BUSBLOMMA

Frida och jag sitter i bilen och jag kör in bakom en bil på en parkering. Parkeringens ena sidan är i stekande sol, den andra i skön trädskugga. På skuggsidan finns gott och väl plats för två bilar - men den andra bilen glider in och ställer sig prick i mitten! Goddag yxskaft.

 

Jag muttrar lite irriterat om att det borde ha funnits plats för oss med och "hur tänkte han nu", och Frida frågar vad jag pratar om. Jag förklarar att han som parkerade före oss hade ställt sig lite klumpigt mitt i, istället för att lämna plats i skuggan även till oss. Då säger den lilla raringen:

 

 

Tack gullunge, det värmer ett mammahjärta!

 

Nu på kvällningen blev Frida plötsligt alldeles ledsen och kom och bad mig om en kram med darrande läpp. Jag frågade varför hon var ledsen, och det visade sig att hon mitt i smaskandet på en Piggelin plötsligt hade överrumplats av tankar på döden. Det pratar vi om då och då sedan länge, när det kommer upp frågor och funderingar.

 

Sötnosingen. Hon var verkligen ovanligt bedrövad och grät, så vi satte oss i soffan och kramades och pratade om döden och livet i nån halvtimme. Många frågor kring att hon är rädd för om det kommer att göra ont, hur det känns efteråt och när det ska ske egentligen med henne och med oss. Jag svarade och resonerade så gott jag kunde, vi hade ett jättefint samtal om en massa viktigheter och på-riktigt-aspekter, och lugnet lade sig så småningom igen.

 

Frida sa att hon kommit och tänka på det här just idag, för att hon inte träffat mig så mycket nu (för det blir lite skillnad när pappan lämnar och hämtar och jag jobbar lite längre) och då hade hon tänkt på att hon aldrig ville förlora mig. "Och då blev jag alldeles ledsen mamma, och började tänka på döden!" Åh, hjärtknip. Tur det bara är tre veckor till semestern.

 

Efteråt satt vi här som fröknarna Prick & Fläck AB - vi blir ju båda så hiskeligt rödflammiga i ansiktet av att gråta. Då läste jag saga i en bok om superkrafter och nattade den lilla stortänkaren för idag. Hon somnade faktiskt med ett leende och jag hoppas hon drömmer om att kunna flyga inatt istället för om livets allvarsamheter.

 

Ha en fin vecka!

 

/Jenny