På pricken om pratighet

Jag läser just nu boken "Lilla Sparvel" av Barbro Lindgren för Frida. Den innehåller mycket dramatik, komplexa funderingar, allversamma ingredienser och "på-riktigt-liv" ur ett barns perspektiv. När den gavs ut första gången 1976 fanns det visst en varningstext  på baksidan om att den skulle läsas i sällskap av vuxna! 

Jag minns att jag läste den som liten och tyckte att den var bra. Jag var, liksom Frida, full av frågor och tankar om livets alla sidor och väjde inte för det mörka och sorgsna utan tyckte tvärtom att det var spännande på något sätt.

Igår läste jag ett stycke som jag tycker är oerhört pricksäkert. Det kände jag igen mig i då, och kan fortfarande göra! PRECIS såhär känns det att vara en pratkvarn. Så himla bra beskrivet! Och jo; man förstår den motsatta sidan betydligt mer som vuxen, men känslan blir ofta ändå densamma.

-------------------------------------
Ibland är Sparveln så glad, så fylld av bubblande glädje att hon babblar som en kvarn. Så fort det blir den allra minsta tystnad fyller hon ut den med tankar om allting, med skratt och sång, och hon hoppar kråka över golven och kastar sig handlöst i fåtöljerna. När hon är som gladast händer det att den hon pratar med plötsligt säger:

- "Kan inte du vara tyst ett tag! Måste du prata hela tiden?"

Då är det som att få ett slag i skallen. När hon är så glad och har så mycket att berätta, så tycker de bara att hon pratar för mycket! De har inte märkt hur roligt det är. Varje gång de säger så blir hon iskall över hela kroppen och det känns som om hjärtat vill stanna. Det är synd att stora inte märker någonting. Förstår de inte hur barn är?

En gång i fiskaffären var hon så glad och pratade hela tiden. Och vattnet rann på fönsterrutan och fiskarna låg så fint på sina isbitar och på disken fanns det strömmingar som hoppade upp i luften ideligen. Nyss hade hon fått en böckling att rensa alldeles själv i rummet bakom affären. Och medan hon skar i böcklingen pratade hon hela tiden.

Plötsligt tog sig fisktanten för pannan:
- "Måste du prata så mycket? Jag har så ont i huvudet."

Det var som om hela världen bleknade. Sparveln blev dödstyst. Vit om kinderna åt hon upp sin böckling och gick därifrån. Det dröjde länge innan hon gick till fisktanten igen.

/ur boken "Lilla Sparvel" av Barbro Lindgren
-------------------------------------

När jag läste den texten igår, kände jag stor ömhet för den inre lilla Jenny som så ofta bubblade över och kände sig fel och liksom stukad när någon påpekade det. Och jag känner en stor ömhet för Frida, som är likadan och säkert kommer att hamna i samma läge. Jag är tacksam för påminnelsen om att så sällan som möjligt vara den som trampar på hennes sprudlighet.

Kärlek till oss, och till alla andra pratkvarnar!

/Jenny

Kommentarer
Postat av: Kelly

Hej Jenny och stort grattis då jag valt dig som vinnare i min Kerastase-tävling! :-)



Maila mig på [email protected] med ditt namn+adress så skickas din vinst till dig.



Ha en fortsatt fin dag och grattis åter igen! :-D



Kram Kelly

2012-05-08 @ 12:57:50
URL: http://kellybiddle.se

Skriv en kommentar eller hälsning här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0