Regnet det bara faller ned

Idag har det drippdroppat större delen av dagen. Nån sväng där på eftermiddagen trodde jag att det skulle klarna upp och jag skulle få ta mig torr hem, men nu är det blankt och blött ute igen. Well well, nu får det räcka för idag, så jag tar väl helt sonika och cyklar hem i regnet då.Jag är ju inte gord av socker.

Det här gråvädret ger liksom den första riktiga höstfeelingen. Första höstregndagarna får mig alltid att längta efter filt, tända ljus, varm choklad och soffmys med film eller en schysst bok! Jag har fortfarande trekvartsbrallor och är jacka-lös, men de flesta andra kör långbrallat och långärmat och hela kittet nu. Snart dags för mysiga halsdukar och sparkar i färgsprakande lövhögar. Lovely.

Myslängtan alltså. Kanske nåt TV-serieavsnitt på play? Eller lite bokläsning med Frida? Vi får väl se vad jag kan åtstadkomma. Just nu tycks vi få vara förhållandevis nöjda om jag kan hålla mig på gott humör när jag kommer hem... (All work and no play makes Jenny quite an irritable girl.) Men självinsikt är ett steg på vägen till bättring, i alla fall.

Ta hand om er och varandra därute och ha en bra kväll!

/Jenny



Börjar få vittring

Nu börjar den smyga sig på, och närma sig. Hösten.
 
September kom med kylan. Dagarna är fortfarande mest soliga och behagliga, men mornarna är kalla och kvällarna mörka. Cykelsadeln är daggvåt. Luften är klar och hög.
 
Den här veckan har jag haft långbyxor, minsann. Tunna, fladdriga brallor, men ändå. Jag kör dock våga-vägra på strumpor och jacka och sådant än, liiiite till går det att hålla kvar barfotalivet. Alldeles strax måste det köpas in nya långbrallor och överdragisar och annat till barn som växt sol soltörstiga plantor över sommaren och gjort garderoben sorgligt ouppdaterad. Men inte än.
 
Fast jag gillar hösten! Det är nog min favoritårstid. Det är en lite vemodig tid på nåt vis, man ser tidens gång så tydligt i naturen, och liksom blir påmind om livets skörhet (hur pretentiöst det än må låta). Det passar mig.
 
Och så kommer hösten med en massa mys. Man börjar längta efter bokläsning i soffhörnet, te, tända ljus, filmkvällar, långpromenader i friskluft, sköna halsdukar och stickade tröjor. Tänk om alla kunde sluta streta emot och muutra över mörker och kyla - det vore fasligt trist om vi inte hade årstiderna och omväxlingen tycker jag! Man uppskattar bättre det som man fått längta efter - en klassiker.
 
När sovrumsfönstret ser ut såhär på morgonen, vet man att det blivit svalt ute.
 
Lång morgonskugga, av en baglady med datorväska, handväska och träningskasse.
 
Idag skulle jag börja min träningshöst (om man kan kalla den det, när den är rätt planlös). Det var första passet på Bollywooddansen. Jag hade sååå många ursäkter - jag hade massor på jobbet, och FORTFARANDE ont i halsen, och svårt att få med en extra kasse med träningskläder på cykeln, och bråttom efteråt för att jag skulle iväg på en annan grej - men jag gick dit ändå. Bravo-klapp till latmasken! (Att det sedan blev inställt för att vi bara var två deltagare, hör väl inte riktigt till saken? Hehe.)
 
Natti natt, gott folk!
 
/Jenny

Inte som alla andra

Jag måste vara fullständigt unik. Eller ja, det är vi ju alla såklart. Men nu tänker jag på en särskild sak, som jag inte deltar i men många andra verkar jobba hårt på:
 
Semesterdrickandet.
Och skyltandet med det.
 
Facebook svämmar över av glas, flaskor, burkar och tetror. Alkolholhaltiga sådana. Immiga glas i solnedgång, burkar i isbad, människor som skålar, flaskor på bord i motljus. Nya roliga sorter och rekommendationer av favoriter. Det ska kopplas av, rajrajas, mysas.
 
Jag är helt fascinerad. Och en smula bekymrad, faktiskt.
 
Det är inte varje enskild individs publicerande jag hakar upp mig på. Inte alls. Det finns definitivt individer där ute som inte har nån vidare bra ordning på sitt drickande, men den här betraktelsen handlar inte om det. Nej, det gäller helheten. Hela företeelsen liksom. Trenden. Att det är så man gör. Så "alla" gör. Dricker och visar upp det som ett bevis på att något bra händer i deras tillvaro.
 
Vad i hela friden är det som gör att just det man dricker ska vara i fokus? Varför ska det visas upp, som nåt slags bevis på hur mysigt man har det? Hur kommer det sig att de där bilderna på det man dricker, ska symbolisera ledighet och avkoppling? Vad är det som gör att sååå många förknippar ledighet med drickande? För de där glas/flask-bilderna förekommer rätt friskt resten av året också, då oftast som symbol för fredagsmys eller lördagstjoho. Och på semestern formligen exploderar Facebook av dem.
 
Jag är inte absolutist, men jag dricker allt mindre och sällan för varje år märker jag. Kanske är det därför den här ofantliga mängden "äntligen semester + bild på immigt roséglas"-foton drabbar mig så mycket. Jag vet inte. Jag tycker bara att det känns lite märkligt. Som ett symptom vi borde söka orsaken till, på nåt sätt.
 
Jag har nu haft semester i snart fem veckor.
Jag har inte druckit något alkoholhaltigt ännu.
Jag vet inte om jag kommer att göra det heller.
(Och jag är inte gravid, nykter alkoholist eller "tvungen" att låta bli av andra anledningar.)
 
Jag känner mig helt klart som "one of a kind".
 
/Jenny

Filosofi och förhållningssätt på morgonkvisten

En morgon för en tid sedan sa Frida plötsligt:
 
- Mamma, både X och X är sådana kompisar som liksom vill bestämma över mig, och det gillar inte jag fast jag egentligen tycker om dem.
- Nej, det kan ju kännas jobbigt. Fast vet du, ingen kan bestämma över dig om du inte låter dem göra det.
- Vad menar du?
- De enda som egentligen kan bestämma över dig är vi föräldrar, fröknarna på förskolan och sen när du blir större dina lärare och din chef och så. Men dina kompisar kan inte bestämma över dig, om inte du låter dem bestämma. Du har ett eget ansvar att säga ifrån, om du inte gillar hur leken blir. Eller berätta för någon vuxen, om nån är dum mot dig eller så.
- Jaha. Mm. Fast X och X vill bestämma hur vi ska leka och det tycker jag är jobbigt.
- Ja, fast vet du? När jag har hört dig leka, så hör jag att du OCKSÅ gärna vill bestämma över de du leker med. Att du också gillar att bestämma att leken blir på ditt sätt.
- Ja, det gör jag!
- Kanske det är så att det är därför du inte gillar när de vill bestämma? För att du helst vill bestämma själv? När man är lika sådär, då får man träna extra mycket på att turas om att bestämma vet du.
- Oj mamma. Ja! Så ÄR det nog, det har jag aldrig tänkt på!
 
(Dåså. Då var dagens bidrag i tävlingen "SM i präktig förälder" avklarat.)
 
/Jenny

I love you, hösten

Hösten är nog min bästa årstid, faktiskt. Hög, sval, klar luft. Färgstarkt och vackert så man tappar andan ibland. Det är färre "ut-och njuuut-av-den-fina-dagen"-krav på hösten, det tilltalar mig.
 
Och nu är den här.
 
Igår var det frost på morgonkvisten och kyligt så att det märktes. Då hade jag (fröken varm och trekvartsbralla-och-sandaler -in-i-det-sista) plötsligt alla detaljer på plats nämligen; Långbrallor. Strumpor. Hela skor. Kofta. Sjal. OCH jacka! Allt samtidigt. Så ja, nog är det höst nu.
 
(Jag möter i och för sig dem som har vinterskor, mössa, vantar och liknande, och inser att jag fortfarande räknas som "tunt klädd" om man jämför. Men ändå.)
 
Bring it on, vackra höst!
 
(Jag råkade spontanshoppa en funktionsjacka/kappa i veckan - överaskande bra! - så jag är redo för ruskväder såväl som solglitterdiamantdagar.)
 
/Jenny

Ny vecka igen dårå

Tiden springer iväg! Tre dagar utan ett livstecken här, och jag hann knappt märka det. Istället här jag jobbat en massa, haft myslördag med Frida och en kompis till henne där det ingick sushilunch och lördagsgodisshopping, staplat en massa ved i Ockelbo medan jag småpratade med fina vänner, och petat i mig alvedon mot huvudvärk medan jag väntat på att en lurande förkylning ska bryta ut (men det har den inte gjort).
 
Och så har jag njutit av hällakakor med getmese. Jag köpte ett par burkar på Bondens marknad härom helgen, och de tar slut alldeles för fort! Jag tycker det är så galet gott. Dessutom får det mig att tänka på min mormor.
 
Det var hos mormor jag åt getmese, när jag var liten. Hon rörde ut den med grädde, för då blev den lite extra mild, ljusbrun, mjuk, krämig och räckte längre. Och när jag minns mackorna, minns jag köket. Doften. Tapeten med 50-talsmönster. Kökssoffan där morfar alltid satt, drack sitt kaffe på fat och stoppade sin pipa. Jag minns den breda marmor-fönsterbrädan där taxen Tobbe låg på en filt och slickade på köksfönsterrutan, hade koll på alla som kom och gick och gnydde efter passerande löptikar. Skafferiet, som var djupt och svalt och innehöll en massa ovanligheter som vi inte hade hemma. Jag minns skrymslet under köksbänken där hundskålarna stod, i vilka mormor lade ned hårdbrödmackor delade i lagom stora mumsbitar med smöret nedåt - för så skulle det vara.
 
Oj. Allt detta på grund av en getmesemacka!
Sa jag att jag lätt associerar saker med folk och platser?
 
/Jenny

På pricken om pratighet

Jag läser just nu boken "Lilla Sparvel" av Barbro Lindgren för Frida. Den innehåller mycket dramatik, komplexa funderingar, allversamma ingredienser och "på-riktigt-liv" ur ett barns perspektiv. När den gavs ut första gången 1976 fanns det visst en varningstext  på baksidan om att den skulle läsas i sällskap av vuxna! 

Jag minns att jag läste den som liten och tyckte att den var bra. Jag var, liksom Frida, full av frågor och tankar om livets alla sidor och väjde inte för det mörka och sorgsna utan tyckte tvärtom att det var spännande på något sätt.

Igår läste jag ett stycke som jag tycker är oerhört pricksäkert. Det kände jag igen mig i då, och kan fortfarande göra! PRECIS såhär känns det att vara en pratkvarn. Så himla bra beskrivet! Och jo; man förstår den motsatta sidan betydligt mer som vuxen, men känslan blir ofta ändå densamma.

-------------------------------------
Ibland är Sparveln så glad, så fylld av bubblande glädje att hon babblar som en kvarn. Så fort det blir den allra minsta tystnad fyller hon ut den med tankar om allting, med skratt och sång, och hon hoppar kråka över golven och kastar sig handlöst i fåtöljerna. När hon är som gladast händer det att den hon pratar med plötsligt säger:

- "Kan inte du vara tyst ett tag! Måste du prata hela tiden?"

Då är det som att få ett slag i skallen. När hon är så glad och har så mycket att berätta, så tycker de bara att hon pratar för mycket! De har inte märkt hur roligt det är. Varje gång de säger så blir hon iskall över hela kroppen och det känns som om hjärtat vill stanna. Det är synd att stora inte märker någonting. Förstår de inte hur barn är?

En gång i fiskaffären var hon så glad och pratade hela tiden. Och vattnet rann på fönsterrutan och fiskarna låg så fint på sina isbitar och på disken fanns det strömmingar som hoppade upp i luften ideligen. Nyss hade hon fått en böckling att rensa alldeles själv i rummet bakom affären. Och medan hon skar i böcklingen pratade hon hela tiden.

Plötsligt tog sig fisktanten för pannan:
- "Måste du prata så mycket? Jag har så ont i huvudet."

Det var som om hela världen bleknade. Sparveln blev dödstyst. Vit om kinderna åt hon upp sin böckling och gick därifrån. Det dröjde länge innan hon gick till fisktanten igen.

/ur boken "Lilla Sparvel" av Barbro Lindgren
-------------------------------------

När jag läste den texten igår, kände jag stor ömhet för den inre lilla Jenny som så ofta bubblade över och kände sig fel och liksom stukad när någon påpekade det. Och jag känner en stor ömhet för Frida, som är likadan och säkert kommer att hamna i samma läge. Jag är tacksam för påminnelsen om att så sällan som möjligt vara den som trampar på hennes sprudlighet.

Kärlek till oss, och till alla andra pratkvarnar!

/Jenny

Så kan man ju också göra

Igår hade jag tänkt vila mycket, för jag var sååå trött. Vila, och så däremellan jobba lite med en grej jag behöver ha klar på måndag men inte hunnit med i veckan.

Gjorde jag det?

Eh... Uppskjutargenen i mig (som gudarna ska veta är starkare än hos de flesta!) tänkte "snart, jag ska bara" och började med annat istället. Efter sammanlagt flera timmar och sju maskiner i tvättstugan, namnande av nya kläder åt Frida, undanplockning av allt påskjox och lite annat smått och gott, var tiden och orken liksom slut. Jag iddes inte ens slå på filmen jag och C aldrig såg i fredags (för vi pratade hela kvällen - men Frida såg sin hyrfilm tre gånger på ett knappt dygn!).

Jamen IDAG ska jag...! - tänkte jag i morse. Absoluuuut.
Hur det gick?

Jag har sovit länge, satt upp en termometer på sovrumsfönsret, vikt undan sista tvätten, spelat spel med Frida, plockat i diskmaskinen, rensat lite i kylen, plockat undan här och var, ringt några samtal (och har några kvar) och lite annat. Det var NÄSTAN så att jag gav mig på ett par av de flyttkortonger som blivit stående, men nej där gick gränsen.

Kontentan är väl att inget får saker gjort bättre än när annat ska undvikas.
Så... det blir en lång kväll. (Om jag orkar.)

Men kanske livas den upp av lite guldfeber? Till och med jag smittas ju nästan av hockeyspänningen här i stan, då har det gått långt kan jag meddela.

/Jenny

Åh, opsykologin

Jag är en sådan där som gärna vill VARA MED. Inte vara utanför. Känna sig delaktig. Inte missa nåt. Är det självvalt så går det finemang, men annars är det bara jobbigt.

Det liksom tär på arbetsmoralen, när både sambon och barnet snusade och sov när jag gick hemifrån imorse. (Tackar IGEN min lyckliga stjärna för att den arbetslösa sambon normalt sett ändå kliver upp FÖRE mig - det gör hela min morgontrötta vardag 1000 gånger bättre!). Det känns lite trögt när det står tre cyklar parkerade utanför jobbet istället för typ fyrtiotre, och det är rätt tyst och tomt i korridorerna. Och det känns väldigt fuskigt när man ringer hem och de öppnar påskägg, käkar godis och läser saga.

Hmpf. Tack och lov har jag gjort mig halvdag nu.
Glad påskhelg!

/Jenny

Jag säger ju att det var nån ANNAN

Om ens femåring går ensam på toa på Willys medan man själv fortfarande packar ned varorna. Om man själv också går på toa efteråt. Om man upptäcker att det är en helt VIDRIGT ostädad toalett som man vill kräkas lite av och undrar vad det är för FEL på folk som inte kan sköta sina behov med hyfs på en offentlig toa.

Om man efteråt går tillbaka till kassan för att diskret viska att de behöver be nån städa toan för att det är... eh... helt vidriga saker på väldigt fel ställen.
 
Då.

Då kan de lätt få för sig att det är VI som orsakat det va? Och när man sekunden efteråt inser det och säger "Alltså, det var ju inte VI, utan det var så INNAN!" så tror de bara ännu mer att det var vi, eller hur? Liksom alla de fem i kön som hörde det?

Åh. Jag vill gå och dö lite.

/Jenny

Nu är visst året slut

Vi går runt här och plockar och pysslar lite inför ikväll. Så småningom är det dags för dusch och piff. Familjen A kommer och käkar hos oss ikväll. Sambon förbereder i köket. Frida har redan klätt sig i finstassen och inväntar otåligt kompisen I för discolajbans och lek med Barbie.

POFF så var 2011 över. Jag tycker vi nyss var i Thailand (nov-dec 2010). Jag tycker att Frida nyss fyllde fyra (februari 2011).  Jag tycker att vi nyss flyttade till radhuset (juli 2011). Tiden bara går och går. Flytten är väl årets stora grej för oss. Köpa, flytta, landa.

Jag hoppas på att det är ett riktigt bra år som kommer. Ska det komma överraskningar, vill jag att de är bra. Och när de inte är bra, önskar jag mig energi nog att möta dem ändå. Jag önskar mig snabbt ett bra nytt jobb till sambon som blir arbetslös idag. Jag önskar mig tid och kärlek och balans. Jag önskar mig förståelse och ork. Jag önskar mig goda ingredienser som ger året ett lyft.

Jag vill önska alla en trevlig kväll, och sänder en varm tanke om ett riktigt bra 2012.
Ett glatt, busigt, friskt, skönt, energirikt, bra, socialt, stimulerande härligt nytt år!

Morfarn börjar samla ihop sig och sina saker. Han vinkas av runt fyrasnåret idag vid tåget som rullar norrut, och vår tid ihop är över för denna gång. Jag är så glad och tacksam för att han kom!

/Jenny

Grattis i graven mormorn

Igår skulle min mamma ha fyllt år.

Hon skulle ha fyllt sextioåtta år, närmare bestämt. Det är lite märkligt att tänka sig henne som 68-åring, eftersom hon bara blev femtio.

Jag kom på det först sent på kvällen igår, och berättade det för Frida nyss.

- Vi måste säga grattis till mormor då ju!
- Ja, fast det är ju svårt att gratta någon som inte lever.
- Nähä, det kan man! Och hon lever ju liksom ändå, mamma.
- Hur då, tänker du?

(Här hade jag väntat mig nåt fint om att hon lever för att vi tänker på henne och älskar henne fortfarande. Typ.)

- Ja... Hon lever liksom i GRAVEN. Hon lever däri. Man kan gå dit och säga grattis på födelsedagen och tänka på henne och så!
- Ja. Fast det är ju lite för långt till hennes grav. Vi kanske kan tända ett ljus sedan och tänka på henne och säga grattis?
- Jaaa!

Grattis mamma. Puss!

/Jenny

Del 16: Berätta om hur du var när du var liten

(Okej, dags att klämma hit en pott berättarkalender igen. Nu ligger jag rejält efter!)

Okej, lilla Jenny alltså.

Jag har alltid varit viljestark. En bestämd och envis rackarunge, med hår som en guldlockigt ostyrig sky. Jag hade och har fortfarande ett snabbt växlande humör. Korta intensiva oväder men mestadels soligt, skulle man kunna säga. Jag pratade massor redan då. När jag en gång blev tillsagd i första klass att vara tyst, förklarade jag att det inte var så lätt eftersom resten av släkten minsann pratade lika mycket de med.

Jag gillade språk, skrivande, simning och redskapsgympa, men begrep mig inte på matte och hatade bollsporter (som jag var urdålig på). Jag läste oavbrutet, red på ridskola en gång i veckan och försökte lära mig spela gitarr men var för eländes dålig på att göra spelläxorna. Jag fick glasögon i ettan, och sen följde en uppväxt full av fula foton med fel brillor. Jag gillade inte att vara lortig och var rätt försiktig med mina saker. Jag var nyfiken och gillade att få vara med när det hände något.

Jag har aldrig varit särskilt blyg (förutom när det gäller att dejta, haha), men jag kunde (och kan fortfarande) vara lite försiktig vad gäller att ta min roll för självklar i sociala sammanhang. Jag litade inte alltid på mitt eget värde, att folk verkligen VILLE träffa mig och gillade mig på riktigt. Jag räknade liksom aldrig med att få vara med, och om ingen bjöd in mig blev jag osäker på om jag verkligen hade rätt att "kliva på" i en grupp eller så. Jag umgicks till exempel med ett stort gäng under uppväxten, och det var ofta som jag visste att de gjorde nåt men jag vågade inte gå dit för att inget bett mig. Jag hade lätt för att känna att jag nog inte var cool/rolig/snygg/bra nog.

Kram till mitt lilla jag!

/Jenny


Del 15: Berätta om en av dina favoritböcker

Den här delen av berättarkalendern är nåt att bita i, vill jag lova. Jag har en bokhylla som inte är av denna värld. Proppfull! Och då har jag ändå rensat bort kanske tre hyllmeter när vi flyttade.

Jag älskar böcker. Böcker väcker ett vill-ha-begär i mig. Jag kan inte låta bli att köpa fler, trots att jag har så många och inte riktigt får plats med fler. Jag gillar att låna på bibblan också, men vissa böcker vill jag liksom HA. Jag kan gå i evigheter i bokhandlar och bara titta och vara. Att ha utvalda, omtyckta men olästa böcker i egna hyllan är som en slags skatt.

Jag älskar att läsa också. Faktiskt är kärleken till böcker och kärleken till läsning inte riktigt samma sak, även om det låter konstigt. Jag läser alldeles för lite numera nämligen. Dels minskade det när Frida kom och det blev svårare att ligga och läsa på kvällen med ljuset tänt, dels knycker datorn en stor del av den tid som jag förr lade på att läsa böcker. Så jag vill HA böckerna, men tar mig nu inte alltid tid att faktiskt LÄSA dem. Fast lusten finns där, och när jag väl läser gör jag det oftast på samma sätt som jag alltid brukat; intensivt, ofta, uppslukat.

En favoritbok, var det ja.

Många av mina älskningsböcker läste jag när jag var barn eller ungdom. Då klämde jag nästan en bok om dagen. Mamma lånade en tjock bunt åt mig, och varannan helg när jag var där så bytte jag till en ny omgång. En som jag fortfarande minns förtjusningen över är Ronja rövardotter.

Jag är mycket förtjust i nästan allt Astrid skrivit, men Ronja slog an något speciellt. Jag gillade själva sagodelen av det hela, lite mystik och övernaturlighet fick gärna vara med då och så är det nog ännu. Men mest tror jag att jag kände mig på något vis besläktad med den där obändiga ungen med det vilda håret, som var envis och viljestark, som gjorde saker på sitt vis och inte alltid som hon förväntades, som inte hade något emot att vara ensam och som visade starka känslor.

Jag längtar efter att få läsa den för Frida!
Och ja, den står i bokhyllan. Redo.

/Jenny



Del 14: Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig

När jag var liten, bodde min farmor och farfar i ett stort gammalt hus. Det var charmigt men slitet och omodernt. Fast det fattade ju inte jag då, jag bara älskade att vara där. När de flyttade till lägenhet var jag kanske åtta år, och jag minns hur ledsen och besviken jag var innan jag vant mig. Dessutom revs huset av köparna och de byggde ett helt nytt. Va?! Sicken fräckhet, tyckte jag då.

För farmor och farfar däremot, måste det ha varit rena lyxen att flytta!
En lyx de sedan länge förtjänat, kan man lugnt säga.

Ni förstår, det fanns såvitt jag förstått inte varmvatten i det där gamla huset. De fick koka vatten på spisen, när de behövde. Fatta - vi snackar ända till typ 1978 innan de flyttade därifrån. Det var inte ovanligt med rinnande varmvatten då precis... Jag undrar nästan om jag minns fel.

Vänta. Skulle inte det här inlägget handla om ett FOTO, kanske nån undrar?

Jo. Det finns en bild på mig, när jag är gissningsvis sisådär ett år gammal och sitter naken i en röd badbalja på diskbänken i farmors och farfars hus. Jag är strålande glad, och söt som en liten bakelse.

Jag minns faktiskt badandet i baljan (kanske från några år senare), det var jättemysigt! Det bästa av allt var kanske att man fick bada på köksbänken, mitt i allt. Mitt i diskussionerna och samvaron - för i det där huset satt man kvar och snackade i köket. Det var i köket alla fanns, liksom. Och mitt i det fick man plaska i en balja!

När jag ser bilden, blir jag glad. Jag tycker om mig och jag tycker om situationen. Jag minns mycket kärlek. Det där fotot triggar igång många tankar och känslor hos mig - jag har till och med skrivit en liten novell om det en gång på en kurs jag gick. Men jag förundras också över hur minnet är så subjektivt och okorrekt. Baljan är liten som tusan, jag får liksom bara lagom plats att sitta i den. Har vatten till midjan, max. Borde det inte ha varit kallt? Opraktiskt?

Men nej, jag minns bara mys. Baljmys.

/Jenny


Del 12: Berätta om någon som du saknar

(Här kommer mera berättarkalender. Glöm inte att du som läser kan skriva din kortversion av samma ämne i kommentarerna. Det är så kul när/om nån orkar!) 

Det här ämnet är ju nästan outtömligt. Hur ska man kunna begränsa sig!

Jag saknar en älskad farmor. Min haltande farmor med käpp, som ändå nådde ned att torka golvet med raka ben. Som bakade plättbakelser och spritsar. Som löste korsord och löste melodikrysset och hade förkläde nästan jämt. Som var med i husmodersföreningen och som alltid fanns där för andra. Som hade tid att lyssna på en babblande lilltjej och hade värdens gosigaste famn.

Jag saknar en älskad farfar. Min farfar som älskade ängsblommor och var en hejare på munspel. Som tog promenader med min fasters katt upp till skogen och spelade på tipset varje vecka. Som kunde prata engelska på slang, för att han bott 10 år i Amerikat minsann. Som hörde dåligt och hann bli nästan blind, men ändå gav komplimanger när jag klippt mig.

Jag saknar min mormor, som dog så tidigt att jag inte hann med att få vuxenminnen. Som bredde hårdbrödsmackor till hunden, delade dem i lagom bitar och lade i skålen med smöret vänt nedåt. Som alltid såg till att det fanns långfil och puffat ris när jag kom. Som lärde mig älska getmese, utrörd med lite grädde så den blev mild och lättbredd.

Jag saknar min morfar, som alltid hade taxen Tobbe vid sin sida. Som jag gick långa promenader med, där vi tog vattenpauser för hund och barn på kyrkogården. Som rökte pipa och pratade mycket men väääldigt långsamt. Som tävlat i skidåkning och gillade att skrota runt i skogen. Som var allergisk mot tvål och alltid nös tjugo gånger när han tvättat ansikte och hals och sina stora rörmokarhänder.

Okej, nu svävade jag ut lite. Och fler skulle jag kunna nämna.

Jag saknar en massa personer som fortfarande finns i livet, också! Jag saknar min bror, som jag hälsar på så sällan att jag skäms. Jag saknar min pappa, som jag träffar för sällan. Jag saknar min morbror K-E och mina kusiner som jag haft så många somrar med, men nu tickar tiden lite för långt mellan att vi ses. Jag saknar min vän W och min vän M som båda bor i Stockholm, men som jag helst skulle vilja bo granne med och hänga hos och prata med varje dag. Jag saknar min vän M som bor i Ockelbo - det är långt nog för att dagarna och veckorna ska gå för fort mellan varven.

Men mest såklart, mest av allt saknar jag min älskade mamma. Mamma bibliotekarien, som nog gick alla hantverkskurser som finns på olika studieförbund. Kulturtanten som dansade folkdans och gick på färganalys. Som gillade konst och gärna strövade i skogen och plockade svamp. Som färgade garn, sydde examenskjolar, vävde mattor och stickade medan hon såg på TV. 

Det är alldeles förbaskat onödigt tidigt att dö när man är 50 år. Och det är alldeles för snart att förlora sin mamma när man är 23 år. Vi var ju så långt, så långt ifrån klara. Jag var vuxen, men ändå så liten. Jag hade så många pusselbitar kvar.

Hela tiden uppstår det nya sätt att sakna mamma. Nya tillfällen när jag så innerligt önskar att hon fått vara med! Stunder när jag önskar att hon fanns där. Timmar när jag verkligen skulle ha behövt henne. Dagar när jag undrar hur allt varit om hon aldrig blivit sjuk.

Det är inte så svårt längre, att vara utan henne. Det är länge sedan det blev en del av verkligheten. Men jag önskar verkligen att jag slapp! Och framför allt så önskar jag att Frida hade fått ha världens pysselmormor i sitt liv. Mamma längtade så efter att få bli mormor och det känns ledsamt att hon missade den ingrediensen i livet. Men vi pratar om henne och hon finns med på sitt vis i Fridas liv. Så får det vara.

Här har jag skrivit mer om mamma, förr:
http://busblomma.blogg.se/2011/august/slapper-en-svavande-tanke.html
http://busblomma.blogg.se/2011/march/nostalgitripp.html
http://busblomma.blogg.se/2010/august/om-att-ha-en-slags-skatt.html

Nu ska jag torka längtanstårarna och sova med kärlek i hjärtat!

/Jenny

Del 11: Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut

Oj... Det här var inget inlägg jag riktigt borde skriva precis nu, kände jag. Jag måste gå och sova och försöka laga min mage, så jag har inte tid för några utsvävningar i drömmarnas värld för tillfället. 

Jag är inte riktigt nån framtidsdrömmare, i alla fall inte vad gäller karriär och yttre ting. Jag drömmer mer om att få finnas där för Frida, att få vara frisk. Att få bli mormor. Att få resa till spännande platser. Jag är nöjd om jag får vara med om livet, liksom.

Många av mina drömmar framåt handlar också om saker som berör andra i mitt liv. Förändringar av hur jag har det eller inte har det på olika områden, kanske man kan säga. Inte nödvändigtvis stora saker, men privata.

(Det finns såklart en massa tankar, händelser och känslor i mitt liv som inte hamnar här. Man lever ju så länkad med andra i olika situationer, och de har inte valt att låta sina liv vara i skyltfönstret. Sånt får man ta hänsyn till. Min sambo till exempel, han finns i högsta grad i mitt och Fridas liv men inte mycket här. Det är inte hans grej och han slipper gärna det.)

En specifik framtidsdröm har jag dock, som är bara min.

Jag vill skriva en bok, nån gång.
Det har jag drömt om så länge jag kan minnas.
Jag vet bara inte vad jag ska skriva om...

Nä. Nu maglagningssömn. Förbaskade katarr! Håller en tumme att det är bättre imorgon så att jag kan jobba, för idag har jag mest legat, varit blek och åmat mig...

/Jenny

Del 10: Berätta om vad som finns i din väska

(Berättarkalenderdags igen. Det här inlägget är ett dygn försenat, på grund av roliga, roliga festligheter igår och ont om tid att knappa.)

I min väska har jag ALLT. Den är tung som om jag bar på ett bowlingklot! Där finns allehanda attiraljer som man kan behöva när man är på språng. Alltid redo, liksom.

Det är kalendern tjock som en tegelsten, tuggummi, bankdosa, läppglans, deo, presentkort, plånbok såklart, två telefoner, hårspännen, nycklar, cykellysen, näsdukar, tandborste, pennor, medlemskort i massor, USB-minnen, viktiga papper, kom-i-håg-listor, astmamedicin, handkräm, laddare, lite smink... Och så typ 200 saker till. På allvar.

Det är ingen händelse att jag ibland kallas för Skalman.

/Jenny

Del 9: Berätta om en av dina favoritlåtar

Jag är ju ingen musikperson. Det får man nästan inte säga, det anses lite märkligt att nästan inte lyssna på musik!

Alltså, jag GILLAR musik. Absolut. Och jag lyssnar ju såklart - men alltmer sällan på eget initiativ. Det blir mindre och mindre med åren. Jag går liksom sällan själv och sätter på en skiva. Och ibland när jag lyssnar på nåt, kan jag komma på mig själv med att jag tänker på annat och liksom inte hört nåt på en stund.

Jag har alltid både gillat och tyckt att det är okej att ha det tyst. Kanske för att jag ofta jobbat med mycket kontakter med människor och prat och jäkt och sådant som skapar brus i skallen. Eller kanske bara för att jag själv babblar så mycket att jag gillar kontrasten, vad vet jag!

Mina favoriter är Bo Kaspers Orkester. Lööööv them. Har typ alla skivor.

Men jag kom nu inte att tänka på någon av deras låtar, utan på en sång jag älskade som liten och nu älskar att sjunga eller spela för Frida. Jag har alltid tänkt att den DÄR sången, den vill jag spela för mitt barn om jag får ett nån gång. Det är nåt med den, som slår an en sträng inuti mig. Jag blir sorgslig och ömhjärtad. När jag sjunger den för Frida blir jag ofta darrig på rösten med en tår i ögat, av många känslor som trängs.

Mitt lilla barn av Jojje Wadenius:

Ett barn ska jag ha när jag blir stor
Med smala ben och mjuka skor
Små vassa tänder och skära händer
Mage som en sockertopp
Och ljusbrunt hår precis rakt upp

Och jag ska köpa saker varje dag
Så många som mitt lilla barn vill ha
Och skrika ska mitt lilla barn få göra
För skrik tycker jag om att höra
Och bråka hela dagarna
Skrämma kor i hagarna

Men ska jag säga
Akta dej för eld och djupa vatten
Spring aldrig aldrig bort från mig
I den svarta natten

Ett barn ska jag ha när jag blir stor
Med smala ben och mjuka skor
Små vassa tänder och skära händer
Mage som en sockertopp
Och ljusbrunt hår precis rakt upp

Och vi ska busa mycket varje dag
Mitt eget lilla barn och jag
Och skrika som gorillor ska vi göra
Hoppa runt och skrämma folk
Ni ska få höra
Och vi ska bita dom i benen
Binda fast dom vid den stora stenen

Men ska jag säga
Akta dej för eld och djupa vatten
Spring aldrig aldrig bort från mig
I den svarta natten

Ett barn ska jag ha när jag blir stor
Med smala ben och mjuka skor
Små vassa tänder och skära händer
Mage som en sockertopp
Och ljusbrunt hår precis rakt upp

Och om mitt barn får ont i magen några gånger
Ska jag sjunga för det jättefina sånger
Och jag ska byta blöjor på mitt barn
Och sätta på små kläder
Och världens minsta gummistövlar
Ifall det blir dåligt väder

Men ska jag säga
Akta dej för eld och djupa vatten
Spring aldrig aldrig bort från mig
I den svarta natten

/Jenny

Del 8: Berätta om ett av dina favoritplagg

Ännu ett inlägg i berättarkalendern, denna gång om ett favoritplagg.

Jag minns ett rosa flanellnattlinne. Det var i gammal-farfarsskorta-modell, rymligt och underbart gosigt och långt ända ned till tårna. Jag ÄLSKADE det. Jag hade det så länge att det max räckte till knäna när jag övergav det. Då var det nött och blekt och liksom... klart. Då fick det leva vidare som putstrasor i nån låda i städskåpet. Fortfarande ibland kan nån rosa lite mjuk tygsnutt dyka upp i puts-sammanhang.

Jag fick nattlinnet av min mormor. Fast det är köpt i någon slags livsglipa. Det var första gången jag fick pengar av mormor och fick gå på stan med mamma och välja min julklapp själv, istället för att hon ordnade det. Lyxigt för att jag kunde välja VAD jag ville, men underligt för att det bröt alla vanligheterna. Hon var trött och orkade inte, helt enkelt.

Jag var fjorton år och min mormor skulle inte få leva så länge efter det.

Lite mer såhär till vardags är det ju mysbyxor som är mitt favvoplagg. Faktiskt. Mjuka, plyschiga, accepterande, bekväma, okomplicerade. Jag har flera olika, gemensamt för dem är att de välkomnar mig hem. Direkt när jag kommit innanför dörren, byter jag om till mysbrallor och livet blir lite lättare. (Och ja, det gjorde jag även när jag befann mig i rätt kropp.)

/Jenny

Tidigare inlägg

RSS 2.0