För tre år sedan
För ganska på pricken tre år sedan när jag skriver detta, sladdade vi in på förlossningsavdelningens parkering. Jag kastade mig ur bilen för att flåsa mig genom en ny värk. Spänningen var olidlig - nu var bäbisen på väg! Redan. Äntligen. Herreguuud!
Sedan dess har det gått TRE år. Obegripligt. Var det inte alldeles nyss, det där? Samtidigt känns det ju som om Frida alltid funnits i våra hjärtan. Hon flyttade in där och sedan var ingenting någonsin mer sig riktigt likt.
Fast faktiskt, efter tre år, kan jag ibland numera känna att livet är lite mer "som vanligt" än i början. Ett helt nytt sorts "som vanligt", men ändå. Jag har börjat släppa på min separationsångest. Frida kan dessutom så mycket själv och har blivit så duktig, det krävs inte lika mycket småbarnsplanering. Inga dag-sovpass, ingen napp, inga blöjor (utom på natten), ingen egen mat. Hon kan liksom hänga med mer på lika villkor. Det är en cool fas!
När jag nu skrivit klart, är klockan lika mycket som när jag för tre år sedan svor över att jag måste ligga på rygg medan de undersökte mig på förlossningen. Tre år sedan jag började med allt det där profylaxandandet som sen skulle göra mig hes med öm hals i minst ett par veckor. Tre år sedan jag kräktes i undersökningsrummets papperskorg under en värk. Tre år sedan de konstaterade att jag var öppen 4 centimeter.
Jag skulle få stanna kvar. Vi skulle få barn inatt! Drygt åtta timmars jobb senare kom hon, klockan 08.03. För tre år sedan. Såååå välkommen!
Älskade barn. Jag är så lycklig över att du finns! Du lyfter mitt liv och gör varje dag bättre. Du gör mig galen också, men allra, allra mest så lycklig att hjärtat sprängs lite lätt av glädje varje gång jag ser dig!
/Jenny
Frida, 10 veckor ung.
Sedan dess har det gått TRE år. Obegripligt. Var det inte alldeles nyss, det där? Samtidigt känns det ju som om Frida alltid funnits i våra hjärtan. Hon flyttade in där och sedan var ingenting någonsin mer sig riktigt likt.
Fast faktiskt, efter tre år, kan jag ibland numera känna att livet är lite mer "som vanligt" än i början. Ett helt nytt sorts "som vanligt", men ändå. Jag har börjat släppa på min separationsångest. Frida kan dessutom så mycket själv och har blivit så duktig, det krävs inte lika mycket småbarnsplanering. Inga dag-sovpass, ingen napp, inga blöjor (utom på natten), ingen egen mat. Hon kan liksom hänga med mer på lika villkor. Det är en cool fas!
Frida i november 2009, 2 år och 9 månader
När jag nu skrivit klart, är klockan lika mycket som när jag för tre år sedan svor över att jag måste ligga på rygg medan de undersökte mig på förlossningen. Tre år sedan jag började med allt det där profylaxandandet som sen skulle göra mig hes med öm hals i minst ett par veckor. Tre år sedan jag kräktes i undersökningsrummets papperskorg under en värk. Tre år sedan de konstaterade att jag var öppen 4 centimeter.
Jag skulle få stanna kvar. Vi skulle få barn inatt! Drygt åtta timmars jobb senare kom hon, klockan 08.03. För tre år sedan. Såååå välkommen!
Älskade barn. Jag är så lycklig över att du finns! Du lyfter mitt liv och gör varje dag bättre. Du gör mig galen också, men allra, allra mest så lycklig att hjärtat sprängs lite lätt av glädje varje gång jag ser dig!
/Jenny
Kommentarer
Postat av: Sara
Ja, nog går tiden fort...ibland alldeles för fort... 3 år och en egen liten individ. Helt underbart! Nu blir jag lätt nostalgisk och tänker tillbaka 3 år i tiden. Själv hade jag då 1½ månad kvar... Snart är det vår tur att ha 3-års-kalas!
Postat av: Marielle
Stort GRATTIS till Frida (och hennens stolta föräldar) på treårsdagaen!
Postat av: Karin
Ett stort GRATTIS till Frida på hennes 3-årsdag!
Trackback
