Hjärtat växer
Det var en sexåring som dog på TV ikväll. Greys Anatomy. En fågelungeliten eländigt sjuk tjej, som tynade bort. Jag grät obehärskat, sådär ni vet så att man inte kan andas alldeles som man ska. Kinderna är fortfarande lite stela av intorkade tårar. Jag släpade mig ut till sambon för att få en tröstkram, sedan vidare in i sovrummet för att stryka över kinden på min lilla gullnos som sov och snusade så fridfullt.
Jag är rätt krass och kanske lite konstig, för jag tänker ganska ofta på döden och att livet är ändligt. Det ingår liksom i min vardagsvärldsbild, om än lite distanserat för det mesta. Men ändå. Av en sådan här enkel, påhittad och förbipasserande historia, blir jag än en gång påmind om att livet i skört. Och att det viktigaste vi har är varandra. Kärleken växer sig genast ännu starkare, intensivare, massivare, underbarare. Trots att det inte är möjligt.
/Jenny
Jag är rätt krass och kanske lite konstig, för jag tänker ganska ofta på döden och att livet är ändligt. Det ingår liksom i min vardagsvärldsbild, om än lite distanserat för det mesta. Men ändå. Av en sådan här enkel, påhittad och förbipasserande historia, blir jag än en gång påmind om att livet i skört. Och att det viktigaste vi har är varandra. Kärleken växer sig genast ännu starkare, intensivare, massivare, underbarare. Trots att det inte är möjligt.
/Jenny
Kommentarer
Postat av: Marielle
Ja, fy så hemskt det var... Det var lite mer behärskade tårar som rann här, men i strida stömmar... Jag har alltid följt både Cityakuten och Greys Anatomy men nuförtiden rinner tårarna oftare än förr, måste bero på att jag numera är mamma och inte bara TV-tittare! Igår blev det bara för mycket, för vackert, för amerikanskt och oerhört smärtsamt.
Postat av: Robert E Nehmé
Måste säga att detta va ta mig fan en bra blogg:D fortsätt med det
Trackback
