Mätt, vägd, kollad och justerad

Besöket på sjukhuset drog ut på tiden, det var lite väntan här och väntan där... Den lediga eftermiddagen blev inte särskilt lång på något vis. Men vad gör det! Vi hann kika in hos pappan på jobbet en sväng också, innan vi åkte vidare till stan.
 
Det mesta såg fint ut på astmakollen. Jag konstaterade när jag kollade hur ofta Frida behövt ta sina "förkylningsdoser", att sedan hon börjat med sin dagliga tablett har hon minskat antalet medicindagar med tre fjärdedelar! Drastisk skillnad, det är ju toppen. Hon var dock liiite för tät i grundandningen nu, enligt spirometrin. Hon fick därför (förutom sina tidigare medikament) en ny kompletterande medicin, en långtidsverkande luftrörsvidgande inhalator som hon ska ta morgon och kväll ett tag. Det blir bra det.
 
För övrigt är ungen mätt och vägd (med jeans mm) nu, det var länge sedan:
Längd: 119,5 cm  ---  Vikt: 24,1 kg
 
 Frida tyckte det var ljuuuust idag, så hon tog på sig solbrillorna som låg i bilen.
De var stora, de var ute och gick med henne. Hon såg ut som en fluga, haha!
 
Efteråt köpte vi Furuviks-årskort, gjorde lite ärenden på stan och käkade mjukglass. Ikväll har vi käkat grillat, och jag råkade sova middag en timme sådär bara. Inte likt mig, men välbehövligt!
 
/Jenny

Lägg av nu

Efter att Frida idag varit feberfri hela dagen, kändes det rätt safe med vardag imorgon.
 
När pappan kom hem klädde vi på oss och gick på en stilla prommis hela familjen, för att få lite luft och testa nivån på den envetna hostan. Och jodå - nog hostade hon alltid. Så fort vi började gå, började ungen kraxa. Plenty. Det var på gränsen, men kanske skulle det funka med förskola imorgon ändå?
 
Under middagen sedan bara kroknade Frida; blev ledsen, frusen, trött, åt inget och bara liksom totalt ynkade till sig. Och jodå - febern rusade upp igen. Varm, matt och skruttig somnade hon POFF. Jag har kollat tempen i örat två gånger sedan dess medan hon sover, och den rackarns febern håller i sig. Tusans!
 
Jag har jobbat hemma idag, så Frida har fått skrota runt rätt mycket på egen hand. Gick bra faktiskt, hon har ju guldmedalj i att leka själv (och ja, även i att se på TV/film). Tur det, för nu får vi köra en repris imorgon också...
 
/Jenny

Jojo-feber

Alltså den här krassligheten Frida dras med för tillfället är ju helskum.
 
Först nån dags småkrax och låg feber. Safe, liksom.
Sedan pang; en 40-gradersnatt och en riktigt loj dag med noll matlust.
Men så plötsligt: en lågfeberkväll och mild lugn natt.
På det följde en (ickemedicinerad) feberfri förmiddag - yes, nu vänder det.
Men nej; PANG, en 40-graderseftermiddag med heldäckad tjej!
Varm ynkeliynk-kväll och hjärtskärande gråt om jätteond axel (?!).
Fast plötsligt tar Alvedonet, ungen är feberfri, äter lite och börjar tjattra igen.
 
Jaa ni. Fortsätter det här som för många andra på förskolan, blir det långdraget (och med bergochdalbane-artade surpriser tydligen). Håller tummen att hon slipper många fler 40-graderstoppar, hua vad loj och tagen hon blir då. Efter två magsjukor och den här feberhistorien inom loppet av tre-fyra veckor, börjar det dessutom synas på henne att hon tunnat ur en smula. Det går ingen nöd på henne direkt, men ändå.
 
Hon piggnade till lagom till Melodifestivalen, så hon fick heja på Ulrik Munther precis som hon längtat efter. Under tiden mumsade hon i sig i ett par pannkaksrullar (jippi!), käkade Piggelin, drack vatten och fällde störtsköna kommentarer. Som när Army of Lovers drog igång sitt nummer:
 
- Alltså... Den här föreställningen är ju ÄCKLIG. Kolla vad de liksom ålar sig mot varandra!
 
Haha, gullnosing. Nu ska jag gå upp och kura ned mig bredvid henne, och vänta hem sambon som kör taxi inatt. Natti!
 
/Jenny

Plötsligt händer det (samtidigt)

Känner mig lite manglad efter ett ganska pirrigt dygn med fart i!

Igår förmiddag visade sig nämligen våra vänners lilla bebis-i-magen plötsligt ha tröttnat på att ligga där och jäsa, den ville ut drygt tre veckor i förtid - surprise, surprise! Vi som planerat jourläge för skuts och barnvakt, fick nu rycka in liiiite tidigare än väntat.

Tajmat nog var de blivande föräldrarna redan på sjukhuset (för vändningsförsök av bebis som valt att ligga med rumpan nedåt), så vi slapp hela "hjälp, tänk om du föder barn i bilen??!"-resan. (Puh!) Istället hämtade vi den blivande storasystern på hennes skola när dagens var slut - enkelt genomfört, eftersom sambon var hemma och vabbade med småkrasslig Frida.

Vi hade en bra kväll med en glad gäst som inte tycktes alltför bekymrad över den plötsliga övernattningen hos oss, utan tjejerna hade så kul och mysigt ihop. Jag ilade över till vännernas hus och packade ihop lite bebissaker, föräldrasaker och storasystersaker. Tillbaka hemma nattade jag de två busbrudarna. Kompisen I hade bara en kortkort småledsen längtansstund, men det vände snabbt och sedan slocknade hon i godan ro. Skönt!

Otajmat nog steg Fridas feber lagom till nattningen! Dels blev det körigare på "hålla-alla-nöjda"-skalan, dels vill man ju INTE smitta ned en liten tjej som sedan ska hem till en ny liten bebis... Men vad gör man. Febriga Frida lades i vår stora säng, och den lilla gästen nattades i renbäddad gästsäng i Fridas rum omgiven av sina egna goskuddar.

Under sena kvällen kom ett härligt meddelande; en liten söt och frisk kille hade fötts! Jag blinkade glada tårar, sååå skönt att allt gått bra. Och tänk vilket under det alltid är, när det plötsligt finns en ny liten person i världen!

Vid tretiden vaknade jag av att Frida hostade och var galet varm. Tempkoll i örat visade 40,2 grader, läskigt högt. Jag petade i henne alvedon (och vatten), men febern gick bara ned till 39,4. Efter några mestadels vakna timmar intill en brännande het och flämtande Frida, var jag ganska gäspig när I plötsligt kom tassande kl 05.29 och var hungrig (!).

Hon fick en banan och lite vatten, sedan viskade jag att hon nog behövde sova minst nån timme till, eller åtminstone vila. Jag bäddade ned henne, strök pannan lite, hon kurade ned sig i kuddhavet igen - och slocknade faktiskt igen nästan direkt (vilket inte är någon vanlighet, har jag förstått)! Skönt, främst för henne!

I morse skjutsade jag I till skolan, levererade bra-att-ha-saker till nyblivna tvåbarnspappan på sjukhuset, åkte och jobbade halvdag, och hämtade sedan I igen när skolan var slut. (Hon frågade underbart omtänksamt om hur Frida mådde, trots att hon borde ha SÅ mycket annat att tänka på. Gullnos!. Hon hade skrivit en liten saga i skolan idag där hon inkluderade lillebror *hjärtknip*, och visade stolt upp fotot i min mobil på sin nya lilla bror för klasskompisarna - då fann jag mig genast stå och blinka bort några rörda tårar.)

Jag åkte med I till sjukhuset, och softade i soffan hallen utanför BB medan hon fick gå in och träffa sin lillebror (betyget var att han var söt, sa hon - men han skrek också, haha) och såklart mamma och pappa. Efterlängtat! Sedan skjutsade jag via ett provianterings-stopp tvåbarnspappan och den fina, varmhjärtade storasystern (som vi är så glada att ha fått låna!) hem till sig.

Här pysslar vi nu om vår fortsätt febervarma tjej (och håller tummarna hårt att hon inte smittat I med nån bacill). Hon har ätit väldigt magert idag och sovit ett par timmar, men piggnade till lite mot kvällen och nu tog Alvedonet bättre skönt nog. Det är många på förskolan som haft envis feber och varit hemma länge, så vi tar det easy och ser hur det artar sig.

Vilka dagar! Nu är det hög tid att natta även för mig. Jag håller tummen för att få sova lite mer inatt. Nu har ju i alla fall "bebis&barnvakts"-pulsen gått ned, haha, då kanske jag kan relaxa bättre.

Ha en fin helg därute!

/Jenny


Tredje dagen gillt

Då är det VAB-dags igen här i huset. I eftermiddags ringde de från förskolan och meddelade att Frida var genomförkyld; snörvlig med en enveten hosta. Bara att ta sig dit och plocka hem den lilla pinglan. Ingen surprise direkt, med åtta kids sjuka på Fridas avdelning just nu var det ju bara en tidsfråga.
 
Nog hostade hon alltid, men när hon hamnade hemma i soffan utan spring så coolade det i alla fall ned sig en smula. Hon visade sig ha 38 graders feber också, så imorgon blir hon hemma. Men det ska sägas: Jag vabbar hellre förkylning 10 gånger om, än magsjuka. Och för övrigt blir det pappan som får den äran denna sväng.
 
Just nu är läget stabilt, ungen mår okej och vi får bara softa lite så blir det snart bra.
 
Natti natt!
 
/Jenny

Halvhyfsat

Det finns hopp om livet här, som man brukar säga.
 
Fast först körde vi en "all night kräk", för sådär lugnt som jag först hoppades blev det ju inte. Långt ifrån. Varför är det alltid på natten kräksjukan kommer? Som nån slags tortyr ska man väckas gång på gång på gång, just när man dimmat till sig det minstaste. Vid sextiden coolade Fridas mage dock ned sig och vi fick äntligen sova. Tack och lov slocknade hon igen även efter att hon vaknat till vid nio, så först efter klockan elva masade vi oss upp. Välbehövliga kompletteringstimmar för oss båda, let me tell you!
 
Sedan dess har ungen mått rätt okej. Barn är ju otroliga på det viset. Inte ett gnäll, inte ett klag, inget om att hon är slut eller så - bara "tjolahopp, jag tror jag ska pyssla lite nu" eller nåt annat sorglöst! Men hon har inte varit sig själv ändå, för det har knappt gå att få i henne nåt alls på hela dagen. Hyfsat okej med dryck (efter tjat i alla fall), men knappt nåt ätbart alls. Bara en minimacka, pinnglassar - och popcorn! (JA, man provar vad som helst...)
 
Så jepp, det blir VAB resten av veckan enligt förskolans 48-timmars-regler.
 
Nu håller vi tummarna för att den här natten innehåller sömn, att det lilla som stoppas i lillmagen får stanna där, och att aptiten ökar till imorgon. Och att inga andra ska insjukna. Tack!
 
/Jenny

En händelserik eftermiddag

Idag har Frida och jag hängt hos familjen E/J (Fridas dagiskompis S med mamma och lillasyster) i kvarteret nästgårds.Vi liksom flyttade in där strax efter ett, och kom inte hem förrän på kvällningen. De bjöd på lunch, fika OCH middag - vilket lyx! Tjejerna fick leka ikapp och mammorna prata en massa - win win. Supertrevligt, TACK!

Vi hade dock ett litet avbrott där i kompismyset. Ett dramatiskt avbrott.
 
Plötsligt gav Frida upp ett siren-tjut och kom gråtande till mig med handen tryckt mot huvudet. Till sist fick jag ur henne att hon ramlat mot bordet, och när jag kollade bakom örat så hade hon fått ett 1,5-2 centimeters rejält jack där. Aj aj aj. Torka blod, torka tårar, kyla ned.
 
Jag ringde en läkarvän som brukar jobba på familjeläkarjouren, för att kolla om hon trodde att man behövde sy eller så. Och ja, hon tyckte vi skulle åka in direkt och få det kollat. Som tur var hade pappan precis kommit hem från jobbet, så vi ringde honom, blev hämtade och åkte direkt till familjeläkarjouren. Där var det snabba ryck idag, applåder för det! En dryg halvtimme eller så senare hade Frida ett limmat och tejpat öra (och läkaren höll med om att vi gjort rätt i att åka in, för det var djupt) och vi var på väg därifrån.
 
Frida som tidigare blivit lovad att få stanna och äta hemlagad pizza hos S, ville då ABSOLUT åka tillbaka dit. Pappan skulle ändå gå och träna, så eftersom Frida verkade okej i övrigt (förutom ett ytteröra som blånade och svullnade alltmer, och ett stort blåmärke på armen som hon också slagit i) åkte vi tillbaka. Och jag tror nog pizzabakning med S var en alldeles utmärkt distraktion och tröst mot ett ont öra!
 
Tjejerna gjorde småpizzor med pepparkaksformar; pizzahjärtan & pizzagubbar. Roligt!
 
Men det var inte riktigt slut på spänning för den här dagen. Kompisen S började klaga på att det kliade här och var under eftermiddagen - och jodå, nog hade hon lite prickar här och var. Sedärja, med stor sannolikhet är det vattkoppor på väg! Med det har Frida haft med besked för ett och ett halvt år sedan, så det är nemas problemas för oss. Skönt det i alla fall!
 
Nu innan nattning hinkade Frida (enligt doktorn rekommendationer) i sig en slatt Alvedon, så att hon skulle kunna sova lättare på det ömma örat. Hennes mesta problem med det onda var att hon inte skulle kunna gå på badhuset (ingen hårtvätt/dusch på örat på fem dagar), och inte kunde sova så bra åt "mitt håll" vilket hon ville för att kunna gosa mig! Haha, sötunge.
 
Frida konstaterade att "resten av den här dagen var ju perfekt mamma, början och mitten var perfekt, det var bara lite på slutet som det inte var perfekt!". Jojo. Det är bestämt vad som kallas en positiv livssyn! Härliga unge.
 
/Jenny

Tempoväxling

Här fick vi styra om planerna på morgonkvisten. Frida smög igång med feber och lite hosta idag, så vi är hemma och ser vart det tar vägen. Det är första gången på jättelänge som hon är hängig.
 
Hade såklart varit allra skönast att veta om det redan igår. Då hade vi kunnat ha lyxig slömorgon istället för att dra igång hela "väckarklocka-snooze-upp-morgonjäkt"-proceduren (idag med den festliga överkursen överkursen "söka-vimsig-sambos-nycklar-inne-och-ute"), för att sedan inse sjukfakta och tvärbromsa processen. Men man kan inte få allt, haha!
 
Det går verklgien ingen nöd på oss. Att vabba (vobba...) en lättfebrig och småhostig pingla när man också själv känner sig halvmosig gör inte så mycket. Sedan insåg jag att det är -19 grader ute dessutom, skönt att inneskrota då såklart. Men det är soool och enormt vackert, så det lilla ärende vi måste göra till bibblan sen nån gång sitter fint för att få sniffa lite snabbt på tjusigheten. Via bil, men ändå.
 
Nu ska jag gräva fram ett par långkalsonger (DÅ är det kallt, vill jag lova). Och så ska jag glädjas åt att jag fick meddelande om att jag vunnit en snygg liten tavla/tryck i en adventskalender på webben.
 
Ha en fin dag!
 
/Jenny

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig

Jag: - Usch, jag har lite ont i halsen och känner mig frusen och skruttig.
Sambon: - Här älskling, ta en liten hutt honungslikör från Malta som vi fått i present förut. Det står att den ska vara hjärtvärmade och lindra bra vid förkylning!
Jag: - Va? Står det? Hm. Ja okej då, jag tar väl lite då.
 
Ett par minuter efter en liiiten hutt säger jag "Oj vad jag blev varm om öronen! Och om kinden. Du vet sådär som jag blir ibland av vin som jag inte tål." och sambon tittar upp på mig. Jag ser på hans blick att jag INTE inbillat mig, och han säger typ "Herregud, du är illröd!" och säger  att jag ska kolla mig i spegeln. Jag går till toan och kan snabbt konstatera att det var längesedan jag reagerade såhär starkt. Medan jag står där, slår nya strimmor och fläckar upp i ansiktet och på övre delen av överkroppen hela tiden och jag blir allt kokhetare. Tänk er en riktigt, riktigt rejält röd solbränna - och lite mer. Det var ingen höjdare.
 
Lösningen blev intag av allergitablett, en kall handduk på fejset och en stund på altanen med solfjädervift mot mig. Efter typ 20-30 minuter lugnade det sig, nu kliar det bara lite här och där men är i övrigt nemas problemas.
 
Himla skumt. Det var väl nåt jag var allergisk mot, helt enkelt.
 
Om den däringa likören funkar mot förkylning, förresten?
Absolut! Jag hade ju inte en tanke på halsont eller frusenhet på minst en halvtimme...
 
/Jenny

Fixad och helt färdig

Back home från dagkirurgen. Vid liv.

(Jodå, det hann svepa förbi några ångestmoln inatt nån gång, med tankar om att saker faktiskt kan hända när man opereras... Väl medveten om att det verkligen inte var nån långdragen livshotande operation jag skulle göra direkt - jag minns och förstår mammas ångest över sin sista operation till exempel - så spökade ändå tankar på risker och följder. Men jag lät dem få tänkas, och då försvann de ganska fort.)

Det gick bra att sövas! Fast det är en mycket märklig känsla att bli lite soft och groggy i 30 sekunder typ och sedan POFF försvinna bort utan att man märker ett smack, för att sedan (i mitt fall redan efter typ 20 minuter) vakna och tro att det gått några sekunder bara. Weird.

Allt hade gått bra med operationen. Jag hade tur och slapp må illa efteråt, var bara jättetrött. Och efter en stund även sjukt hungrig. Sambon hämtade mig och vi tog vägen förbi Max drive-in på vägen hem, en snabb fix behövdes för min tomma mage! Några killar pratade på uppvaket om att de skulle åka och köpa hemburgare efteråt, de smittade av sig.

Allt gick bra och är väl, men jag är tydligt trött och seg (i bilen hem tyckte jag själv att jag pratade sluddrigt, lite som på fyllan liksom) och har lite ont även om det just nu inte är så farligt. Så får det gärna fortsätta, så jag kör nog på med stadigt värktablettsintag minst ett dygn eller två enligt rekommendation.

Nu ska jag försöka orka duscha innan nattning. Bakvänt att jag känner mig så ofräsch, trots att jag duschat och skrubbat mig rekordmycket senaste dygnet! Men det är annat att få duscha med krämigt lödder, och balsam, och smörja sig mjuk efteråt.

Imorgon väntas vila, lite hemjobb i mån av ork, och lämning och hämtning av Frida.
Och så tumhållning för bra provsvar om ungefär tre veckor!

/Jenny

En liten kirurgdate

Imorgon ska jag dra en repa till dagkirurgen i Sandviken. Jag ska bli sövd för första gången i mitt liv, för att de ska göra cellprov samt eventuellt nån typ av åtgärd så att jag slipper åka dit och bli sövd vartannat år av samma anledning...

(Orsaken är en låååång historia, men den någotsånär korta men begripliga versionen är följande: Jag opererades för cellförändringar på livmodertappen (var det väl?) 2008 och ska kollas extra ofta av den orsaken. Proverna hittills verkar ha varit sisådär... Jag fick plötsligt värsta störtblödningen innan påsk (läskigt var det!), och kollade såklart upp om gyn kunde lista ut varför. De hittade inget fel, men kunde inte göra något cellprov för att det inte gick att komma åt på grund av ärrvävnad efter operationen. Nähänä, men vid de två tidigare proven (varav det ena gjordes av samma gynekolog - man minns ifall den som ska fiffla där nere är en man som ser ut som en grekisk svartmuskig slaktare!) var det minsann ingen som hojtade till, inte! Men nu var det bara marsch pannkaka hem och vänta på kallelse för att åka och bli sövd minsann. Tydligen behövde undersökandet och åtgärdandet bli lite... obekvämt.)

Så alltså: imorgon ska jag tippas omkull och kollas upp. Jag är lite nervös för själva sövandet och hur jag ska må. (Cystan jag har på halsen fick ju tömmas men sitta kvar, just för att det är en onödig risk att sövas...) Men det är ju ingen livshotande operation precis, så det ska nog gå bra.

Det var väl rackarns vilka bestyr det här för med sig. Jag har inte tid med det här! Läsa en massa papper och fylla i ett långt frågeformulär. Duscha och tvätta petnoga med nåt desinficerande joxelimox både nu och imorrn. Inte använda nåt luktagott och inget smörjande. Ta bort omsorgsfullt målat nagellack på sommartårna. Byta till rena kläder, rena handdukar, och rena lakan i sängen! Äta frukost aptidigt och sedan bara dricka vatten och saft hel dagen (och antagligen bli gaaalet hungrig). Och mitt i allt; lämna Frida, fixa matsäck till hennes utflykt och försöka jobba hemma...

Jaha. Dags att styra upp det sista innan sängen väntar!

/Jenny


Red eye

Jag är hemma sjuk.

Det här verkar vara en envis ögoninflammation. Det gör rejält ont i ögonen, speciellt om jag sitter länge vid datorn eller TV:n, märkte jag igår kväll. Dessutom kladdar de fortfarande.

Jag ger det en dag till, helt enkelt. Det funkar inte med en hel dag vid datorn, jag måste vila mellan varven. Det är stor skillnad på att småknappa lite såhär, eller att jobba och sitta vid skärmen konstant.

Imorgon är en annan, klarsynt dag.

/Jenny

Ja det är vååååren, ja det är vååååren

Medelhöga halter av björkpollen (och sälg, vide och alm), säger pollenprognosen.
No shit, Sherlock! Och tänk vad skojsigt, då kommer det snart att bli ännu mer.

Så här års slår det aldrig fel, då är jag redan apless på våren. Effekten av de första "oh vad det är skönt ute"-dagarna har slagit till rejält. Jag läser statusar på facebook om hur folk soooolar och myser och jobbar i trädgården, men själv är jag bara snuvig, trött, extremt luddig i skallen, enormt kliig i ögonen och vill stanna dygnet runt i ett mörkt rum inomhus. Typ.

Men annars är allt bra, haha!

(Det är ju ett lightproblem utan dess like, jag vet. Nemas problemas. Jämfört med riktiga åkommor faller det här platt. Jag blir bara lite knäpp av att det kliar så mycket i ögonen att jag vill gräva loss dem ur dess hålor...)

/Jenny

Den stora sovardagen

Idag jag jag vilat, ujujuj. Plattfiskläge.

Efter att ha varit upp och pysslat fram frukost till Frida (och snabb-inhalerat en egen), tassade jag i säng igen medan hon nöjd kollade barn-TV på morgonkvisten. Sedan gick sambon med henne på barndansen, så jag soooov och soooov i allsköns ro och kom inte upp förrän strax före 12! Milda makaroner. Men jag behövde det antagligen.

Efter lite lunch och hemmahäng stack sambon och tränade, och Frida hängde med. Jag låg i soffan typ hela tiden och försökte härda ut - har haft blixtrande huvudvärk idag som bara blivit värre. Men på kvällningen fick jag akupunktur av sambon och då lättade det faktiskt lite, hurra! Håller en tumme att det fortsätter så. Idag har jag nämligen haft lite lätt feber igen, det känns inte riktigt lämpligt när skruttigheterna förväntas vara på tillbakagång.

Händelserikt, som ni hör. Imorgon väntas nog sisådär samma ingredienser som idag - plus bokläsning. Rafflande leverne, haha!

/Jenny

Jamen gå ÖVER nån gång

Jag är sååå himla trött på att vara rasslig. Jag känner mig minst lika hängig nu, som för en vecka sedan då jag stod i valet och kvalet över om jag skulle jobba på torsdagen eller vara hemma längre och kurera mig.

Snuva, rosselhosta, och ont-ont-ont i skallen. Heeela tiden. Dumma bihålor.

Jag har varit mer eller mindre hängig i tre månader nu.
I mitten där nånstans har jag även klämt en sväng antibiotika.
Ett steg fram, två steg tillbaka.

ENOUGH.

Men annars mår jag bra! Allt är relativt.

Imorgon bitti ska äntligen läkaren ringa upp mig. Fast då gäller det inte ömma bihålor, Nej, då ska jag vara krånglig patient vad gäller blodtrycket, som jag inte blir riktigt klok på om det verkligen är för högt eller inte. Det verkar ju bero på när och hur man mäter...

/Jenny

Projekt krånglig patient

Jag har haft ett litet projekt för mig idag.

Jag lånade en blodtrycksmätare igår kväll, en riktig kvalitetsmätare (enligt bl.a. sköterskan på BVC ska den vara mkt bra och tillförlitlig - jag frågade för de sålde den där nämligen). Nu har jag gjort en egen variant av 24-timmarsmätning med den (dvs mätt många ggr under ett dygn, förutom på natten då förstås...).

Vips har jag INTE högt blodtryck. Que?

Normala värden, möjligen liiiite högt undertryck ibland (om jag tolkar det rätt). Eh... Förvirrande. Jag ska ta och ringa farbror doktorn och ta ett litet snack, innan jag börjar med den däringa blodtryckmedicinen han skrivit ut.

Ja alltså, jag fick ett brev. Förra veckan? Eller kanske i slutet av veckan innan dess? Minns inte. Där stod i alla fall att jag har ett gränsvärde-blodtryck, och att har föreslår en tablett mot detta och ny provtagning om en månad. Men si jag är inte förtjust i att bara käka medicin utan att vara säker på att jag måste, så jag har väntat lite och frågat runt. Nu skulle jag vl ändå börja tänkte jag - men så när jag testat med den andra mätare blir jag osäker. Så med risk för att vara en dryg och krånglig patient, ska jag ringa och höra mig för först.

I brevet från läkaren stod också att att ett par levervärden (inte den alkoholrelaterade, det skulle förvåna mig storligen) var lätt förhöjda. Vad detta beror på eller vad som ev. ska göras, förtäljer inte historien ännu.

Jag tycker det är lite märkligt att inte få några pekpinnar i stil med "Du är ju rätt överviktig och tränar kanske typ inget och stressar kanske lite mycket? Ta och skärp dig!". Men visst - det kan jag ju räkna ut själv. Så operation skärpning inledes oavsett - om än i lagom skala. Stegvis. Hållbart läge, tack.

Natti natti!

/Jenny

Stabilt

So far so good.

Läget fortsatt stabilt, inga fler insjuknade (än), sömn hela natten.
Bara ett evinnerligt tjat om att ungen ska peta i sig dryck och käk.

Har nog slagit nån slags rekord i antal byten av knappt använda lakan och handdukar.
Det är helt klart värt tvättandet, för att jaga basiluskerna på porten. 

/Jenny

Världens duktigaste lilla ynkling

Vi har haft en tuff natt. Inte mycket sömn. Men Frida har varit världens duktigaste lilla skrutt, så vi har sluppit fler bädda-om-och-duscha-av-omgångar efter den första. Mitt i eländet när hon själv var sååå ynklig och darrig, sa hon:

- Tack mamma för att du hjälper mig, du är verkligen en snäll mamma!

Har man själv då sovit bara nån timme och klockan är fem på morgonen och man är lite slut - ja, då kommer det lätt några tårar i ögonvrån av stolthet över det tappra, storhjärtade barnet.

Sedan i förmiddags verkar det ha lugnat sig. Puh. Håller tummarna att det varar.

/Jenny

Jag kapitulerar

Jag ger upp. Jag blir hemma resten av veckan och kryar på mig.

Jag struntar i stressen över att vi inte har råd med att jag är sjuk just nu.
Jag ignorerar att jag har mer än fullt upp på jobbet och att planeringen totalrasar.
Jag släpper hela grejen med att vi borde städa inför Fridas födelsedag på söndag.

Jag behöver lägga ned garden ordentligt och bara låta det få ta tid, det här. Febern har släppt men hostan och huvudvärken är kvar, inklusive en trötthet som är påtaglig. Vila vila vila.

Idag har pappan och barnet varit i Kungsberget, Frida har fått prova på slalom för första gången. Hon tyckte det var jättekul! Det ska visst finnas foton, men jag kan inte hitta kameran nånstans... Och kameramannen sover. (Jag som sovit en massa på dagen, hade lite extra svårt att komma i fas ikväll märkte jag.)

Imorgon ska sambon på jobbintervju i Hudiksvall. Kul! (Men det hade gärna fått vara närmare förstås.)

/Jenny


En second opinion som jag är glad för

Ikväll har Johan varit på apoteket och hämtat ut antibiotika åt mig.

Va? undrar den uppmärksamme kanske.
Men doktorn sa ju att det var virus och gjorde inget?

Ja, DEN doktorn ja! Men min astmadoktor som jag också sprang ihop med där på hälsocentralen igår, som även råkar vara en mycket trevlig förskoleförälder på "vår" avdelning, hon sa annat. Hon är min vän på facebook och läser hur jag skriver att jag mår, och hon jobbar mycket jourer och hör vad som florerar just nu. Hon sa idag "du såg alldeles för hängig ut, och det där låter som mycoplasma" och skrev resolut ut en antibiotika som dessutom är antiinflammatorisk.

(Detta är för övrigt samma doktor var den enda som inte sa struma när jag fått min knöl på halsen, utan hon sa vätskefylld cysta - som det ju visade sig vara efter tusen prover!)

Sådärja. TACK!

Jag tar inte gärna antibiotika i onödan. Men jag känner också min kropp och vet att nåt är fel nu, så jag petar i mig och håller tummarna att det kickar in. Snabbt. För nu vill jag andas, slippa hosta sönder mig och få en smärtfri skalle. Och lite ork vore inte dumt heller. Tackar.

/Jenny

Tidigare inlägg

RSS 2.0