Det mysigaste
Idag har jag haft två riktiga guldstunder med Frida. Sådana där som man sparar i hjärtat för att plocka fram nån dag med massor av trots, eller när hon blivit stor skolflicka, eller fyllt 22 och har kille sedan länge...
I morse vaknade Frida (som hon gjort i snart en vecka!) klockan 6.30. Hon kravlade sig över mina ben och upp i vår säng. Men hon sa INTE "Jag vill se på TV" som tidigare dagar. Hon sa faktiskt inget alls. Hon kröp nära, nära mig, gosade in sig mot min kudde och somnade om. Jag låg kvar och kände kärleken bölja, när hennes andedräkt kom i varma små puffmoln mot min arm, mot min kind.
En kort stund därefter ringde mitt alarm, men jag snoozade. Jag snoozade så länge det bara gick, medan jag låg där och kände Fridas varma kropp liksom forma sig mot min när hon kröp runt och kurade in ryggen mot min mage. Hon tassade med sina svala tår mot mitt ben och fingrade på min arm. Till slut var jag tvungen att resa mig, efter nästan en timmes lycka. Då vaknade hon, slog upp sina tokblå och log. Älskade barn.
Ikväll hade vi det ungefär på samma sätt, fast tvärtom liksom. Det var först nattning, sagoläsning, småprat. Sedan lade Frida sig på min arm, i min famn - vilade liksom mitt i en kram. Efter bara några minuter så sov hon djupt. Jag tillät mig själv att ligga kvar en stund, att meditativt andas lika vilsamt som henne. Att låta våra hjärtan tangera varandras slag. Det gör mig lycklig att min famn kan vara så trygg, att min söta busloppa vill somna där. Det är faktiskt alldeles på pricken fantastiskt!
Vi som ligger och myser i helgen, ute på landet.
Det har hänt mycket annat idag också. Morfarn är på sjukhus (inget allvarligt, hoppas vi i alla fall), vi har spanat på födelsedagspresenter efter dagis, jobbet var hysteriskt. Smått och stort. Men mest kommer jag tillbaka till den där känslan av gos. Den där ynnesten att få vara förälder!
/Jenny
I morse vaknade Frida (som hon gjort i snart en vecka!) klockan 6.30. Hon kravlade sig över mina ben och upp i vår säng. Men hon sa INTE "Jag vill se på TV" som tidigare dagar. Hon sa faktiskt inget alls. Hon kröp nära, nära mig, gosade in sig mot min kudde och somnade om. Jag låg kvar och kände kärleken bölja, när hennes andedräkt kom i varma små puffmoln mot min arm, mot min kind.
En kort stund därefter ringde mitt alarm, men jag snoozade. Jag snoozade så länge det bara gick, medan jag låg där och kände Fridas varma kropp liksom forma sig mot min när hon kröp runt och kurade in ryggen mot min mage. Hon tassade med sina svala tår mot mitt ben och fingrade på min arm. Till slut var jag tvungen att resa mig, efter nästan en timmes lycka. Då vaknade hon, slog upp sina tokblå och log. Älskade barn.
Ikväll hade vi det ungefär på samma sätt, fast tvärtom liksom. Det var först nattning, sagoläsning, småprat. Sedan lade Frida sig på min arm, i min famn - vilade liksom mitt i en kram. Efter bara några minuter så sov hon djupt. Jag tillät mig själv att ligga kvar en stund, att meditativt andas lika vilsamt som henne. Att låta våra hjärtan tangera varandras slag. Det gör mig lycklig att min famn kan vara så trygg, att min söta busloppa vill somna där. Det är faktiskt alldeles på pricken fantastiskt!
Vi som ligger och myser i helgen, ute på landet.
Det har hänt mycket annat idag också. Morfarn är på sjukhus (inget allvarligt, hoppas vi i alla fall), vi har spanat på födelsedagspresenter efter dagis, jobbet var hysteriskt. Smått och stort. Men mest kommer jag tillbaka till den där känslan av gos. Den där ynnesten att få vara förälder!
/Jenny
Kommentarer
Postat av: Sara
Åhhh, vad mysigt! Sådana stunder är helt underbara och det är bra att ha och plocka fram i tanken när de är mitt i ett trotsanfall...
Fortsätt mysa!
Postat av: Sandra
Låter helt fantastiskt... blir helt varm i bröstet när jag läser! kram
Trackback
