Viktigheter i ett litet liv
När man sover till klockan ett, blir dagen inte så lång. Även om man är sjuk och matt, blir man heller inte sömnig i rätt tid. Fatta, jag sover oftast mellan 5-7 timmar per natt. Oftast ungefär 6-6,5 timmar, skulle jag tippa. Lite för lite, men jag väljer oftast frivilligt att nagga lite på sömnen för att få mer egentid (läs: bloggtid!). När jag nu plötsligt sovit typ 13-14 timmar per dygn, är min kropp helt snopen. Fattar ingenting och vet inte hur den ska ställa sig till det hela. --ler-- Nu är klockan sent och jag borde sova, men jag har knappt hunnit fatta att dagen passerat!
Det gick bra att hämta Frida idag. Fast jag kände tydligt att frisk är jag ju inte - ganska yr, svettig och konstig kände jag mig allt. Det blir en hemmadag till för mig (svälj - grimas - svälj - grimas). Sista krafterna gick förresten åt till extrarundan efter Fridas middag, för att söka rätt på den under hemvägen borttappade mysgiraffen. Ve och fasa, gråt och tandagnisslan! Mysdjur (eller andra prylar för den delen) kan vara livsviktiga, så naturligtvis ryckte vi ut på räddningsaktion. Och jodå, vi fann honom till sist i en grusig hög på dagisgården... Slutet gott, allting gott. --puh--
(När jag ser den här bilden, blir jag plötsligt väldans nostalgisk. Det finns nämligen en bild från när Frida är nyfödd, där Björne agerar "inte trilla ned"-skydd bredvid henne när hon sover. Där är han längre och större än hon...)
Det är ofta viktigt med enstaka saker nu, för Frida. Vart är det-och-det? Det gäller att man har koll, världen kan eventuellt rämna för att studsbollen inte går att finna i rätt ögonblick! Men jag kan faktiskt själv reta mig enormt på att bli av med något jag gillar, eller bli snuvad på något jag tänkt mig. Dessutom är jag alldeles för mycket av en samlare. Så jag kommer (till en viss gräns, gissar jag...) att ha stor förståelse för att "vackra" stenar, "livsviktiga" pinnar och andra fina fynd måste få följa med hem och inte tappas bort.
Ha en bra torsdag därute. Själv försöker jag vila mig i form.
/Jenny
Det gick bra att hämta Frida idag. Fast jag kände tydligt att frisk är jag ju inte - ganska yr, svettig och konstig kände jag mig allt. Det blir en hemmadag till för mig (svälj - grimas - svälj - grimas). Sista krafterna gick förresten åt till extrarundan efter Fridas middag, för att söka rätt på den under hemvägen borttappade mysgiraffen. Ve och fasa, gråt och tandagnisslan! Mysdjur (eller andra prylar för den delen) kan vara livsviktiga, så naturligtvis ryckte vi ut på räddningsaktion. Och jodå, vi fann honom till sist i en grusig hög på dagisgården... Slutet gott, allting gott. --puh--
Frida myser på kökssoffan med Björne. (Men han är INTE en av de livsviktiga - just nu.)
(När jag ser den här bilden, blir jag plötsligt väldans nostalgisk. Det finns nämligen en bild från när Frida är nyfödd, där Björne agerar "inte trilla ned"-skydd bredvid henne när hon sover. Där är han längre och större än hon...)
Det är ofta viktigt med enstaka saker nu, för Frida. Vart är det-och-det? Det gäller att man har koll, världen kan eventuellt rämna för att studsbollen inte går att finna i rätt ögonblick! Men jag kan faktiskt själv reta mig enormt på att bli av med något jag gillar, eller bli snuvad på något jag tänkt mig. Dessutom är jag alldeles för mycket av en samlare. Så jag kommer (till en viss gräns, gissar jag...) att ha stor förståelse för att "vackra" stenar, "livsviktiga" pinnar och andra fina fynd måste få följa med hem och inte tappas bort.
Ha en bra torsdag därute. Själv försöker jag vila mig i form.
/Jenny
Kommentarer
Trackback
