BUSBLOMMA

Vi valde en promenad på förmiddagen, för Frida blev så trött och gnällig och verkade behöva en ltien lur. En stärkande frisklufts-strosning kräver minimalt med piffning dessutom. Vi siktade mot farmorn och farfarn, men gjorde några korta stopp på stan först. Pappan slog till på ett nytt regnställ, jag hittade jättebilliga dagis-stövlar och ullstrumpor till Frida. Dessutom mumsade hon och jag varsin nästan-lunch-varmkorv (nåja, hon fick i sig halva sin...)

Precis innan halvtimmespromenaden från stan till farmorn och farfarn var slut, slocknade Frida äntligen i vagnen. Det verkade välbehövligt och hon sov gott ute i en timme och en kvart. Under tiden hann vi bli bjudna på god lunch (tack!). Frida vaknade jätteledsen och satt sedan ganska slokande i min famn, och kändes plötsligt både febervarm och lät väldigt kraxig och rossligt jämfört med innan middagsluren. Hm. Vi begav oss ganska snart hemåt för att inte smitta ned herrskapet mer än nödvändigt.

Hela promenaden hem satt Frida väldigt spak i vagnen, blundade och vilade och verkade väldigt stillsam. När vi kom in, fick hon snabbt rejäla problem att andas. Den lilla blomman andades jättefort, tungt och rossligt och huden drogs djupt in i halsgropen vid varje andetag. Hon var också väldigt ledsen och hostade mycket. Skulle problemen stegras i samma takt en stund till, core det inte kul... Mamma-magkänslan sa RING 1177 DIREKT, så det gjorde jag. Tre timmar senare kom vi hem från besök både på famijeläkarjouren och jouren på barnkliniken på sjukhuset...

Först åkte vi till familjeläkarjouren, som tog prover och kollade läget. Frida pep inte ens till när hon fick sitt stick i fingret den här gången, urduktigt! Snabbsänkan var under 8 (= normal), blodvärdet 115 (vilket tydligen var normalt även det). Däremot konstaterade doktorn att pulsen var oerhört hög och att det verkligen inte lät bra med andningen. Vi fick en remiss till barnkliniken på sjukhuset och åkte vidare.

På sjukhuset fick Frida andas in Ventoline i en sån där tratt-grunka-apparat två gånger (för rätt omedelbar andningshjälp) och dricka Betapred (mer långtidsverkande luftrörsvidgande medusin). (Eh... eller om det var tvärtom med namnen?!) Hon blev nästan direkt bättre, så det var underbart skönt. Hon gick från en flämtande liten trasa till vår tjej som pratar och håller igång igen - vilken lättnad! Tydligen hade jag inte ringt i onödan (tvärtom sa läkaren att hon var VÄLDIGT tätt och att vi snarare varit oansvariga föräldrar om vi INTE ringt och åkt in med henne)- jag lär mig mer och mer att lita på magkänslan!

Om hon blir sämre inatt igen, så ska vi åka in direkt (men han trodde vi skulle slippa). Imorgon bitti ska vi dock tillbaka så att Frida får göra ännu en sån där tratt-grunke-andning, plus att vi ska få med oss prylar hem för att göra inhalationer under en period (sa han 5-10 dagar?), och ev. sedan vid behov. Lite tätt i den där små luftrören är det än, men sååå mycket bättre. Läkaren gissar på förkylningsastma, eller åtminstone en sådan reaktion denna gång (vid just denna luftrörsinfektion).

Väl hemma så var Frida lite darrig och hostig men vid gott mod. Hon hade ju knappt fått i sig nåt alls under senare delen av dagen, men åt nu glatt både fil och spagetti och smörgås! -phu- Sedan slokcnade hon nästan vanlig tid och sover nu gott men hostar lite då och då. Funkar bäst med nappen istoppad trots lite snuva, eftersom hon börjar kraxa så snart hon andas genom munnen. Vi håller tummarna för att natten blir okej...

Nu ska jag och pappan se Robinson inspelat på video och käka snask... Kan behöva en stunds relax efter den här intensiva kvällskvisten!!

/Jenny