En hickande flicka

Det finns många tecken på att ens barn växer:
Skolval, nya ord, urväxta byxor, utseendefunderinga och ledsen oro för döden vid läggdags.
Allt tydligare egen vilja, tusen frågor om varför och hur, att våga vara ensam hemma.
 
Små barn har ett så härligt kvillrande, pärlande, porlande skratt. Sådär smittsamt, underbart och allt igenom äkta. Rätt från hjärtat, från magen. Ett av de bästa ljud som finns.
 
Fridas skratt börjar ändras nu ibland. Det där alldeles underbart fantastiska finns kvar, oh ja, men det märks att hon börjar bli större. Medvetenheten om omgivningen ökar. Det där kvillrande bubblandet ersätts ibland av ett lite teaterartat skratt; ett konstruerat, överdrivet, högljutt "titta-på-mig-skratt". Ett skratt för effektens skull, liksom. Men Frida är en väldigt grund-glad tjej så det där från-magen-äkta skrattet kommer alltid att finnas där i stor portion, det är jag övertygad om.
 
Förr när vår fina unge skrattade på riktigt, om så bara nån minut eller mer, kom ALLTID hicka som ett brev på posten. Direkt. Ända sedan hon var en liten fjutt har det varit så. Skratt = hicka. Det har glidande börjat ändras, kom jag plötsligt på en dag nyligen. Den har alltid varit där, skratthickan, men nu kommer den alltmer sällan och går över nästan direkt. Det är väl någon magmuskel som växt till sig, eller så.
 
Det finns många tecken på att ens barn växer:
Skrivande med charmigt svajiga bokstäver, läsande som går snabbare för varje vecka.
Nya favoritprogram på TV, att vara kär, sång på oefterhärmlig (sv)engelska.
 
Och så frånvaron av en söt liten omisskännlig skratthicka.
 
/Jenny

Kommentarer

Skriv en kommentar eller hälsning här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0