.
 
Efteråt satt vi här som fröknarna Prick & Fläck AB - vi blir ju båda så hiskeligt rödflammiga i ansiktet av att gråta. Då läste jag saga i en bok om superkrafter och nattade den lilla stortänkaren för idag. Hon somnade faktiskt med ett leende och jag hoppas hon drömmer om att kunna flyga inatt istället för om livets allvarsamheter.
 
Ha en fin vecka!
 
/Jenny

Åh, harmoniiiiin

Det finns en regel jag läst i nån bok, att man ska sätta ramen "Spelar det här verkligen nån roll om fem år?" runt varje drama i sitt liv. Svaret blir för det allra mesta ett solklart nej, och tänken är att då kan man lättare släppa petitesser. Bra grej.
 
Mmm... Det borde jag (fröken Onödig Dramatik) verkligen anamma.
 
Till exempel igår; Jag hade samlat ihop min allergi-påverkans-trötta kvällsork till att göra klart Fridas matsäck inför förskolegruppens utflykt. (Ni vet sådär som bara kontrollstörda mammor kan göra; allt står klart i plastlådor i kylen och torrvarorna är redan packade i den lilla kylväskan. Lite bajsnödigt noggrant sådär.) Sedan kom jag ned på morgonen, och då hade sambon typ gjort en ny matsäck, för att han missat att jag redan gjort det.
 
Jag tänkte ju då tyvärr INTE "Spelar det här verkligen nån roll om fem år?". Näpp. Jag kände väl snarare "Meeeen, jag som hade gjort det så perfekt redan! Jag som lagt ned en massa tid!" och blev upprörd och stressad. Grattis. Klant! Vem dog och gjorde mig till chef, liksom?
 
Var det livsviktigt? Nej. Spelade det så stor roll egentligen? Nej. Blev det något bättre? Nej. Borde jag ha coolat ned och varit glad över att sambon också tagit ansvar för att ungen skulle få med sig bra matsäck? Jaaa. Såklart. Skärpning, Miss Dramaqueen.
 
Visst blir man väl onödigt upprörd över oviktiga saker alldeles för ofta?
Jag blir det i alla fall - det borde jag sluta med. Synd att det är så svårt, bara...
 
---------------------------
 
På tal om chef och queen - haha, Frida har sin tolkning klar. Hon kollade på idag när jag spelade ett ordspel på min mobil och försökte hjälpa mig hitta på ord. I det spelet här jag en så kallad avatar (en liten ikon eller figur som ska vara jag) som har en krona på huvudet. Frida sa:
 
- Mamma, vilken fin krona, den glänser! Det passar bra det, för du är en drottning i spelet precis som hemma!
- Som hemma? Är jag drottning hemma?
- Ja, du är drottningen, du bestämmer! Du är chefen. Du är en regent, mamma.
- Regent?! Vilka ord du kan, unge!
- Ja för regent är väl när man bestämmer över ett land va?  Då är du som en regent, den som bestämmer liksom!
 
Hm. Jag kanske borde gaffla lite mindre...
 
Nu ska jag sent omsider upp och joina min sovande familj. Den här kvällen blev väldigt lyxigt lång, för Frida var helt slut och somnade tidigt efter en kort natt igår och en jättejättehärlig dag på utflykt med sin förskolegrupp till Framtidsmuseet i Borlänge. Så himla kul att de fick göra den resan, de verkar ha haft toppenkul! Spännande värre.
 
/Jenny

Lite kräsen ändå

Frida pratar lite om dagen på förskolan vid läggning. Favvokillen H har varit där och kommer imorgon efter en massa sjukdagar, lycka! Hon har också bland annat "tagit hand om" en av småknattarna, säger hon:
 
- Mamma, jag gillar verkligen lilla E på förskolan.
- Vad mysigt, varför då?
- Ja... För att hon är liten, och gullig, och tjej... Jag gillar verkligen små tjejer. Och så gillar jag att hon inte är så snorig! Jag gillar verkligen inte snoriga barn.
 
Haha, herregud! Dagens mest oväntade , liksom.
 
För övrigt försvann bara den här kvällen. Hem, snabbt käk, simträning med Frida, sen nattning, och så ett låååångt trevligt telefonsamtal med min faster K som fyller 60 år idag. Poff - dags att sova!
 
/Jenny

Vad är DU gjord för?

En dag för ganska länge sedan (vissa utkast till inlägg blir liggande...) när Frida skulle somna, berättade hon om hur det varit när min/våran Bollywood-lärare gjort besök på hennes förskola. Hon pratade om att hennes favvoförskolekille H hade varit alldeles sprallig och liksom inte kunde vara still innan hon skulle komma:
 
- Och då gick jag till honom mamma och frågade om han kanske var lite pirrig och nervös för att dansfröken skulle komma? Jag tror han var lite blyg, mamma.
- Ja, men det var ju inte så konstigt. Var inte du också lite nervös innan då?
- Nej mamma, jag tycker ju OM att träffa folk jag, jag är liksom GJORD för det!
 
Förskolekompisen H:s pappa har en gång sagt så fantastiskt vänligt om Frida att hon "ser människor och får dem att må bra". Det glädjer ett mammahjärta! Och visst har hon rätt i att hon liksom är gjord för att träffa folk... Hon är så social, den lilla pinglan. Jag spårar både mina och morfarns pratglada och lättsocialiserade mönster i den där snacksaliga lilla ungen, som blir tjenis med folk till höger och vänster i butiker och på utflykter.
 
/Jenny
 

Puffig och piffig

Det går löss på förskolan. Vi har kollat löpande och klarat oss hittills. Ikväll tyckte jag dock Frida kliade sig i skallen till och från, så vi gjorde en luskamningsomgång igen. Inken tinken, skönt! Men såklart hade det ju börjat klia på mig bara av tanken, så jag kammade mig själv också. Man kan väl säga att jag är glad att åtminstone EN av oss har rätt rakt hår för tillfället... Holy moses.
 
Tack och lov hittade jag inga kryp i mitt burr heller. Men det är så torrt och frasigt, så när jag kammat klart hade typ halva kalufsen lossnat. Frida såg på min svarta tröja och utbrast bestört:
- Mamma, OJ! Du måste nog rolla dig, det ser ut som om det suttit en katt på din axel och lossat hår!
 
Men alltså, det är SÅ roligt efteråt, hahaha! Måste bjussa på en bild, igen. Jag ser ut som en fullständig vettvilling - även utan grimas. Notera skillnaden; Frida som är lika nykammad är helt o-vild minsann...
 

Sambons stilla kommentar när han kom hem från träningen och såg mig:
- Vad du ser... puffig ut!
Nähä, det säger du inte?! Haha!
 
För övrigt uppstod en del skratt vid ett samtal i anslutning till fotograferandet här:
- Mamma, ta ett kort på din trollfrisyr! Och jag vill vara med på bilden!
- Ja, men då får du ta på dig nattlinnet först.
- Varför?
- Jag lägger inte ut nån bild på dig utan kläder.
- Varför då?
- Det är en sådan där sak som är lite privat. Det kan vara nån dumming som hittar det.
- Vaddå för dumming?
- Tja, kanske nån som tycker om att titta på barn utan kläder.
- Va, vad knäppt! Vilka gör DET?!
- Det finns en del konstiga människor, som man ska passa sig för.
- Jaha. Fast de som är RIKTIGT konstiga, de tycker nog om att kolla på nakna VUXNA!
 
Hahaha!
 
(Det var länge sedan jag började prata med den här ungen om att det finns konstiga vuxna och att man inte ska följa med vem som helst och så. Det är ett måste när man har närt en översocial pratmakare vid sin barm...)
 
Natti natti!
 
/Jenny

Rappa repliken

Frida är sannerligen en unge med mål i mun, det vet de flesta som känner henne. Nu börjar hon kunna överraska med rätt god tajming och extra fiffighet, tycker jag.
 
En morgon låg Frida bredvid mig i sängen och vispade med fötterna. Plötsligt svider det till:
- Aaaj Frida, du höll på att skära mig på rumpan med dina vassa tånaglar.
- Bra mamma, då hade vi kunnat äta skinka till frukost!
 
På Åhléns förra lördagen såg vi en väääldigt gullig liten plyschpall i gottigaste cerise:
- Kolla vilken söt pall, Frida! Fast oj, den var INTE gratis.
- Då är den som jag då, mamma! Jag är också söt - och inte är jag gratis!
 
Haha, jag älskar Fridas "säjningar"!
 
/Jenny
 

Under ytan

I morse i hallen, under påkklädning för avfärd mot Uddans för dansterminsstart. Frida gäspar så käken näst intill går ur led.
 
- Men oj, vad du verkar trött Frida!
- Ja, jag är fortfarande alldeles morgonsömnig.
- Ändå har du sovit bra inatt, lagom länge liksom.
- Ja, men jag är nog inte trött egentligen. Jag är bara liksom... morgonlångsam i min kropp. Inuti är jag alldeles sprallig och glad och hoppsar! Det kommer snart ut - efter dansen så har det nog kommit ut i kroppen också!
 
Jojo. Välformulerade klokunge!
 
Ni känner väl igen er - att utsidan inte alltid är i fas med insidan?
Det gör jag i alla fall.
 
/Jenny

Må det hålla i sig

Frida och jag i badrummet i morse, mitt i fixa-till-sig-ruschen:
 
- Mamma, hur gammal var du när du inte bodde med din mamma längre? När hon flyttade?
- Jag var väl nästan fyra år... Ungefär lika gammal som E på din förskola är nu. Eller som du var, när vi var i Thailand.
- Va? Var jag lika liten som E, när vi var i Thailand?! Mäh, vad konstigt, då kändes ju jag likadan som nu ju! Fast jag var så liten!
- Tycker du att du känner dig likadan som då?
- Ja! Fast.. Jag är ju större nu, faktiskt.
- Ja, tänk vad snabbt du blir större Frida, snart börjar du i skolan till och med.
- Ja, jag ändras och ändras. Men jag var lika underbar då, när jag var liten, som jag är nu! Så underbar har jag varit ääända sedan du såg mig första gången mamma!
 
Ja, min älskling. UNDERBAR är du! Puss!
Jag hoppas den känslan får bli kvar i dig länge, länge.
 
/Jenny
 

Positivitetskonsulten

Jag myser med Frida i soffan framför Gladiatorerna. Hon kramar mig plötsligt och hårt, så att det knäpper till i min nacke.
 
Jag: Aj! Du knäckte till min nacke!
Frida: Oj, var det bra?
Jag: Nja, det gjorde lite ont. Så det var inte så bra.
Frida: Men det KAN ju vara bra, ÄVEN fast det gör ont!
 
Pappan skrattar i köket.
 
Pappan: Vilken härlig inställning, Frida!
Frida: Ja men det KAN ju vara bra fast det gör ont pappa, det har jag ju lärt mig av dig!
 
(Pappan är sjukgymnast, ifall nån undrade över den märkliga lärdomen...)
 
/Jenny

En anledning så god som någon

Vi är ute på restaurang och käkar fredagsmiddag, eftersom jag fyller år hade jag önskat mig det. Eftersom det var fullt där jag egentligen ville käka, hamnade vi på ett ställe i närheten. Stället har TV-skärmar och en hockeymatch på gång:
 
- Mamma, var är Brynäs?
- De är inte med på den här matchen. Det är Finland och Tjeckoslovakien som spelar, två olika länder som tävlar mot varandra.
- Jaha! Då hejar jag på Finland.
- Varför det?
- Jo men det är ju så svårt att säga Tjeckoslovakien!
 
/Jenny
 
(Haha! Alltså... Jag vet inte vilket som var mest orsak till faktafelet här: min (o)förmåga att läsa hockeylags-förkortningar eller min bristfälliga geografi- och historiekunskap? Jag borde ju ha sagt Tjeckien såklart. My bad. Men då kan man ju undra om svaret från Frida blivit detsamma?)

Mål i mun och listig som en räv

Tänk om man hann knappa ned allt härligt barn säger. Alla störtsköna kommentarer rinner förbi som en vårflod, i alla fall med den här snacksaliga bruden vi begåvats med. Oftast hinner jag glömma, men då och då hinner jag fånga några sköna resonemang och kommentarer. Några axplock från de senaste dagarna:
 
------------------------------------------------------------------
 
Diverse funderingar kring kungafamiljen:
 
Lätt sagoinspirerad bild av verkligheten
- Mamma, TÄNK att Daniel som bara är en vanlig kille från början får BO med kungligheter nu! Och vara med och HÄRSKA i landet! Det måste ju vara coolt och spännande att härska, mamma.
- Alltså, vi har en regering också, några som folket valt som ska styra vårat land och bestämma lagar och regler och sådär. Kungen härskar inte särskilt mycket hos oss.
- Va?! Vad gör DÅ kungligheterna, om de inte HÄRSKAR?!
 
Är det verkligen fashion?
- Mamma, varför har våran kung ingen krona egentligen? Kliar den eller?
- Jag tror bara inte det känns så modernt med krona längre.
- Men hur ska man då se att han är kung?!
 
 Oväntat besök
- Mamma, tänk om drottningen skulle ringa och fråga om hon fick komma och hälsa på oss - skulle du säga ja då? Och kanske hon vill sova över!
- Tja... Jag tror inte det kommer att hända, precis.
- Det kan man ju inte veta! OM hon ringer, vad svarar du?!
 
------------------------------------------------------------------
 
Kärleksfullheter - de finns det gott om men just nu kommer jag bara på en:
 
Glöm valkar och annat trams
- Mamma, du är en skattkista du.
- Va, en skattkista?
- Ja, din kropp är en skattkista, för däri låg jag som en skatt som kom ut!
- Fina unge, det var en härlig tanke. En skattkista, det vill jag gärna vara.
- Ja, allting kan vara en skattkista om man vill det. För det kan bli nåt bra! Jag är också en skattkista, för jag kanske kommer att bli mamma sen när jag blir stor och då blir den bebisen som kommer ur min mage en skatt ju! Åh, jag längtar efter min skatt!
 
------------------------------------------------------------------
 
Vid nattning (då kläcker hon många sköna, men oftast hinner jag såsa bort dem):
 
Kvicktänkt rackarunge
- Puss och godnatt Frida! Då går jag ned nu då. Men nu är det sovdags, så lyssna på pappa och ligg stilla och var tyst och andas lugnt så du coolar ned nu. Klockan är mycket och be behöver verkligen sova. Så nu vill jag INTE höra en massa snack och tjatter här uppe sen. Okej?
- ....
- Men ursäkta, NÅN av er kan väl åtminstone svara när jag pratar med er!
- Näe mamma, för du SA ju att du inte ville höra nåt mer prat ju! (galet fnittrandes)
 
------------------------------------------------------------------
 
Sötunge. Som så många andra sköna kids är hon fylld av funderingar, klokheter, bus, mysiga egenpåhittade ord och resonemang som tar oväntade vändningar. Jag ÄLSKAR det!
 
/Jenny

Vanor och ovanor

Jag borstar tänderna på Frida. Så gott det går, vill säga - hon pratar oavbrutet. Babblar och bubblar, skojar och fnissar. Det är mysigt, men klockan är mycket och jag blir samtidigt lite otålig. Jag petar henne på näsan med tandborsten, ler och säger:
 
- Men FRIDA, var tyst och gapa nu! Jisses, du pratar lika mycket som jag gör. Tjatter hela tiden.
- Ja, och så PRUTTAR vi lika mycket också, mamma!
 
Haha, jojo. Man är ju liksom glamorös och så...
 
/Jenny

Gomorron gomorron

Frida kom upptassande till oss redan vid 01 inatt. Gissningsvis hade hennes sjuttiofjorton myggbett från förskolan igår (eländes, det ser ut som om hon fått ett gäng ungdomsfinnar i pannan!) väckt henne, för hon kliade frenetiskt på dem när hon krypit ned.
 
Vi låg därför och gonade oss ihop i morse. Sambon kunde inte låta bli att väcka oss innan han ska åka till jobbet. Den nyvakna, übergosiga lillpinglan säger mitt i kramen:
- Pappa, vet du vad jag säger? Tack för att du väckte mig, för du luktar så gott!
- Oj, tack, vad snäll du är!
- Mmm, du luktar öl!
 
Haha! (För alla som blir fundersamma, kan jag meddela att han luktade nytvättat, hudkräm och Listerine tandskölj.)
 
När pappan har åkt, kramas jag och Frida vidare och småpratar om dagen och så. Då säger Frida:
- Och mamma, du har alltid lite konstig andedräkt på morgonen liksom. Den luktar lite äckligt. Fast det gör inget. Jag är ju van vid det.
 
Haha! Same same but (VERY) different.
Gomorron!
 
/Jenny

Vem behöver Spotify egentligen?

Frida och jag är på cykelutflykt. Vi susar nedför en backe och Frida ropar till mig:
 
- Mamma, vill du inte lyssna på lite musik?
- Det blir ju inte så lätt just nu, vi cyklar ju, gumman.
- Men du behöver ju bara TÄNKA på nån låt, så blir det FULLT av musik inne i huvudet ju!
 
Ah. Tänkte inte på det.
 
/Jenny

Märkt för livet

Vi pratade för ett tag sedan här hemma om ålderstecken och rynkor (varför har jag ingen aning om längre, men det kom upp på något sätt). Frida kollade nyfiket om vi hade några rynkor.
 
- Mamma, har ni några rynkor i pannan?
- Ja, lite i alla fall. Fast pappas rynkor i pannan går liksom åt sidorna, men mina går uppifrån och ned. Som här, jag har ju några rynkor här mitt i pannan vid ögonbrynen.
- Jaaaa mamma, du har ju märket från där du jobbar!
- Där jag jobbar?? Vaddå?
- Jo men märket du vet från ditt jobb!
- Från mitt jobb?
- Jaa, som du har på din vattenflaska!
 
Ahaaaaa, där trillade pengen ned. Min kära dotter anser att jag har Högskolan i Gävles logga i pannan. Så kan man ju också se på koncentrations-/bekymmerrynkorna, hahaha! (Ni som inte vet hur loggan ser ut, kan kolla längst upp till vänster här) Snacka om lojalitet med jobbet, va? Jojo. 
 
Kan man få skadestånd, tror ni? Eller sponsorpengar?
Jaså inte? Attsingens, hehe.
 
/Jenny

Vi är ute och cyklar

Idag har jag och Frida cyklat till farfarns och farmorns sommarhus. Det är 11-12 kilometer dit från oss, så det är låååångt för en femåring. Hon var superduktig, verkligen! Det blev en trevlig utflykt med bra vardagsträning, en fikapaus i Strömsbro och många sköna samtal. Till exempel följande reflektion:
 
- Mamma, jag har tänkt på en sak.
- Jaha, vad då gumman?
- Jo, det är sällan man hör en kille säga att något är vackert.
- Jaså?
- Mm. Jag hör dem oftast säga att något är coolt istället.
 
Så impad av att Frida orkade hela vägen. Sedan blev vi bjudna på middag av farmorn och farfarn (tack!), så gott! Efter en lugn hänga-på-landet-kväll, åkte vi tillbaka till radhuset. Imorgon ska vi rensa krusbär som farmorn plockat åt oss (tack igen!) och kolla på Barbiefilm, har jag lovat. (Och förhoppningsvis inte få mer ont i halsen, än det lilla halvsträva som flyttat in såhär på senkvällen.) Vad det blir mer får vi se.
 
Semestermood. Jag älskar det.
 
 /Jenny
 

Danstrans

Frida och jag hamnade lite på tvären här ikväll, så nu bytte vi läggning i hyfsad tid mot soffmys med mig till So You Think You Can Dance så vi hinner kramas och bli sams. Frida kläcker sköna kommentarer och funderingar som vanligt.
 
Ett par dansar samba. (Sviiiiinbra, för övrigt.)
- Mamma, jag tycker det ser ut som om man ska dansa den här dansen med någon man älskar. 
- Varför tycker du det?
- Jo men... Det ser bara ut så. Och det är jU mycket roligare och coolare att dansa med någon man tycker mycket om, eller hur?!
 
Nästa par äntrar scenen:
- Vad hon ser ung ut, visst gör hon?! Hon ser ut som att hon bara är tonåring. Hon kanske ÄR det? Och varför liksom sträcker de sig efter varandra hela tiden? Visst är det för att de längtar efter varandra? Är det för att den handlar om kärlek, den här dansen? För det gör den, va?
 
Sköna funderingsfilur. Jag var nästan sugen på att låta henne få vara vaken lite längre, bara för att få höra fler intressanta reflektioner. Men... nej. Strax därefter snusade hon djupt och skönt.
 
/Jenny
 

Tidigare inlägg

RSS 2.0