Vips så är allt bättre
Klok, pigg, galen, sjukt envis, glad, fiffig, social, nyfiken.
Det är en mycket bättre dag idag.
Det blev nån ledsen vakentimme inatt, inte helt otippat. Frida började med att gråta hysteriskt efter sin favvofröken på förskolan, sedan sin teckning som kommit bort, sedan ett par saker jag inte minns och SEN för att hon hade ont i öronen. Så med tanke på den prioordningen, var det nog inte så farligt med öronen... Min gissning är att man inte sover så bra med magknas.
Morgonen var inte roligare, jobbigt nog. Väldigt ledsen liten tjej som helst bara ville gå tillbaka till sängen, grät och klagade. Och var blixtrande arg när jag envisades med att hon måste bajsa! Läget var lätt galet och det var omöjligt att lämna Frida på dagis i den formen (även om hon säkert skulle ha klagat mindre där). Jag meddelade jobbet att jag måste stanna hemma en stund på morgonen - och till SLUUUUUT så fick jag henne att göra nummer två.
Jubel och visselrop!
Frida vänder helt magiskt på en femöring i dessa lägen - som genom ett trollslag så är allt toppen direkt. Oavsett hur mycket gråt och tandagnisslan som varit innan, blir hon som en ny tjej. Poff! Det är helt underbart härligt. När man frågar om vi är vänner nu, säger hon typ "Ja, du säger till mig för att det ska bli bra, nu känns det bättre mamma!" Lilla klokugglan. Kärlek!
I morse var dock både Frida och jag var trötta efter allt kämpande. Och när hon blev sprudlande pigg ville hon ju läsa bok, leka och se på TV, medan jag hade LP-skivor under armarna av inåtvänd stress och kände ett starkt behov av att komma iväg till jobbet och mitt försenade möte direkt. Ingen riktigt smidig kombination. Mungipor ned och krokodiltårar ingick i avfärden, om man säger så.
Energin har fått sig ett centrifugsnurrigt dygn.
Det var faktiskt rätt skönt att lämna på förskolan idag.
Åh. Ibland önskar jag verkligen att jag var en mild och fin människa.
Tålamod alltså. Svår grej. Men jag försöker!
Ikväll hade jag och Frida tjejkväll, medan pappan var och tränade. Vi hann pyssla lite ihop och läsa böcker, kramas och ha det lite lugnt. Dessutom fick jag Frida i säng i vettig tid! Halleluja. Det finns hopp för både natten och morgondagen.
Jag älskar min fantastiska unge. Kram därute!
/Jenny
Ja, fy farao vilka pärser de små liven kan utsätta oss för! De kan locka fram hemskt tråkiga sidor hos en samtidigt som man älskar dem obegränsat!!!
Påklädning på morgonen och läggning på kvällen är två sådana tillfällen hos oss som retar gallfeber på mig, fleeera gånger i veckan. E ska ha klänning och leggings men inte ha termobyxor, men inte sitta i vagnens åkpåse utan gå själv... E vill sova i sin egen säng, ensam, i en minut - sen kommer hon traskande iaf... Eller så vill hon läsa med mamma, sen ska pappa lägga henne och sen kommer hon knallande och hämtar mig trots allt... Jag kan bli så ilsken över detta så tårarna sprutar för det är alltid JAG som lämna på morgonen eftersom min sambo pendlar och åker skittidigt, och när det gäller nattningen så accepterar hon ingen annan än mig när jag är hemma - men om jag inte är det så går det alldeles utmärkt att sova med pappa!
Och sen när allt är över och hon sover som världens vackraste prinsessa (i vår säng eller i sin egen (två gånger senaste veckan har hon velat somna i den och lyckats, kors i taket)) så känner jag mig både dum och ångerfull... :(
Hur ska nu detta bli med ett litet syskon att ta hand om också? Jag är inställd på att det kommer att bli katastrof så att allt bättre än det är OK. Pessimistiskt kanske men hoppet lever om att allt ska bli bättre när E inte behöver väckas på morgonen, inte behöver vara så många timmar hos dagmamman och därmed inte behöver sova middag där för att ta igen förlorad morgonsömn. Jag ska skärpa mig med att lägga över henne i sin egen säng innan bebisen kommer. Hon får gärna somna hos mig, bara det inte tar för lång tid, med krångel och trams ;) Kanske borde jag hitta på mer saker utanför hemmet på kvällarna, nu medan jag kan, så att E och pappan får lite mer tid tillsammans? Men inte helt lätt i v33-34 med en dunderförkylning som inte ger sig och man samlar kraft för att under sista månaden fixa allt man inte förberett innan... Det ska ju flytta in en person till hos oss! Förra gången var jag ute i god tid, men nu har jag sparat allt. Tur att jag inte har så mycket fysiska krämpor som kan sätta käppar i hjulet för all shopping, tvättning och röjning som ska göras - bara mindre ork. Men det blir roligt pyssel också såklart! Och jag tror verkligen att E kommer att bli en oerhört stolt och hjälpsam storasyster!
Kram
Marielle: Vilken uppsats du skrev, tack! =) Skönt att det är fler som kliver in i fel roll jämfört med vem man vill vara ibland. Egenheter och nycker finns det gott om i den här makalösa åldern, det är ett som är säkert! Jag håller tummarna för att det går bra med syskonet sen! Förstår din oro och funderingarna, men det ordnar sig säkert. Det har ju liksom en tendens att göra det, trotys att man oroar sig för motsatsen. Iiii, det är ju SNART det är dags!! Håller tummarna. =)
Ja, herregud så långrandig jag blev... Svårt att se innan eftersom fältet för kommentarer är ganska litet ;)
Idag var en lättare, bättre och mer harmonisk dag, igår var i och för sig inte allra värst heller skrev mer apropå ditt inlägg och att det ligger så nära mig. Men jag jobbar bara två dagar till och sen hoppas jag att vi kommer att njuta av att inte ha bråttom på mornarna och därmed inte heller lika stressade över att E inte vill sova. Vi kan ju leka eller gosa i en halvtimme till utan att det gör så mycket.
Men mitt upp i detta så är det mycket fix, det kommer jag inte ifrån. Och dessutom massor med tankar inför kommande förlossning, ett samtal med en Aurorabarnmorska är inbokat nästa vecka... Ska gå igenom den förra som slutade med nästan två veckor på neonatelen och fundera över vad som ska stå i journalen inför denna. Inte helt lätt...
Du är en mild och fin människa också! Jag fick denna kommentar från Ville igår när vi var hemma för han var lite krasslig - Mamma, vad tycker du är viktigast? Tv´n eller ditt barn? Undrar om han tyckte jag var för uppslukad av Oprah?
Wenche: Haha, störtsköna Ville!
