BUSBLOMMA

(Här kommer mera berättarkalender. Glöm inte att du som läser kan skriva din kortversion av samma ämne i kommentarerna. Det är så kul när/om nån orkar!) 

Det här ämnet är ju nästan outtömligt. Hur ska man kunna begränsa sig!

Jag saknar en älskad farmor. Min haltande farmor med käpp, som ändå nådde ned att torka golvet med raka ben. Som bakade plättbakelser och spritsar. Som löste korsord och löste melodikrysset och hade förkläde nästan jämt. Som var med i husmodersföreningen och som alltid fanns där för andra. Som hade tid att lyssna på en babblande lilltjej och hade värdens gosigaste famn.

Jag saknar en älskad farfar. Min farfar som älskade ängsblommor och var en hejare på munspel. Som tog promenader med min fasters katt upp till skogen och spelade på tipset varje vecka. Som kunde prata engelska på slang, för att han bott 10 år i Amerikat minsann. Som hörde dåligt och hann bli nästan blind, men ändå gav komplimanger när jag klippt mig.

Jag saknar min mormor, som dog så tidigt att jag inte hann med att få vuxenminnen. Som bredde hårdbrödsmackor till hunden, delade dem i lagom bitar och lade i skålen med smöret vänt nedåt. Som alltid såg till att det fanns långfil och puffat ris när jag kom. Som lärde mig älska getmese, utrörd med lite grädde så den blev mild och lättbredd.

Jag saknar min morfar, som alltid hade taxen Tobbe vid sin sida. Som jag gick långa promenader med, där vi tog vattenpauser för hund och barn på kyrkogården. Som rökte pipa och pratade mycket men väääldigt långsamt. Som tävlat i skidåkning och gillade att skrota runt i skogen. Som var allergisk mot tvål och alltid nös tjugo gånger när han tvättat ansikte och hals och sina stora rörmokarhänder.

Okej, nu svävade jag ut lite. Och fler skulle jag kunna nämna.

Jag saknar en massa personer som fortfarande finns i livet, också! Jag saknar min bror, som jag hälsar på så sällan att jag skäms. Jag saknar min pappa, som jag träffar för sällan. Jag saknar min morbror K-E och mina kusiner som jag haft så många somrar med, men nu tickar tiden lite för långt mellan att vi ses. Jag saknar min vän W och min vän M som båda bor i Stockholm, men som jag helst skulle vilja bo granne med och hänga hos och prata med varje dag. Jag saknar min vän M som bor i Ockelbo - det är långt nog för att dagarna och veckorna ska gå för fort mellan varven.

Men mest såklart, mest av allt saknar jag min älskade mamma. Mamma bibliotekarien, som nog gick alla hantverkskurser som finns på olika studieförbund. Kulturtanten som dansade folkdans och gick på färganalys. Som gillade konst och gärna strövade i skogen och plockade svamp. Som färgade garn, sydde examenskjolar, vävde mattor och stickade medan hon såg på TV. 

Det är alldeles förbaskat onödigt tidigt att dö när man är 50 år. Och det är alldeles för snart att förlora sin mamma när man är 23 år. Vi var ju så långt, så långt ifrån klara. Jag var vuxen, men ändå så liten. Jag hade så många pusselbitar kvar.

Hela tiden uppstår det nya sätt att sakna mamma. Nya tillfällen när jag så innerligt önskar att hon fått vara med! Stunder när jag önskar att hon fanns där. Timmar när jag verkligen skulle ha behövt henne. Dagar när jag undrar hur allt varit om hon aldrig blivit sjuk.

Det är inte så svårt längre, att vara utan henne. Det är länge sedan det blev en del av verkligheten. Men jag önskar verkligen att jag slapp! Och framför allt så önskar jag att Frida hade fått ha världens pysselmormor i sitt liv. Mamma längtade så efter att få bli mormor och det känns ledsamt att hon missade den ingrediensen i livet. Men vi pratar om henne och hon finns med på sitt vis i Fridas liv. Så får det vara.

Här har jag skrivit mer om mamma, förr: